Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-08-01 (11:24)
När jag kom ut ur mitt rum på morgonen satt en kvinna med ytterst traditionellt melanesiskt utseende (krulligt hår i en bred trattsvamp och stor uppåtriktad näsa med jättehål till näsborrar) på en stol en bit bort i korridoren. Kvinnan hälsade och kunde mitt namn. Trevligt tyckte jag och hälsade tillbaka säker på att hon tillhörde familjen även om jag inte kände igen henne. Så snart jag lyckats skaka ut krypet ur min tvättpåse som såg ut som ett mellanting av tvestjärt och kackerlacka drog jag mig tillbaka in på rummet igen och tänkte inte mycket mer på saken förrän någon med orolig röst knackade på min dörr tio minuter senare för att hälsa att Jenny var på plats. Då förstod jag att kvinnan i korridoren satt där för min skull och ville sälja en tur till ön Tanna med den omsusade vulkanen vilket jag bett om hjälp med föregående kväll.
Jenny tillförde egentligen inte mycket till mervärde jämfört med om jag skulle fixat bokningen själv. Priset hon erbjöd mig var något lägre än de uppgifter jag fått under gårdagskvällen men å andra sidan placerade hon mig då på ett boende på fel sida av ön. Sannolikt skulle jag inte kunna komma iväg förrän om ett par dagar eftersom morgondagen var en söndag. Eftersom hon fick ansvaret för min tänkta tur till Tanna och skulle vara den som hade bäst koll på kalendern bad jag också henne att boka in mig på en tur till Chief Roi Mata''s Domain vilket är Vanuatus enda världsarvslistning. Jag gav henne telefonnummer till bolag hon kunde prata med som jag snokat fram samt en prioritering av vilka dagar som passade mig bäst. Extremt lättförtjänta kommissionspengar för henne ansåg jag. Hon fick hela upplägget på ett silverfat men jag har ju förvånats förut av vilka bedrövliga affärsmän folk är i Söderhavet och kände mig inte helt säker på att hon skulle ro hem det.
Min framtid på Vanuatu var för tillfället överlämnad i främmande händer och jag kunde inte göra så mycket annat än att vänta. Det är roligare att vänta bland folk än i ensamhet på rummet och jag tog därför en vända ner på stan. Jag gillar verkligen Port Vila. Staden är lite halvkaotisk men inte på ett stökigt vis utan mer på ett Söderhavsvis. Att det är rörigt innebär således inte att tempot är stressat, bara ostrukturerat. Pulsen och stilen går både karibiska och afrikanska toner vilket kanske beror på att den unga nationens flagga har alla reggaens färger? Många ser coola ut - särskilt männen som gärna kör surfarstil, bockskägg eller dreadlocks. Till skillnad från resten av de små huvudstäderna i Söderhavet har Port Vila således något av en egen streetkultur och en mer ungdomlig identitet.
Med dessa förutsättningar i minne var det kanske inte så överraskande att denna dags frisörbesök kändes som resans hittills klart mest poppiga. De tidigare exotiska salongerna i avkrokar som Guatemala, Peru, Argentina, Cooköarna och Tonga har alla satt sina små avtryck i minnesbanken men här var det länge västerländsk modern klippning med maskin och en känsla av löpande band som gällde. Fram till de sista fem minuterna. Då åkte ändå ett rakblad fram för att jämna till i kanterna och jag fick åter uppleva känslan av att sitta på nålar livrädd för blodvite. Det är helt rätt, man ska känna att man lever även hos frisören!
Ett försök att fyndköpa en kombinerad frukost och lunch slutade i ett mindre fiasko. Jag hittade nämligen mindre kinesisk restaurang med ett antal färdiglagade rätter över disk där jag pekade ut currykycklingen som såg trevlig ut. Smaksättningen var det inget fel på och första biten smakade riktigt bra men den andra var bara en stor benbit. När jag skärskådade portionen lite närmare efter detta såg jag att det var en likadan servering som jag råkat ut för vid ett par tillfällen på Tonga. Nästan bara ben, brosk och skinn. Det kan vara något av det vidrigaste jag vet. Tonfisk på burk undantaget. Min lunch kom att bestå av ris och currysås.
Egentligen hade jag tänkt mig att försöka få till ett fotoalbum för Kiribati om jag bara lyckades ta mig till ett bra Internetcafé men när jag väl hittat ett och slagit mig ner vid en dator kom jag på att jag precis skiftat minneskort i kameran vilket kändes en aning snopet. Jag tilläts inte heller logga in på mitt hotmail-konto ifrån denna okända plats vilket jag behövde för att se om Jenny fått ordning på bokningen och vilken avfärdsdag som i så fall gällde. Istället för detta lilla fiasko gick jag in på ett fik och tröstdrack lokalproducerat kaffe ifrån ön Tanna (ön dit Jennys bokning var tänkt att ta mig).
Fiket stängde ganska tidigt på lördagseftermiddagen och det slutade med att personaltjejerna nästan fick jaga ut mig som sista kund. Normalt sett skriver jag merparten av mina dagbokstexter om morgnarna, inte för att jag sitter som mest framför läsplattan då utan för att jag helt enkelt arbetar som bäst den tiden på dygnet. Nu hade jag för ovanlighetens skull kommit in i ett eftermiddags-flow i skrivandet, kanske tack vare det supergoda kaffet, och det var frustrerande att behöva avbryta. Istället sökte jag efter en ny skrivarlya ute i den skarpa solen men de flesta bra platserna i skuggan längs kajen och den enkla strandpromenaden var upptagna. En yngre ensam kille, turist till utseendet att döma, som satt på en upphöljd cementplatå under ett skuggande tak och blickade ut över havet retade upp ett gammalt minne som jag inte kunde sätta etikett på när jag fortsatte vidare. Platsen han valt var nog den bästa möjliga och jag gick tillbaka för att sätta mig bredvid efter en stund.
Det är inte riktigt likt mig att ta initiativet till en konversation när någon är uppenbart upptagen med annat. Den svenska rädslan för att störa och vara till bekymmer är djupt nedärvd hos mig och den här killen satt med hörlurar på och verkade ha en riktig kontemplationsstund för sig själv men jag började ändå ställa en massa frågor om ön och vad han rekommenderade att jag skulle hitta på här. Efter en stund började han prata Tonga och arkeologi. Då trillade poletten ner! Den nästan enda killen i den stora gruppen med kanadensiska arkeologstudenter som bodde på mitt Guesthouse i Nuku''alofa! Det var på dagen en månad sedan jag lämnade det märkliga kungadömet Tonga och hjärnan var väl inte riktigt inställd på att återseenden från den delen av resan skulle bli aktuella nu! Killen berättade att han och en av tjejerna bestämt sig för att se sig om lite i regionen efter att deras projekt avslutats. Han sa att han också känt igen mig vagt när jag promenerade förbi men inte riktigt hade kunnat placera mig. Nu lovade han att hälsa till min gamla frukostkamrat Peter med den mäktiga basrösten så snart han kom tillbaka till Vancouver. Jag tycker alla dessa märkliga återseenden när man reser är en kul detalj och de slutar aldrig att överraska.
När kanadicken lämnat platsen satt jag kvar och skrev dagbok en stund men lyckades inte få tillbaka det fina flytet och beslutade mig istället för att gå till baren där jag kört wifi kvällen innan. Jenny hade skickat bokningsdetaljer för en avfärd tidig måndag morgon och ville ha min bekräftelse samt göra upp ekonomiskt snarast möjligt. Jag mailade henne att jag skulle vara tillbaka på Wai Melmelo Guesthouse om en halvtimme och skyndade sedan på stegen tillbaka. Det kunde vara schysst att ge henne ledigt på söndagen så såg hon bara mitt svar borde vi kunna lösa det som gick att lösa redan samma kväll.
Mer än varannan bil i stadstrafiken har en liten flagga fäst någonstans på motorhuven eller på biltaket för att visa vilken nation man gav sitt stöd under Fotbolls VM som avslutats nästan två veckor tidigare. Till skillnad från många av rugby-nationerna i Söderhavet är detta således en nation som tar riktig fotboll på allvar! Eftersom jag varit så fokuserad på att kolla in det här med flaggorna hade jag helt glömt bort att det var något annat som inte stämde i trafiken men under promenaden tillbaka till mitt boende slog mig plötsligt insikten att folk kör bil på rätt sida! Nu förstod jag varför jag hållit på att bli överkörd två gånger under dagen och hade haft problem med att hitta in i Terrys bil under gårdagen! Tänk att det skulle ta ett helt dygn att greppa! Jag gnällde mycket på fransmännen i Franska Polynesien och de hopplösa avtryck de satt där men här på Vanuatu tycks de faktiskt ha gjort en del nytta! Lite lurigt bara att hantera detta med högertrafik i en vecka efter så lång tid till vänster (sedan Cooköarna) och att sedan ställa om hjärnan igen i Australien.
Jenny dök upp en halvtimme efter att jag kommit tillbaka. Hon fick betalt för allting utom flyget i cash, det bad jag nämligen specifikt om att få ta på kort för att inte helt tömma minna kassareserver på bankkorten. Dessutom ville jag inte att denna människa skulle försvinna spårlöst med hela min Tanna-budget på fickan innan jag åtminstone sett ett bevis på att jag hade ett bokat flyg. Det avtalades då om att vi skulle ses 07:30 på måndag morgon för att åka till Air Vanuatu och betala flygbiljetten och sedan skulle jag direkt vidare till inrikesterminalen med ett bagage som inte fick överstiga fem kg. Turen till den världsarvslistade platsen hade hon ännu inte löst men det skulle inte vara några bekymmer, hon påstod sig nämligen känna kontakterna jag gett henne telefonnummer till. Absolut senast skulle jag ha en bekräftelse på måndag eftermiddag i min mailkorg. Bra så.
Min program på Vanuatu började ta form. Först en till vilodag, sen två dagar på Tanna, sen självständighetsdagen i huvudstaden och sannolikt dagen därefter världsarvslistningen följt av en utresa till Australien nästa dag. Lagom intensivt och ville jag skulle jag dessutom kunna krydda upp med några av de tips på denna ö jag fått av kanadicken tidigare under dagen. Nöjd med detta kunde jag stänga lördagskvällen efter att en stund ha övervägt att kontakta Terry för att fråga om jag fick hänga med honom och dricka hans starka kava men det förblev en idé som egentligen bara rann ut i sanden och jag somnade istället tidigt.
<- Tillbaka
