Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

25 Juli
2014-07-31 (06:50)

Transitdagar var ett ständigt återkommande tema under resans första två månader och nu när jag är tillbaka i ett lite mer intensivt resande under något som ska föreställa en slutspurt dyker naturligtvis transitdagarna upp igen som ett brev på posten. Den här dagen hade onekligen sina utmaningar och det var väldigt mycket som kunde gå fel vilket skulle kunna ställa till med stora och dyra problem. Samtidigt finns det inte så otroligt många saker som ger mig mer tillfredsställelse i resandet än att sätta ett riktigt snyggt logistiskt upplägg som resulterar i minimerad dödtid till lägsta möjliga pris. Jag avslutade dagen nästan hög på mitt upplägg och förklaringen var som följer.

Både mamma och Matilda finner det helt obegripligt att jag inte laddar ner en alarm-app till läsplattan nu när mobiltelefonen slutat fungera så att jag kan slippa gå till sängs nervös för att försova mig varje gång jag har en schemalagd tidig uppstigning. De har säkert rätt i det. Jag vet egentligen inte vad det är för fel på mig som glömmer fixa saken varje gång jag har en wifi-uppkoppling med obegränsade nedladdningsmöjligheter (inte så ofta man har det i regionen)? I vilket fall var det inte gjort nu heller och med tanke på att min buss skulle avgå på den osannolikt tidiga tiden 04:30 fanns det ju goda skäl att vara nervös över att inte vakna i tid.

Jag vaknade med ett ryck helt säker på att jag försovit mig och nu skulle tvingas köpa nya dyra flygbiljetter för att komma ifrån Fiji. Det hade jag inte. Klockan var 04:08 och tajmingen var således helt perfekt! Utomhus var det riktigt kyligt vid den här tiden på morgonen och jag njöt verkligen av att få komma ombord på bussen efter att ha stått utanför och huttrat i några minuter. Tyvärr är bussträckningen till färjan ifrån Levuka så skumpig att det är helt omöjligt att somna men däremot slocknade jag nästan omedelbart jag kommit ombord på båten.

Det som kändes något krisartat i mitt logistikupplägg nu när jag klarat av att hantera den tidiga uppstigningen var det faktum att om resan tog lika lång tid tillbaka till Suva som den gjort till Levuka skulle jag missa mitt flyg. Nu hade dock både den vänlige mannen som sålde biljetten till mig och en butter företagsrepresentant för Patterson Brothers Shipping på kontoret i Levuka försäkrat att återresan gick mycket snabbare och om jag bara fick den indiske chaffisen till att stanna på rätt ort skulle jag hinna till flyget utan stress.

När vi inte gjorde ett matstopp i Korovou där jag suttit och pratat med jordbruksfarbrorn två dagar tidigare började jag känna mig säker på att hinna med flyget. Bara en liten stund senare nickade chaffisen (som jag påmint två gånger om var jag ville hoppa av) åt mig i backspegeln och jag klev av. Ännu en av alla dessa indier som man aldrig ser på landsbygden här men som finns överallt i större samhällen körde mig de tio minuterna till flygplatsen i taxi. Jag var på plats med flera timmar i marginal utan att riktigt förstå hur det gått till och kunde passa på att lägga mina sista fijidollar på frukost.

Lite överraskande fick jag bekanta till bordet. Japanerna dök upp, lika imponerade som alltid, denna gång över att jag lyckats ta mig hit utan att åka med deras morgonflyg från Ovalau. Den japanske mannen och jag kom att börja diskutera marathon efter att jag berättat att det snart var dags för mig och det visade sig då att japanen gjort tio maror i sina dagar. Han viftade bort mina farhågor inför loppet med att allting handlar om att gå ut långsammare än man tror sig vara kapabel till. Tänk om jag någon gång kunde lyssna till det vanliga rådet och inte alltid drabbas av en sådan övertro på min förmåga i adrenalinruset i startområdet!

Japanerna var med på samma inrikesflyg som mig från Suva till Nadi där jag tog farväl av dem. Själv hade jag ett par timmars väntetid på mitt flyg till Port Vila som är Vanuatus huvudstad. Eftersom jag redan kunde vänthallen i Nadi utantill efter att ha slagit ihjäl en massa timmar där medan jag väntade på mitt flyg till Kiribati letade jag upp ett hörn där det nästan gick att sträcka ut sig över en stolsrad för att vila. Den människa som uppfann armstöd i vänthallarna på världens flygplatser tillhör historiens mest ondskefulla varelser!

Så var det dags att lämna Fiji och dess 333 öar för andra och sista gången på denna resa! Känslan att flyga ut över kusten ifrån Nadi var väldigt speciell eftersom jag kunde geografin så väl där. Vi flög söder om Yasawas-gruppen men kom över Mamanucasöarna och jag kunde bland annat se ön där Cast Away spelades in. Det hade hunnit gå några veckor sedan jag var där och dagarna som öluffare på Fiji kändes redan som en annan resa tillhörande den tjocka händelsedimman bakåt i tiden som kanske aldrig någonsin kommer att klarna. Så mycket har hänt under detta år och det har aldrig funnits tillfälle att blicka tillbaka och minnas.

Inflygningen några timmar senare över den grönskande ön Efate där Port Vila är beläget gav mycket positiva vibbar. Staden ligger listigt längs med kustlinjen med en naturligt skyddad hamn och vi cirkulerade dessutom runt snyggt så att man fick en bra bild av Port Vila som var lite större än jag trott. Väl nere på marken möttes jag upp av Terry precis som det utlovats på mail. Han körde mig till mitt boende via ett bankomatstopp så att jag fick ut ett antal tusen vatu vilket är den lokala valutan här. På vägen hann Terry tala sig varm för kava på Vanuatu som naturligtvis ska vara starkare och godare här än i något annat land i Söderhavet (så sägs det alltid). Dessutom gick Kiribati-upplevelsen på repeat när jag fick jag reda på att jag anlänt mitt i Vanuatus självständighetsvecka. Även om firandet inte tycktes vara lika extremt här som på Kiribati fanns organiserade aktiviteter varje kväll som skulle leda fram till självständighetsdagen den 30:e juli.

Jag fick ett fantastiskt fint bemötande på Wai Melmelo Guesthouse som jag hade hittat på Tripadvisor och bokat en natt via Hostelbookers, mest för att ha någonstans att ta vägen vid ankomsten till Vanuatu. Stället, som verkligen hade känts som ett oskrivet kort med väldigt få recensioner, visade upp den där härliga gästfriheten som är så typisk för många hemma-hos-liknande boenden i Söderhavet där hela släkten är involverade i verksamheten som tycks vara minst lika mycket en social grej som en affärsrörelse. En hel delegation kom och hälsade på mig och ville småprata. Dessutom verkade inte sovsalen jag bokat egentligen existera utan jag fick ett singelrum med egen toalett och dusch till ett lägre pris än vad som angivits.

Hela mötet med landet var så energigivande att jag trots en nästan galen resa via buss-färja-buss-taxi-flyg-flyg-bil som pågått i hur många timmar som helst kände mig pigg och sugen på att styra upp den kommande veckan. Jag hörde mig för på mitt Guesthouse om möjligheten att boka upplevelser med fokus på en tur till vulkanön Tanna och man lovade mig att kontakta en kvinna med namnet Jenny som skulle vara en expert på området. Därutöver fick jag rådet att gå ner till agenturerna i centrum för att samla broschyrer och benchmarka priser vilket lät som en ypperlig idé.

Det tog ungefär en kvart att promenera till Port Vilas huvudgata nere vid kusten och vägen var inte helt enkel att lista ut men alla personer jag frågade visade mig i rätt riktning (detta är inte en självklarhet när man reser, särskilt inte i asiatiska länder) och jag kom fram lagom till att butikerna började stänga igen. Jag hann dock med att dammsuga tre ställen på broschyrer vilket borde vara tillräckligt för att få en bra bild av utbud och prisläge inom mina intresseområden.

En resdag av det här extrema slaget blir det sällan någon riktig ordning på maten och nu började hungern göra sig påmind. Jag var så hungrig att mitt val föll på en restaurang som tycktes ligga i en något högre prisklass eftersom jag såg att de hade pizza på menyn vilket lockade. En servitris jonglerade med tre olika formar för att demonstrera de olika valbara pizzastorlekarna. Jag tog den största! Med viss ansträngning slank hela måltiden ner. Min kvällsmat kostade ungefär 1,5 ggr priset för en natt på mitt Guesthouse men ibland bara måste man få frossa!

Avklarade flygresor är något man bör rapportera hem om, särskilt nu i dessa dagar då störtande plan varit ett genomgående tema i nyhetsrapporteringen en längre tid. Jag visste bara inte var jag skulle få tag på ett nätverk? Till sist gick jag in och frågade på ett hotell om jag kunde få köpa en uppkoppling där men fick då istället en vägbeskrivning till hotellbaren på baksidan av byggnaden där jag gärna fick surfa om jag samtidigt köpte förfriskningar. Det blev ett par kalla samtidigt som jag uppdaterade mig på de senaste dygnets händelser i världen. När det sedan var dags att promenera tillbaka hem i mörkret ångrade jag mig då jag kommit halvvägs över att jag inte tagit en taxi för jag var inte ens säker på att hitta och det började kännas lite olustigt. Folk hade dock försäkrat att staden var säker men man vet ju aldrig. Dessutom var det så dags att komma på detta mitt inne i bostadskvarteren istället för på huvudgatan. Skönt nog hade jag memorerat alla vägkorsningar rätt och kom tillbaka utan extra irrfärder. Känslan av att få krypa till kojs efter denna extremt långa dag var verkligen svårslagen! Blandat med extrem mättnad och trötthet var jag dessutom barnsligt nöjd över mitt logistikupplägg som fungerat klockrent och varit befriande rent från fega buffertar likt en extra övernattning på vägen!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign