Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 Juli
2014-07-18 (23:26)

Tuffa grabbar ger sig inte! Är man så knäpp att man anmäler sig till en mara på sin semester måste man också stå sitt kast och därför stod jag nu inför det faktum att jag var tvungen att träna i bastuvärme på Kiribati. Hade det bara funnits någorlunda stigar eller vägar på Yasawas skulle jag kört en del löpträning där men tyvärr var det enda som fanns att tillgå under öluffen korta stränder och det tilltalade inte mig som träningsplats. Därför kände jag mig så illa tvungen att ge mig ut nu med tanke på att det var två veckor sedan sist och jag gjorde ett försök direkt när jag vaknade på morgonen.

Min gps-klocka hittade inga satelliter och lade sig trots flera omstartsförsök bara i ett uppstartsläge så jag fick försöka springa på känsla. Jag tänkte mig en milrunda i lugnt och försiktigt tempo anpassat till den extrema värmen och i långsamt tempo behöver jag då vara ute i en timme. Kono hade sagt åt mig att springa mot flygplatsen eftersom det var mindre trafik åt det hållet och jag lydde hans råd. Inledningsvis hälsade jag glatt på förundrade åskådare längs vägkanten men det dröjde inte många minuter innan jag började känna mig riktigt besvärad. Tröjan blev direkt lika blöt som om den doppats i havet, svetten forsade i floder ner i ögonen vilket sved något fruktansvärt men framförallt hade jag svårt att andas i värmen.

När jag nådde landningsbanan började jag löpa parallellt med denna och hade tänkt runda den via en bortre kortsida men hjärnan började då signalera alarm och kollapsrisk så jag valde att vända innan jag trodde mig ha varit ute i en halvtimme. Vägarbetarna som fått så glada hälsningar på vägen ut tillägnades inte en blick på hemvägen utan allt fokus lades på löpningen och tankeverksamheten handlade enbart om att hela tiden fråga mig själv om jag var ok. När jag kom tillbaka till Tad''s Guesthouse fanns inte många minuters löpkapacitet kvar i kroppen utan vila och vätskepåfyllning och när jag läste av klockan visade den på 50 minuter. Ungefär åtta kilometer således givet det försiktiga tempot, ingen dunderkatastrof med tanke på förutsättningarna men knappast ett styrkebesked.

Jag hörde mig för hos familjen om de kunde tvätta mina kläder vilket gick utmärkt. Det räddade upp den annalkande krissituationen eftersom det hunnit gå två veckor sedan jag tvättade på Tonga och mina t-shirts började ta slut i värmen. Kono kom och hämtade upp mig som bestämt klockan 10. För att inte riskera att åka på någon otrevlig avslutande ekonomisk smäll tog jag upp en prisdiskussion med honom. Han ville ha 80 spänn per dag plus bensinen betald för att köra runt mig på Kiribati och ett sådant fyndpris var naturligtvis ingenting att diskutera.

Slaget vid Tarawa den 20-23 november 1943 kom att att bli ett av de blodigaste landstigningsangreppen i den amerikanska marinkårens historia mot ett japanskt försvar som i princip kämpade till sista man. Jag hade bett Kono att ta mig till de reliker och minnesmärken som finns på atollen ifrån andra världskriget och de är i huvudsak koncentrerade till den sista lilla ön Betio i söder där de värsta striderna utkämpades. För att komma dit behövde vi köra samma väg som under gårdagen och vi kom överens om att stanna och ta pauser längs den skumpiga vägen om vi fick syn på något intressant.

Kono är den typen av person som känner allt och alla och ständigt tycks ha ett skämt i bakfickan. Därför blev det ofta korta sociala avstickare hem till folk för att hälsa eller en nedvevad ruta och några snabbt växlade fraser som avslutades med ett asgarv. Ändå kunde man ana att Kono ruvade på stora sorger och motgångar inombords. När jag försökte fråga honom om familj svarade han kort att han varit gift för tio år sedan. Några barn tycktes inte heller finnas i bilden för denne lille man som hunnit fylla 33. Vid en diskussion om idrott suckade han och sa att han var för fet för att sporta och varför han bodde i ett litet skjul på tomten där Tad''s Guesthouse ligger fastän han inte är släkt med familjen verkade också höljt i dunkel.

Vid ett av dessa stopp för att hälsa på vänner kom jag i samtal med en pensionerad sjöman som slappade med sin hustru i skuggan. Det visade sig att han varit i Sverige under sin yrkestid som mestadels tillbringats på tyska skepp. Annars är det sällan som man träffar någon som ens varit utanför atollen här eftersom ingen har råd med flygbiljetter och folk generellt verkar måttligt intresserade av stressen i den stora världen utanför.

Vi stannade till i en bukt efter att ha fått syn på en folkhop på stranden. Det visade sig att det skulle hållas en kappsegling mellan en sorts vattengående drakar som får fart av vind i stora plastsegel. Dessa segelflygbåtar är tydligen typiska för Kiribati och i de förberedande test-åk jag hann se inför tävlingen, som skulle hållas lite senare på dagen, fick farkosterna en väldig fart efter att en löpare sprungit i färdriktningen tills dess att han fick rätt vind i seglen och kunde släppa sin dyrgrip.

Att sport är viktigt på Kiribati hade jag redan förstått efter att ha sett basket, fotboll och volleyboll utövas under gårdagen. Kanske finns det dock en sport som klår dem alla i popularitet och det är tyngdlyftning! När vi kom fram till torget som hade passerats även under gårdagen pågick Kiribati-mästerskapen i tyngdlyftning där (allt händer verkligen denna självständighetsvecka). Det var ett helt givet stopp och en tävling fylld både av djup seriositet men också glada hjärtliga skratt ifrån publiken.

Klockan hade hunnit bli så mycket att vi fick ta ett lunchstopp i ett av festivaltälten som rekommenderades av Kono. Jag bjöd honom på maten och vi fick in en jätteskål med grillat fläsk, kyckling och korv. Precis som under gårdagen var tillbehören ris och brödfrukt och vi tvingades lämna kvar mycket mat. Priset för två personer landade på strax under 30 kronor.

Längs kustlinjen på den extremt tätbefolkade ön Betio, dit vi kunde köra på en ny fin asfalterad väg över en sandbank efter att ha betalt 1 krona i tull, står jättelika rostiga kanoner ifrån andra världskriget och skräpar. Dessutom finns där ett par gamla japanska befästningsanordningar kvar (som lokalbefolkningen på den överbefolkade ön använder som urinoarer) och därtill hittar man ett minnesmärke över stupade västerlänningar på en kyrkogård med höga palmer. Allra längst ut på ön, vid Red Beach där striderna härjade som värst, påstår man sig ha byggt en minnespark. Jag kunde inte se annat än asfalt och en basketplan samt gamla sopor i drivor men när Kono ställde den ledande frågan: "Är det inte vackert?" kunde jag ju inte svara något annat än ja.

Mitt synfält upptogs istället av de jättelika rostiga fiskebåtarna, som är att liknas vid fabriker för processande av färsk fångad fisk, utanför Red Beach. Som jag fått det förklarat för mig betalar dessa fartygs utländska ägare en spottstyver för att ligga här och producera miljonvinster åt fiskeindustrier i Japan, Taiwan, Malaysia och Singapore. Det stör mig alltid att se när rikedomarna ifrån naturliga resurser i en mycket fattigt land inte alls kommer befolkningen till godo på ett vis som skulle kunna vara fallet.

Klockan hade börjat bli mycket och vi hade en lång väg tillbaka till några timmars välförtjänt eftermiddagsvila. På vägen tillbaka till Tad''s Guesthouse stannade vi till vid parlamentet så att jag fick knäppt de obligatoriska bilderna. Utanför vallgraven till parlamentsbyggnaden har någon slagit upp riktigt fallfärdiga kåkar utmed vattnet som en vettig påminnelse till landets politiker om hur fattigt det är här.

Under tiden jag sov på mitt rum hade det börjat regna. Eftersom Kono inte hämtade upp mig på avtalad tid på kvällen gick jag bort till huvudbyggnaden för att kolla om han var där vilket inte var fallet. I den typiska gästfrihetsanda som råder här fann jag mig dock snart sitta i en fåtölj inomhus och titta på tecknad film tillsammans med barnen i familjen med en stor skål jordnötter i handen tills dess att min chaufför dök upp.

Kono och jag hade nämligen bestämt att vi skulle åka tillbaka hela den långa vägen till festligheterna för att följa kvällens musiktävling. Jag hade inte riktigt fått klart för mig om det var fria framträdanden som gällde eller om det skulle sjungas karaoke, olika personer gav nämligen olika besked. I bilen blev Kono lite hemlighetsfull och började prata om en vän som gärna vilje följa med som vi skulle hämta upp. Denna skumma vän visade sig vara en kvinna och jag sniffade direkt mig till någon form av romans. De två tjattrade oavbrutet på ett språk jag inte förstod och transporten i det tilltagande regnet tycktes ta en evighet.

Precis när vi kom fram bröt det verkliga helvetet lös. Himlen öppnade sig och en tropisk regnstorm av att slag som jag inte sett röken av sedan Franska Polynesien och Cooköarna satte igång. Vi kurade ihop oss tillsammans med den stora familjen i tältet (med tre kvadratmeters plåttak) som stora delar av gårdagens festligheter i festivalområdet tillbringats med. Det var som ett rent vattenfall ifrån himlen och det pågick länge. När regnet till sist lugnade sig lite slevade hustrun upp en massa mat på en papperstallrik åt mig och istället för musiktävlingen, som definitivt hade regnat bort, tröståt jag. Sällskapet var trevligt och det blev mycket prat om hur det är i Sverige och hur saker fungerar på Tarawa. Småtjejerna i skolstartsåldern var enormt söta och kunde några engelska fraser som de tränade på mig fram tills dess att Kono, jag och den mystiska kvinnan tog bilen tillbaka. Rent allmänt kändes det nervöst med vädret. Morgondagen var finalen på självständighetsfirandet och det vore trist om den stora paraden som jag verkligen såg fram emot också skulle regna bort.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign