Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-23 (00:02)
Att matcha flyg smart på vissa rutter i Söderhavet är hela nyckeln till ett framgångsrikt resande i regionen. När jag från början köpte flygbiljetten till Kiribati hade jag naturligtvis de efterföljande flygningarna till och ifrån Nauru i bakhuvudet och räknade med att det skulle bli fyra nätter på Nauru. Under tiden jag paddlade havskajak lade dock Our Airline om sitt flygschema och för att fortfarande kunna ta mig med det prisvärda flyget ifrån Kiribati till Nauru (som endast går en gång varannan vecka) tvingades jag kapa bort några dagar av min planerade tid på Tarawa och istället öka upp Nauru-stoppet till sex nätter. Redan med fyra planerade nätter på ön kändes det som att jag skulle få svårt att fylla ut tiden och när det nu blev sex nätter istället visste jag att det skulle bli väldigt mycket dödtid att slå ihjäl.
Därför kändes det som att jag kunde inleda med att unna mig en sovmorgon vilket det faktiskt inte blivit särskilt många detta år. När jag till sist kom upp ur sängen bestämde jag mig för att inte turista alls denna dag utan enbart ta tag i praktikaliteter. En viktig sådan var att få liv i modemet så att jag inte skulle dö av tristess på Nauru och en annan, ännu viktigare, var att få ordning på mitt visum (och återfinna mitt pass). Redo att möta dagen med modemet och kameran nerpackade i en tygkasse letade jag mig ut ur rummet strax före lunchtid och möttes naturligtvis direkt av den vansinniga luftfuktigheten som definitivt var i Kiribati-klass.
Calmina hade sagt att hennes kontor fanns någonstans på andra våningen i Capelle & Partners byggnad (precis som mitt boende faktiskt) och för att hitta till henne visade det sig att man först skulle gå igenom matbutiken som var som en gammaldags grosshandel ifrån 60-talet och sedan upp till den andra våningen invändigt. Där fanns det helt plötsligt en stor tyg- och möbelavdelning och gick man igenom den och öppnade en dörr hamnade man i en iskall (luftkonditionerad) elektronikbutik. Ytterligare en dörr senare kom man in i det allra innersta av Capelle & Partner där all administrativ personal har sina kontor. Capelle & Partner, som en gång i tiden startade som en liten matbutik på 20 kvm i ett träskjul på samma tomt, är idag Naurus största företag och en riktig mångsysslare inom alla former av handel vilket inte minst alla containers på parkeringsplatsen avslöjar. Rummet jag hyrt var alltså bara en av många sidosysslor i Naurus främsta konglomerat!
En receptionist gav mig tillåtelse att träda in i ett kontorslandskap med mörkblå heltäckningsmatta och rustika trämöbler där fyra tjocka kvinnor, varav en av dem var Calmina, satt framför varsin datorskärm och arbetade. Det kändes som att kliva in i ett kontorslandskap i England där det också är lika gammaldags som här men kanske inte går lika långsamt. Jag hade trott att Calmina egentligen bara saknade ett lösenord som låg i en skrivbordslåda för att modemet skulle fungera men det visade sig att hon av någon anledning skulle behöva ta med sig det till operatören för att få det återaktiverat vilket hon lovade att göra senare under eftermiddagen.
På frågan om jag ville hyra en bil svarade jag att min plan var att lifta mig fram på Nauru om hon inte direkt avrådde mig ifrån det eftersom jag hade gott om tid här och hellre ville lägga mina pengar på något annat. Jag försäkrades dock att detta färdsätt skulle vara oerhört säkert på ön och därmed var jag redo att testa tummen i luften för att se om folk plockade upp mig. Finessen med att ön är så liten och egentligen bara har en ringväg (som tar mindre än en halvtimme att köra runt om man ligger på hastighetsbegränsningen 40 km/h) är att man kan vifta på bilar i båda körriktningarna som liftare om man ska till andra sidan av ön! Det gick dock lite trögt inledningsvis men när jag tog ett steg ut i gatan och markerade tydligare stoppade en bil på första försöket.
Jag fick skjuts hela vägen till flygplatsen precis som önskat men väl där visade sig att migrationsmyndigheten inte alls låg intill ankomsthallen som mannen som plockade åt sig mitt pass vid gårdagens ankomst hade påstått. För att ta mig dit skulle jag behöva gå runt hela landningsbanan vilket jag med ett grovt ögonmått uppskattade till en prommis på två kilometer i stekande sol och hög luftfuktighet. Innan jag inledde den vansinnesvandringen ställde jag en kontrollfråga till en polis så att uppgiften verkligen stämde och han sa då åt mig att snedda över landningsbanan istället.
Det kändes ju inte helt bra att traska förbi förbudsskyltar som angav bötesbelopp på drygt 20 000 sek om man som obehörig beträdde landningsrakan men jag hade svårt att tro att polisen hade gillrat en fälla åt mig. Eftersom det varit gott om folk i ankomsthallen som väntade på dagens flyg ifrån Australien antog jag att det inte kunde vara särskilt långt borta och kikade lite oroligt både åt höger, vänster och upp i himlen men någon flygplanskropp syntes inte till någonstans och jag nådde den andra sidan utan vare sig böter eller att bli överkörd av en flygfarkost.
Migrationsmyndigheten låg längs en av utomhuskorridorerna i det ruckel som skulle föreställa landets regeringsbyggnad där olika ministerier, statistiska centralbyrån, domstolsväsendet och diverse myndigheter trängdes på en liten yta. Efter att ha frågat mig fram hittade jag till en ärendedisk där en kvinna (som aldrig sett mig förut) med triumf i blicken halade fram mitt pass utan att jag hunnit förklara vad jag hade på hjärtat. Det finns skäl att misstänka att mitt turistvisums-ärende var det enda pågående i sitt slag i landet och därför kanske man inte skulle vara alltför imponerad av att hon visste vem jag var!
Hon satte en stor röd blaffa till stämpel i mitt pass, fyllde i datum för hand och räckte över passet mot en betalning på 50 australiensiska dollar. Jag började nästan tycka att processen gick överraskande smidigt men fick strax därefter veta att ärendet inte på något vis var klart ännu och dessutom skulle dra ut på tiden i minst två dagar till eftersom det var slut på skrivarpapper i hela huset och faktiskt i hela landet! Utan ett kvitto på att jag hade betalat mitt visum var det att betrakta som ogiltigt och därför ombads jag komma tillbaka två dagar senare då man hoppades ha fått nya papper influgna ifrån Australien. Det var kanske tur att jag hade så gott om tid på mig ändå i detta land för processen för utfärdande av turistvisum tycktes bli en långrandig historia. Ändå känns det alltid lite bättre när man själv har övertagit vårdnaden av passet så jag var på riktigt gott humör när jag lämnade byggnaden.
Bredvid regeringsbyggnaden hade jag sett en mycket enkel kinesrestaurang som blygsamt döpts till "The Best Restaurant". Ett sådant ställe kan man ju inte lämna oprövat! Föga oväntat fanns inte de två första rätterna jag försökte beställa ifrån menyn men det tredje försökets fläskgryta med curry och ris var kanske inte absolut världsbäst men klart välsmakande och väldigt prisvärt. Efter maten tog jag ett foto av restaurangskylten och lyckades sedan direkt vinka in en bil som tog mig hela vägen till Capelle & Partner. Det kändes som att liftning fick bli mitt transportsätt under resten av veckan efter dagens lyckade testverksamhet och i väntan på att det skulle bli eftermiddag så att modemet eventuellt skulle dyka upp tog jag en tupplur på rummet.
Efter skönhetssömnen återbesökte jag kontoret hos Capelle & Partner. Receptionisten meddelade att Calmina var spårlöst försvunnen sedan en timme tillbaka och inte svarade i telefon men eventuellt kunde vara ute i mitt modem-ärende och jag ombads sitta ner och vänta. Ganska kort därefter hörde jag dödsrosslingar ifrån en ankommande Calmina som drabbats av total andnöd efter att ha gått kanske trettio meter ifrån bilen samt tagit sig uppför högst tjugo trappsteg till kontoret. För mig är det obegripligt att en sådan kroppslig reaktion inte fungerar som en tankeställare som lockar till bättre kost och lite motion men så resonerar tydligen inte jättevarelserna här trots extrema diabetesproblem.
När den stackars kvinnan åter kunde prata någon minut senare fick jag tillbaka modemet samt en kod. Jag fick själv stå för kostnaden för att fylla på med surf-megabytes vilket administrerades i en av kassorna i matbutiken med hjälp av en knapptelefon. Eftersom modemet därefter faktiskt fungerade höll jag mig sedan inomhus under resten av eftermiddagen och kvällen för att läsa ikapp det som hänt i världen, svara på mail samt göra efterforskningar inför min fortsatta resa. Det var inte någon vrålsnabb uppkoppling men i jämförelse med nätverket på Kiribati kändes det som ett avancemang ifrån radiobilarna i Folkets Park till Formel 1. Bland annat fick jag äntligen gjort den obligatoriska incheckningen på Facebook ifrån världens minst besökta land vilket nörden inom mig tyckte var obehagligt prestigefyllt men säkert ingen i min vänskapskrets imponeras det minsta av.
<- Tillbaka
