Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-08-19 (13:56)
Det måste sägas att min kropp är en tålmodig och stryktålig sak. Trots den marachock den utsatts för dagen innan utan ordentlig träning och helt utan förberedande långdistanspass på två mil och uppåt var den inte särskilt illa däran. Visst var det oerhört plågsamt för låren att gå nedför trappor men i övrigt kändes det inte mycket värre än vanlig enkel träningsvärk. Eftersom jag inte vetat hur jag skulle känna mig dagen efter loppet var det tomt på egentliga planer och dagen skulle liksom få bli vad den blev. Fokus skulle vara på njutning och belöning - det tycker jag är viktigt efter en stor prestation.
Förbränningen i kroppen rusar efter en stor fysisk insats och trots att jag knappt gjort annat än att frossa under gårdagen efter målgången vaknade jag vrålhungrig. Med försiktiga steg tog jag mig ner på Brunswick Street och letade upp ett café där jag unnade mig en stor bagel och en jättebalja med svart kaffe till frukost. Det var en mysig och inspirerande miljö för dagboksförfattande och jag dröjde mig kvar en stund och lät tummarna jobba över läsplattans tangentbord.
Eftersom jag hade pengar kvar på mitt konto på Internetcaféet där jag inte fått igång Skype två kvällar tidigare styrdes stegen dit. Lika bra att surfa upp den tid man betalat för och dessutom försöka få igång programmet på någon av de andra maskinerna. Det gick såklart inte. När min tid tog slut bestämde jag mig istället för att försöka hitta något annat nätcafé mer centralt och kanske även få till ett bildalbum för att fördriva tiden.
På vägen in mot citys gågator stannade jag också pliktskyldigt till vid Chinatown och tog någon bild. Inte som i San Francisco eller ens i Sydney men ändå en kul grej i en stadskärna som ger en annars något identitetslös stad likt Brisbane lite mer liv. Under tiden jag vandrade i mitt försiktiga dagen-efter-tempo kom jag på att den ultimata belöningen vore att käka pannkakor och utöver Internetcaféer började jag nu också spana efter pannkakshus.
Letandet gick trögt. Jag ville få det till att jag sett ett pannkaksställe två dagar tidigare på vägen tillbaka efter att jag hämtat ut min nummerlapp men jag kunde bara inte komma på vart trots att jag försökte gå samma väg som då fram och tillbaka. På en bakgata där jag inte varit tidigare blev det dock slutligen napp och jag beställde in en jättepannkakshög med lönnsirap, glass och grädde som tillbehör. En drömlunch för ett förvuxet vrålhungrigt barn!
Servitriserna fick frågan om Internetcaféer i närheten och förklarade vägen till det närmaste. När jag kom dit visade det sig dock vara stängt sedan ett halvår tillbaka enligt butiksgrannen. Hon tipsade dock om gratis wifi på gågatan en bit bort och med hjälp av detta sökte jag på nätet och hittade en central gata där det skulle finnas flera ställen. Jag valde det första som jag hittade på den gatan och fick sedan ångra detta beslut en aning. Utrustningen fungerade dåligt och jag fick flytta runt tre gånger och ta hjälp av en ung asiat vid upprepade tillfällen innan jag fick tag i en station där Skype, hörlurar, kamera och mikrofon alla fungerade. När jag väl mutat in min plats och äntligen hade ett ställe att köra den sena eftermiddagens fortsatta Skype-date med Matilda ifrån vågade jag inte lämna platsen och satt därför och surfade planlöst i någon timme efter att uppgivet ha konstaterat att jag inte kunde koppla in min kamera och tillverka fotoalbum under tiden jag väntade.
Matilda har inte fått sin videokamera att fungera på evigheter och jag har inte sett henne i rörlig bild sedan jag öluffade på Fiji. Det är verkligen en sjuk situation vi har. På Facebook ser man inte så sällan folk som gnäller över att vara gräsänklingar över helgen - själv har jag liksom inte ens sett min flickvän i rörlig bild på ganska exakt en månad och inte träffat henne på snart fyra månader. Ibland undrar man om hon finns på riktigt eller bara är en uppdiktad sagofigur. Oavsett vilket fick vi åtminstone vårt avbrutna samtal från föregående kväll ordentligt avslutat och med bara ungefär tre veckor kvar tills jag kommer hem ser vi också slutet på vår extrema situation. Samtalet avbröts precis innan det började mörkna i Brisbane. Det är dumt att promenera hem själv i mörker i en stad man inte riktigt känner även om Brisbane känns förhållandevis tryggt.
Sliten efter gårdagen och en hel del promenerande under dagen ville jag absolut inte behöva gå ut mer och käkade därför kvällsmat på en av restaurangerna på Brunswick Street nära mitt boende på vägen hem. Efter dubbla besök hos indiern var det hög tid att prova något annat och jag fastnade för kinesiskt. I den omfattande menyn valdes fläsk med grönsaker och ris kryddat med en ansenlig mängd svartpeppar. Maten var helt ok om än inte alls i indierns klass. Med välfylld mage och utan någon egentlig energi tog jag mig sedan tillbaka till rummet. Egentligen borde jag packa eftersom planerad avfärd var tidigt nästa morgon men krafterna till detta saknades och jag chansade lite på att jag skulle vakna i tid. Lite gambling mår jag alltid bra av.
<- Tillbaka
