Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-26 (06:24)
Under nästan en hel vecka hade jag mer eller mindre kämpat med att fördriva tiden på Nauru, världens minsta republik med väldigt lite att erbjuda en turist. Nu på slutet gick tiden extra långsamt eftersom jag inte längre hade Internettillgång och förmiddagen släpade verkligen sig fram. För att bränna av tid packade jag om väskan och försökte tugga på mina sista skivor med rostat bröd till frukosten så långsamt som det bara var möjligt men ändå kändes det som att tiden stod stilla.
Den jättelika kvinnovarelsen som lovat köra mig till flygplatsen dök upp på utsatt tid och undrade vad jag skulle sysselsätta mig med där i mer än två timmar. Det hade jag naturligtvis ingen plan för men jag välkomnade ändå ett miljöombyte efter den sega morgonen. Efter att ha checkat in som allra första passageraren för dagen slog jag mig ner i en bänkrad i väntsalen och försökte skriva dagbok.
Tankarna sökte sig dock ofrånkomligen till någon sorts uppsummering av Nauru. Så brukar det bli för mig efter ett landsbesök men den här gången fanns det osedvanligt få intryck att summera upp. I viss mån får jag naturligtvis skylla mig själv som hängde väldigt mycket på rummet istället för att söka kontakt med folk men jag tror inte ett mer socialt leverne på plats skulle innebära en särskilt förändrad bild av landet.
Vad ska man då egentligen säga om Nauru? Det här är inte en plats jag skulle rekommendera någon att åka till om man inte är intresserad av djuphavsfiske, geologi eller att räkna länder. Faller man in i någon av dessa tre kategorier är den goda nyheten att folk är minst lika gästvänliga här som på andra ställen i Söderhavet vilket exempelvis gör det helt onödigt att hyra en bil för att ta sig runt då liftare plockas upp med glädje och nyfikenhet. Det är tveklöst en upplevelse att vara här och konceptet att kunna vandra runt en hel republik (och dessutom kunna ta ett svalkande dopp ifrån en riktigt fin strand längs vägen) är tämligen unikt men utöver att besöket i sig själv är en bra story kan man verkligen fråga sig om det är värt pengarna det kostar att ta sig hit. Ska man nu ändå till Nauru är det givna tricket att försöka hitta en smart rutt så att man inte behöver stanna här i mer än tre nätter och det säger väl en hel del om landet. Oförglömligt - ja! Skulle jag betala pengar för att åka hit igen - nej!
Min frustration visste inga gränser när ingen frågade efter kvittot på betalningen av mitt visum. Jag kände nästan för att ställa mig och skrika rakt ut och vifta med papperslappen, kanske för någon skulle klappa mig berömmande på en axel efter att jag lyckats ta mig igenom den snåriga processen som både i förberedelse-fasen inför ankomsten och under tiden på plats faktiskt var landets största äventyr.
Det finns en taxfree-shop efter säkerhetskontrollen på flygplatsen som jag egentligen borde ha fotograferat. Butiken (som saknade luftkonditionering vilket gjorde att det nästan ångade ifrån den gröna heltäckningsmattan) hade en personalstyrka på tre personer och måste ha mätt uppåt 60 kvm. Den innehöll endast en krok med fem riktigt fula enfärgade t-shirts i jättestorlekar som det stod Nauru på samt ett ställ med ofattbart dyra chokladkakor. Inget mer, inte ens vatten eller någonting annat att dricka vilket jag frågade efter. Ansvarig controller för den verksamheten måste ha visst huvudbry med att matcha intäkter mot kostnader men kan knappast störas av högt lagervärde...
Samma fina flygplan som tagit mig till Nauru ifrån Kiribati via Marshallöarna stod nu redo att föra mig söderut. I stort sett från samma sekund som vi lämnade startrakan såg jag ingenting annat än hav i flera timmar. Vart ön egentligen tog vägen begrep jag aldrig riktigt men denna ensliga plats endast 6 mil söder om ekvatorn hade redan tidigare skapat så många frågetecken att jag upphört förvånas.
Känslan av deja vu var påtaglig efter landningen på Nadis internationella flygplats. Det hade hunnit gå mer än tre veckor sedan jag anlände till Fiji för första gången och gick igenom precis samma procedur som nu. Snubben i passkontrollen var densamma liksom killen som hämtade upp mig på flygplatsen. När jag checkade in på Bamboo fick jag dessutom samma rum som vid de två tidigare tillfällena jag bott där och ett par personer i personalstyrkan kom fortfarande ihåg mitt namn. Det har jag lärt mig är en riktig prestigesak på Fiji - de är verkligen makalöst skickliga på att lära sig gästernas namn och hemland vart man än checkar in för att övernatta.
En nyhet sedan sist var att man hade uppgraderat det trådlösa nätverket så att det nu nådde in på rummet. Mina försök att surfa före läggdags stördes dock av en osedvanligt pratglad kanadick som bodde under mig i våningssängen och ville berätta precis allt om sin andningsmaskin som håller honom vid liv om natten och dessutom kväver det som påstods vara de värsta snarkningar jag skulle kunna tänka mig. Det var bara helt omöjligt att få tyst på honom och han fortsatte även prata med mig när jag gick på toaletten. Generellt sett är resenärer bland de mest sociala varelser man kan föreställa sig men hos en del är det direkt sjukligt! Oavsett vilket var jag åtminstone tacksam över att apparaten både skulle få tyst på karln och hålla honom vid liv under natten. Ett stort tack till teknikens under!
<- Tillbaka
