Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-15 (06:43)
Min glädje över att upptäcka högar med pannkakor vid frukostbuffén gick garanterat inte att ta miste på och jag törs knappt tänka på hur många sirapsindränkta pannkakor jag lyckades proppa i mig! Jag såg deras återuppståndelse till denna Fiji-frukost som ett tecken på att detta skulle bli en riktigt bra dag och den här gången svek verkligen inte magkänslan.
För att få lov att snorkla med mantor, vilket faktiskt var huvudorsaken till att jag befann mig på Barefoot Lodge (och faktiskt nästan på Fiji också för den delen), har man på denna resort satt upp den obligatoriska regeln att alla måste genomgå en obligatorisk manta-introduktion. På plats på resorten finns bland annat en forskare som specialiserat sig på dessa märkliga varelser och utöver allmänna studier av dem håller man också räkning på manta-familjen som rör sig i den närliggande kanalen. Hittills är man uppe i en bit över 40 individer. Varje dag under säsongen maj-oktober som dessa spännande varelser återvänder hit besökas kanalen med en undervattenskamera för att fotografera mantornas unika avtryck på deras undersida (bröst/mage) vilket gör dem enkla att identifiera.
Efter den obligatoriska informationsstunden fanns det inte mycket annat att göra än att vänta och hoppas. Mantorna kommer nämligen bara in i kanalen mellan vår ö Drawaqa och ön Naviti när tidvattnet står högt och vissa dagar dyker de inte upp alls vilket senast hade hänt två dagar tidigare. Barefoot Lodge skickar därför ut spanare som checkar av med regelbundenhet om varelserna är på plats så att man ska slippa behöva betala dyra pengar för utflykten utan att få se något. Utöver fördelen med att ha den bästa och mest professionella guidningen härifrån tillkommer således garantin att faktiskt få se djuren på utflykten samt bonusen att vara först på plats innan andra närliggande resorter dyker upp med sina båtar så att det blir trångt i vattnet. Det var inte minst av dessa orsaker jag tyckt det var viktigt att få plats på just denna populära resort.
Det gick inte att gå iväg för långt så att man skulle riskera missa att höra när det slogs på trummorna som förkunnade att det var snorklingsdags och dessutom gällde först till kvarn-principen eftersom antalet platser på de två båtarna var begränsat. Jag hängde under tiden med min rumskamrat Luke på stranden och snackade brittisk fotboll. Egentligen är jag ruskigt dåligt påläst beträffande de senaste dryga tio årens bollsparkande i England eftersom intresset nästan dog när mitt lag Leeds United föll ur Premier League men på något vis lyckades samtalet om ämnet ändå leva i långt över en timme fram tills dess att trummorna äntligen ljöd!
Jag hämtade ut snorklingsutrustningen och hoppade i båten fylld av förväntan. Lite nerver fanns också med i bilden eftersom jag kom ihåg hur läskigt jag hade tyckt det var att simma ovanför stingrockor på grunt vatten i Belize. Dock hade det inte alls varit lika obehagligt i Franska Polynesien på djupare vatten och även om mantor är ohyggligt mycket större en stingrockor finns det en väsentlig skillnad - de har ingen tagg!
Den största mantan som man har sett här i kanalen på senare år var fyra meter bred men så stor var inte alls den första vi fick syn på ifrån båten efter att ha cirkulerat runt en stund. Hela gänget plumsade i vattnet och därmed var showen igång. Det främsta skälet till att mantorna söker sig till denna kanal är att de är lata varelser. Genom att sakta simma motströms med öppen käft i denna kanal där det på sina ställen är väldigt strömt får de i sig massor med plankton. Det får ju sägas vara ett finurligt sätt att äta sig mätt. Den andra anledningen till att komma hit är för att bli rengjorda och även här låter de naturen göra jobbet åt dem genom att simma sakta över kanalens korallrev som de ser som rengöringsstationer. Då ges nämligen småfisk som lever vid korallerna chansen att kalasa på parasiter och annan ohyra som fäst sig på mantans kropp.
Även om de svarta och svartvita mantorna benämns med olika namn är de egentligen av samma art. De tre som jag lyckades få span på (både med hjälp av guide och på egen hand) under den första timmens snorklande var den lite tråkigare helsvarta varianten och eftersom vattnet var lite grumligt och dessa höll sig nära botten såg jag inte så bra och kände mig faktiskt lite besviken. Dessutom var det jobbigt trots att jag hade simfötter eftersom det var så oerhört strömt och man därför drogs iväg ifrån händelsernas centrum hela tiden. Men så lossnade allt!
Först viftade guiden till sig mig efter att ha fått syn på ett par ganska stora varelser där den ena var svartvit och sedan simmade jag själv nästan rakt in i tre jätteblaffor som kom glidande majestätiskt tillsammans långt ovan bottennivån där den största, som var läckert svartvit, måste haft en bredd på mer än två meter! Vilka osannolika djur detta är! De ser ut som varelser ifrån yttre rymden och får liknas vid jättelika simmande fladdermöss med två rejäla antenner där ögonen, som ger dem den utomjordiska looken, sitter fästa. Dessa monsterspättor påstås dessutom vara ganska intelligenta och exempelvis kunna känna igen individer som dyker med dem. Denna utflykt blev ännu en nyttig påminnelse om hur fantastisk vår planet är och hur mycket mer rädda vi måste vara om den så att varelser likt dessa också får plats och trivs tillsammans med oss.
De 90 minuterna i vattnet gick snabbt även om den första timmen inte hade varit någon riktig höjdare. Jag var hungrig som en varg efter äventyret trots den enorma mängden pannkakor till frukosten och efter maten hade jag tänkt mig att slappa på stranden. Tyvärr blev vädret dock allt sämre. Vinden tilltog och grå kyliga moln drog in över ön vilket helt raderade ut lusten till sol och bad och istället köpte jag ännu en dyr wifi-kod och gjorde ett sista ambitiöst försök att hitta ett ledigt boende på Kiribati som inte kostade skjortan och gick att boka utan telefon eller fax. Till sist fick jag äntligen napp och läste då också snabbt in mig på vilka eventuella sevärdheter jag inte fick missa så att jag inte skulle anlända helt oförberedd till ö-riket några dagar senare.
Framåt kvällningen hade vinden hunnit växa sig så stark att man inte vågade duka fram på den mysiga platsen där vi hade suttit föregående kväll utan istället hamnade vi på den betydligt tråkigare matplatsen i lä och under tak. Efter maten var det dags för ett mycket prestigefyllt krabbrace mellan alla nationer som besökte ön. Vissa länders representanter hade lagt halva dagen på att hitta sig en snabb krabba men jag hade valt att ligga lågt och istället satsa på de krabbor som tävlingsledningen erbjöd. Iskallt lät jag alla andra nationer välja sina representanter först och hade sedan skålen och kanske ett tiotal återstående bortvalda krabbor att studera för mig själv. Ju mindre desto kvickare, resonerade jag och plockade upp en rackare som jag sett göra två snabba uppvärmningsruscher i den rosa plastskålen. Domaren plockade fram sin tuschpenna och märkte upp snäckskalsryggen med "SWE". Tärningen var kastad!
Först hölls tre semifinaler och de tre vinnarna ifrån dessa skulle därefter göra upp i den stora finalen. Banan var en cirkel där krabborna släpptes samtidigt i mitten och sedan gällde det i sin enkelhet att den krabba som tagit sig ut ur cirkeln först hade segrat. Konkurrensen var stenhård. Australien hade en nästan tio man stark klack på plats, britterna var röststarka och en kvartett japaner ropade oavbrutet på sin krabba som alltid tycktes hålla sig långt framme i semifinalerna men verkade sakna vinnarskalle.
I de två första semifinalerna lyckades jag inte ens identifiera min krabba i mörkret innan loppen var över men att döma av referaten ifrån domaren var det aldrig nära för min del. I den allra sista semifinalen med ett drygt tiotal återstående krabbor tog dock Sverige en tidig ledning som höll hela vägen in i mål trots att den heroiskt kämpande japanska krabban hela tiden var i bakhasorna på min förlängda arm ute på fältet. Således stundade en spännande final där Mikkos finska krabba fick gälla som storfavorit efter en fullständig kross-seger i den första semifinalen. Mikko såg dessutom så fokuserad och segersäker ut på den andra sidan av krabbringen att det kändes direkt psykiskt jobbigt att gå upp i finalen.
Tystnaden lade sig runt krabbringen. Spänningen var så påtaglig att man skulle kunna höra en knappnål falla. På andra sidan ringen tyckte jag mig uppfatta en liten ryckning av nervositet i kinden snett under Mikkos vänsteröga - kanske var det här inte avgjort ändå? Domaren vände på burken i mitten av krabbringen och den finska krabban for iväg som ett spjut men den svenska fick också en hygglig start och höll en klar andraplats. Halvvägs in i loppet kändes dock den finska segern klar då plötsligt ett litet mirakel inträffade. I ett plötsligt infall av övermod fick finnen för sig att tvärnita och göra en sväng i 90 grader vilket gjorde dennes löpväg ohyggligt mycket längre. Kanske kände den sig så överlägsen att den ville ge de övriga finalisterna ett liten handicap?
Jag ville skrika "ABBA, Volvo och IKEA" men fick inte fram ett ljud. Den svenska ledningen krympte för varje centimeter men ytterringen närmade sig snabbt och när min professionellt utvalda krabba tog sitt sista kliv ut över kantlinjen hade den besegrat Finland med minsta möjliga marginal på ett nästan hånfullt vis som fick mig att tänka på alla klassiska hockeymatcher där vi låtit våran lillebror i öster ta ledningen klart för att sedan gå ikapp ytterst retfullt på slutet. Han såg lite nedslagen ut, Mikko, när han gratulerade mig till segern och jag ansträngde mig för att inte säga att det var väntat på det där självklara sättet som jag lätt faller in i. Även om jag är en helt olidlig vinnare (vilket alla vet som följt mig under det här året) måste man inte visa det precis när man står i strålkastarljuset utan det är bättre att vrida om kniven under de följande dagarna, veckorna och åren...
Domaren ledde bort mig till baren där jag fick hämta ut en gratis öl som pris och sedan hade jag bråttom att rapportera hem till Matilda att det naturligtvis inte spelar någon roll om det är biljard, UNO, frågesport, cykling nedför Dödens Väg eller krabbrace - det blir naturligtvis ändå alltid en skånsk seger! Folk kom såklart förbi och dunkade mig i ryggen och ville ha tips på hur de skulle välja ut sina krabbor i framtida race och jag berättade gärna och mycket om hur viktigt det är med analys vid valet så att man hittar en krabba med det rätta psyket som pallar trycket en hel lång tävlingskväll. Det är så härligt att vinna!
<- Tillbaka
