Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-22 (04:30)
Tänk att man år 2014 skulle tvingas följa en final i fotbolls VM på svenska text-TV:s sidan 377. Under nästan alla mina uppväxtår var det på sidan 377 all väsentlig nyhetsinformation inhämtades dagligen i form av resultat och målskyttar och redan under gymnasietiden, precis innan webben och mobiltelefoner blev var mans egendom, började det kännas lite förläget och omodernt att stirra på den enkla men geniala svarta sidan för att uppdatera sig på de senaste sportresultaten. Tjugo år senare är det fortfarande dit jag vänder mig när den moderna tekniken sviker. Kono hade inte lyckats komma på någon i sin bekantskapskrets med tillräckligt bra nätverk för att kunna streama matchen (Kiribatis TV-kanaler saknar sändningsrättigheter) och dessutom började den klockan 05:00 en måndagsmorgon så där låg jag i min säng och tryckte på uppdatera-knappen på läsplattan eftersom vanliga live-appar inte fungerade på det slöa nätet.
Tyskarna avgick som väntat med segern och för att hedra dem försökte jag packa ner det sista i mina väskor i klassisk preussisk ordningsanda med nitisk noggrannhet. En ny gäst väntades till mitt svala luftkonditionerade rum så för att det skulle kunna städas fick jag flytta in ett par timmar i rummet bredvid som bara hade en slö fläkt. När Kono dök upp för att skjutsa mig bad han om ursäkt för den missade lunchen under gårdagen och lade fram någon sorts förklaring där "The lady" var inblandad. Jag försäkrade honom att det var lugnt och för att understryka detta gav jag den lille runde mannen dricks efter att han skjutsat mig till flyget och tackade för de spännande dagarna som vi skumpat fram på den dåliga grusvägen i detta smala, överbefolkade och fascinerande land som kanske inte ens existerar längre om 20 år. Presidenten uppmanar redan nu folk att emigrera men ännu är det inte så många som följer rådet. Det krävs dessvärre nog att naturkatastrofen skall bli ett faktum innan folk tar klimathotet, som bokstavligen kan komma att sänka en hel nation, på verkligt allvar.
Incheckningen förlöpte problemfritt och med gott om tid kvar tills det var dags för avfärd tog jag sikte på de enkla kioskerna i trä som jag noterat på andra sidan den grusplätt som fungerar som flygplatsens parkering. Jag hoppades hitta något ätbart och fann Starbucks! Naturligtvis rörde det sig inte om en äkta franchaisetagare som fräste kött och grönsaker under enkla förhållanden i det lilla träskjulet utan namngivningen (Starbucks med Kiribati-stavning) var ett humoristiskt infall av en ganska ung britt med gula framtänder som skötte dagskassan när hustrun lagade mat. Han berättade att verksamheten höll öppet de dagar flyg kom in och detta var allt han och den lokala hustrun behövde göra för att försörja sig här. Britten hade valt att slå sig ner på Kiribati för gott för att undkomma västvärldens alla måsten och menade att han nu levde det mest bekymmerslösa liv han kunde tänka sig. När han fick klart för sig att jag var turist sa han att det är ytterst ovanligt att möta sådana som mig här men när vi dyker upp är vi förvånansvärt ofta svenskar. Ni är kanske världsbäst på att resa, sa han och jag kände mig nästan lite stolt å hemlandets vägnar.
Jag försökte döva sorgsenheten över att lämna denna spännande korallatoll, som tagit mig med storm tack vare invånarnas oförställda gästfrihet, med att fotografera den smala landremsan genom flygplansfönstret. Det här är inte landet jag skulle våga rekommendera folk att åka till för vem kan veta om andra skulle ha samma tur med att möta rätt människor? Om nu någon ändå planerar att ta sig till Tarawa på Kiribati skulle jag föreslå att man förlägger besöket i samband med självständighetsveckan. Då kan man kombinera några dagar under den sprudlande festivalveckan på Södra Tarawa med att boka in sig på en av de enkla resorter som skall finnas på Norra Tarawa för sol och vattenlek i det mest turkosa vatten jag sett (som dessutom är beläget så långt ifrån vardagens stress och press jag tror man kan komma på denna planet).
Har man den minsta lilla dragning åt att räkna på hur många länder man varit i finns det få saker jag kan tänka mig som är plågsammare i sammanhanget än att mellanlanda i ett svårtillgängligt land och sakna tid till att stanna i några dagar för att utforska omgivningarna samtidigt som landssamlingen sväller. Detta tvingades jag uthärda när planet gick ner för en schemalagd mellanlandning med passagerarskifte på ön Majuro som tillhör landet Marshallöarna i den del av Söderhavet som kallas Mikronesien (de andra två delarna är Melanesien och Polynesien). Jag försökte trösta mig med att United Airlines har sitt fina Island-Hopper-paket med utgångspunkt ifrån Hawaii som tar resenären till alla önskade destinationer i Mikronesien (inklusive Marshallöarna) och kanske skall det vara möjligt att kunna få till den drömresan en annan gång?
Istället för att deppa peppade jag upp mig med destinationen jag var på väg till. Nauru, som landet heter, torde vara okänt för de flesta och det är kanske inte så konstigt? Landet är till ytan världens minsta republik och består endast av en ö med en befolkning på ca 12 000 personer. Detta är världens minst besökta land av turister! Landet har dessutom världens fetaste befolkning som en gång i tiden var världens nästan rikaste och nu nästan är världens fattigaste sedan den gamla fågelskiten man livnärde sig på tagit slut! Däri ligger väl också egentligen orsaken till att jag var på väg dit - jag kunde helt enkelt lukta mig till en bra story med alla dessa spännande fakta till hands och dessutom måste ju även ett land som Nauru besökas om man ska hinna med alla jordens länder under sin livstid...
Lilla Nauru har ett eget flygbolag som för inte så länge sedan skiftade namn ifrån Air Nauru till Our Airline. Med tanke på den ekonomiska situationen i landet och den lilla öns relativa isolering hade jag blivit rejält överraskad över att kunna köpa flygbiljetter av bolaget online på en schysst hemsida. När det var boarding tidigare under eftermiddagen överraskade bolaget ännu en gång på mig med ett stort fräscht Boeing 737-300 med en maxkapacitet på 130 passagerare vilket inte direkt var det lilla propellerplan jag hade väntat mig. Hela grejen med det fina planet, välutbildad personal och frikostighet med mat och dryck hade dock känts som lite overkill eftersom vi på den första flygningen bara varit ett tjugotal personer ombord och nu blev det ännu mer ödsligt när de enda passagerarna var jag och sex väldiga kolosser till kvinnor som alla tog upp dubbla säten samt två pojkar i tidig skolålder.
Strax innan vi gick ner för landning på Nauru passerade vi ekvatorn och jag befann mig nu åter på det södra halvklotet. Jag såg aldrig ön från min stolsradssida förrän precis sekunderna innan landningen och känslan var därför att vi var på väg rakt ner i det väldiga havet. Att det skulle finnas en ensam liten enslig ö mitt här i ingenstans tycktes så overkligt och märkligt men så är det också väldigt mycket som är besynnerligt med denna nation och det är väl egentligen just därför jag har valt att resa hit.
En av de två stora frågorna för min del inför Nauru har varit vilka visumregler som gäller. Egentligen har det inte varit regelverket som sådant som ställt till bekymmer utan frågeställningen huruvida man som svensk behöver skaffa ett visum på förhand. Olika webbsidor ger olika besked och ingen av de officiella mailadresserna på myndigheternas sidor tycks vara i drift eftersom alla mina skrivelser till dem studsat eller förblivit obesvarade. Ett försök att ta hjälp via det svenska konsulatet på Tonga hade också varit fruktlöst men med hjälp av Eddie på Rosa Bussarna (den enda personen jag kände till som varit på Nauru eftersom jag vet att han vid detta års slut har besökt alla jordens FN-länder) hade jag via mail fått tag i en Nauru-anknuten myndighet i Australien som gett beskedet att visumkravet på förhand alldeles nyligen avskaffats för bland annat svenska medborgare.
Visumkravet som sådant är dock inte avskaffat och för att man ska få lov att komma in i landet krävs en giltig utresebiljett med flyg samt en sponsor i form av ett bokat boende på Nauru. Jag ombads därför efter landningen att ställa mig sist i kön vid immigrationen (efter de sex tjocka Nauru-kvinnorna och barnen) och fick när övriga var klara visa bevis på flygbiljett och boende. Därefter omhändertogs mitt pass och jag ombads återkomma till immigrationsmyndigheten nästa dag för att hämta upp det och betala mitt visum.
Den andra stora frågan har varit den obligatoriska förhandsbokningen av boende för att vara berättigad till visum. Läser man på olika sidor på nätet är den sanning som gäller att det bara finns två hotell i landet. Efter flera försök att kontakta båda två via olika mailadresser där mailen antingen bara studsat eller förblivit obesvarade hade jag börjat känna viss desperation och finkammat nätet efter alternativa boenden. Det var då jag hade hittat Ewa-Lodge som egentligen är ett boende för äventyrsfiskare och fått napp (för att använda rätt terminologi).
Kommunikationen med Calmina som håller i administrationen av detta boende har dock varit allt annat än bekymmersfri och jag har nog sammanlagt tvingas maila denna kvinna tjugo gånger för att få till rumsbokningen samt ett intyg. Det enda som förlåtit hennes vilsenhet något var att mina flygtider ändrades en gång efter att Our Airline utan förvarning lagt om sitt flygschema under tiden jag var ute och paddlade kajak på Tonga. Nu stod denna väldiga kvinna dock här och tog emot mig med öppna armar som om den till sist nästan syrliga tonen i mailen från min sida aldrig hade existerat!
Calmina berättade att hon föredrog att köra den lite längre vägen längs kusten på öns baksida med betydligt mycket mindre trafik och hus. Längs denna ganska vackra väg pekade hon ut ett par badstränder hon rekommenderade samt berättade att jag skulle bo ovanpå Capelle & Partner - den klassiska gamla affären på Nauru sedan 60-talet. Mitt enkelrum höll god standard och jag hade även tillgång till ett välutrustat gemensamt kök. Tyvärr var inte modemet på rummet i funktion men Calmina lovade att vi skulle kunna lösa den saken senare i veckan. Jag tog en dusch, gick ner i affären och handlade enkel kvällsmat och frukost, sträckte ut mig på sängen i det luftkonditionerade rummet och skrev ett par meningar i dagboken innan tröttheten tog över. Nauru alltså, herregud, vad i hela världen skulle jag här och göra och vad skulle jag egentligen sysselsätta mig med i nästan en hel vecka?
<- Tillbaka
