Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-08-05 (11:49)
Att mina drömmar under natten handlat om färgstarka fyrverkerier var naturligtvis ingen överraskning med tanke på gårdagen som gjort ett mycket starkt intryck. Med en så fin utdelning på utflykten till Tanna spelade det verkligen ingen roll att jag nu skulle behöva fördriva merparten av en dag i väntan på flyget tillbaka till Port Vila.
De torra frukostbrödbitarna serverades tillsammans med en röd syntetisk marmelad och ett nästan smaklöst te. Kvinnan som placerade ut maten på mitt bord fick frågan om snorklingsmöjligheterna i närheten vilket var en tänkbar aktivitet som jag diskuterat löst med guiden under gårdagens bilresa. Hon rekommenderade då en skyddad havspool ungefär en kilometer bort och jag beslutade mig för att ge saken en chans. Har man släpat med sig snorklingsutrustningen trots bagagebegränsningar måste den ju användas!
Ett gäng barn som just badat i vad jag gissade var den rekommenderade havspoolen fick frågan om bästa badplatsen i området och pekade då på poolen jag identifierat. Precis innan jag skulle kliva i vattnet fick jag dock syn på en man som satt och vinkade åt mig en bit bort. Han verkade synnerligen ivrig och signalerade att jag skulle komma bort till honom. Det visade sig vara en mycket fattig fiskare som drömde om att en gång ha råd att starta en enklare bungalow-resort precis som sin bror. Nu ville han bara prata skit en stund samt visa sin kanot och dagens färgrika fiskfångst för mig. Jag förevigade honom på bild och tackade för samtalet.
Vanuatu anses allmänt vara ett av de bästa tänkbara dyk- och snorklingsländerna i världen. Det innebär dock inte att varje kuststräcka innehåller magi. Visst fanns det en del fisk att titta på men några koraller såg jag inte röken av och dessutom blev jag lite skrämd av ett fiskhuvud som stirrade ut mellan två stenar och såg direkt ondskefullt ut. Fisken tittade på mig som om den tänkte bitas vilken sekund som helst och det fick mig att avbryta vattenplaskandet. Jag hade åtminstone fått mig ett morgondopp men manligheten får sig en törn varje gång sådant här händer. Det känns väl ändå ok att bli rädd för en giftig havsorm som på Tonga, men ett fiskhuvud? Pinsamt!
På vägen tillbaka till min bungalow fick jag möte av guiden ifrån gårdagen som rusat efter mig med sina snorklingsprylar i handen. Vi hade aldrig bokat att sticka iväg och snorkla tillsammans på förmiddagen utan bara pratat löst om saken. Nu kändes det ändå lite pinsamt att jag stuckit iväg utan att fråga efter honom.
Jenny hade sagt att det skulle finnas tillgång till Internet på gångavstånd ifrån Hidden Treasure vilket jag fick konfirmerat. Internet skulle absolut finnas i "stan" vilket efter 20 minuters promenad visade sig vara ett postkontor, en liten kiosk, en mobiloperatör och en kyrka. Mobiloperatören erbjöd en timmes wifi till en acceptabel peng men icke att det fanns något nytt mail från Jenny med bekräftelse på att hon löst min tur till världsarvsplatsen. Att få bekräftelsen från henne och veta vilken dag som gällde var ju själva huvudorsaken till att jag promenerat dit i värmen så utflykten var lite förgäves undantaget att jag fick postat något färdigskrivet dagboksinlägg.
Med "stadsbesöket" avklarat var också min korta sejour på Tanna över. Detta är förmodligen en ö som förtjänar mer tid än vad jag gav den och det sägs finnas en del mer att upptäcka på andra sidan utöver vulkanen. En sak jag otroligt gärna hade snokat reda på är medlemmar ur den mycket speciella John Frum-kulten som påstås ha en del annorlunda riter för sig på ön. John Frum tros ha varit en amerikan som anlände till ön i samband med andra världskriget och lovade lokalborna att om de bara körde bort européerna som fanns på plats skulle de bli rikligt belönade. Rådet följdes och kort därefter anlände amerikanska styrkor med massor av livsmedel, medicin och vettiga prylar. Sedan den dagen tror kulten att John Frum bor i Mt Yasur och åter skall bringa rikedom till ön.
Min guide skjutsade mig till flygplatsen. Tydligen var dagens flygning tungt bokad för man hade tvingats skrapa fram två små propellerplan för att få ombord alla passagerare. Efter alla dessa turer i små flygmaskiner kändes det onekligen lite konstigt att denna skulle bli den sista på ett bra tag men det är tveksamt om jag egentligen kommer sakna propellerplanen. De får en att känna sig lite utvald och speciell som reser på knäppa destinationer men man sitter ju verkligen på helspänn under en del av de här flygningarna...
Det slutliga beviset på att Jenny nu gått helt under jorden var att ingen dök upp för att transportera mig tillbaka till mitt boende från flygplatsen i Port Vila. Det sista Jenny hade sagt när vi tog farväl ett drygt dygn tidigare var "See you tomorrow!" vilket i min värld betyder att man ska ses imorgon. Istället fick jag ta en taxi tillbaka till Wai Melmelo Guesthouse där jag åtminstone mottogs med mycket värme. Det blev en enkel kvällsmatslösning i form av paj från hålet-i-väggen och därmed hade jag lyckats stänga ännu en av dagarna på Vanuatu som jag tyckte bara rann iväg.
<- Tillbaka
