Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-09-04 (08:55)
Trots alla varningar för ormar på campingen Garnamarr var det ingen som såg till dessa ringlande varelser vilket jag var mycket tacksam över. Så snart vi fått i oss en enkel frukost packades tälten ihop och hela gänget tryckte sig in i minibussen för en sista dag tillsammans. Jag såg till att få en av platserna i fronten efter att ha suttit mycket obekvämt under gårdagen vilket dessutom gjorde att man såg lite bättre. Även denna dag väntade långa körsträckor och vi inledde med att förflytta oss ungefär tio mil, mestadels söderut, i den gigantiska naturparken. Precis som tidigare var det gott om gravstensliknande höga termitstackar, torra träd och järnfärgad jord längs med vägen men jag upplevde nog att ju längre söderut vi kom desto mer färgrikt och varierat blev landskapet.
Vårt sista stopp på tredagars-turen i Kakadu National Park var en plats som heter Gunlom och som precis som Ubirr och Jim Jim Falls ses som absoluta måsten för en naturparksbesökare. Flera av de mest berömda scenerna i Crocodile Dundee likt den där hjälten först tittar på klockan och sedan låtsas läsa av solen är inspelade i området. Den som känner sig lat nöjer sig med ett dopp i ännu en naturlig pool som kryddas med ett majestätiskt vattenfall men den verkliga superattraktionen är att ta sig an den kilometerlånga vandringen upp på klippan varifrån vattnet kommer. Den korta men branta vandringen brukar kallas för Heart Attack Hill och visst flåsade man en del på vägen men det kunde det absolut vara värt! Under den sista etappen var nämligen utsiktsvyerna över naturparken extremt storslagna och väl uppe på toppen finns det gott om naturliga sötvattenspooler att plaska runt i för att finna svalka.
Vi stannade kvar uppe på toppen och badade i säkert en timme innan marschen nedför inleddes. Tillbaka vid minibussen hade Rona förberett en enkel lunch som intogs innan den långa återresan till Darwin inleddes via en alternativ utfartsled söderut. Det enda egentliga stoppet på vägen tillbaka var i den gamla historiska gruvstaden Pine Creek som har runt 600 invånare. Under tiden Rona tankade passade jag på att besöka ett café för att köpa glass och fick då syn på två lokalbor som såg ut precis som ZZ Top och förmodligen inte hade klippt sina skägg på tjugo år. Gamla gruvstäder kan verkligen bjuda på sköna karaktärer!
Om man ska ge sig på att kortfattat summera intrycken av Kakadu National Park (som faktiskt varit en av huvudorsakerna till att jag valt att återbesöka Australien för första gången sedan jag pluggade här 14 år tidigare) får man nog säga att jag blivit något överraskad. Jag hade väntat mig en mer tropisk miljö med dragning åt regnskogshållet samt kanske ett mer påtagligt djurliv men fick en torr rödbrun skog med termitstackar och krokodilvarningsskyltar. På många sätt kändes det som att man befann sig mitt i "The Outback" om man bortser ifrån de ihåliga träden och krokodilerna för de rödbruna grusvägarna fick mig nästan att tro att jag var i närheten av Ayers Rock och Kings Canyon i centrala Australien. De läckert belägna naturliga vattenpoolerna får sägas vara parkens höjdpunkt och mest negativt var de stora avstånden. Totalt körde vi 140 mil under de tre dagarna och vissa av de sträckorna var på skumpiga grusvägar som tog musten ur mig som besökare.
I samband med att folk började hoppa av minibussen vid sina respektive boenden i Darwin bestämde vi resenärer oss för att köra en egen avskedsmiddag på kvällen eftersom ingenting anordnades av researrangören. Själv stressade jag tillbaka in på Dingo Moon Lodge för att kolla på nätet hur det gått för mitt MFF i det avgörande returmötet mot Sparta Prag i Champions League-kvalet. Resultatet 2-0 som jag smög fram på skärmen gav mig en glädjechock och den välförtjänta duschen efter flera dammiga dygn i vildmarken var inte så dum den heller. Det räckte alldeles utmärkt för min del att leka Crocodile Dundee i tre dagar.
Eftersom jag skulle resa vidare nästa morgon innan receptionen öppnade var jag tvungen att fixa med väskförvaring och taxibokning innan jag kunde bege mig till avskedsträffen. Mötesplatsen vi hade valt för kvällens avskedsmiddag var ute på altanserveringen på ett mycket populärt hostel i Darwin som heter Melaleuca On Mitchell. Jag råkade bli några minuter sen och hittade först inte sällskapet som teoretiskt skulle kunna ha begett sig iväg någon annanstans istället för att vänta på mig men precis när jag skulle ge upp och lämna platsen hittade jag ett undangömt bord bakom baren där de tjocka kanadensiskorna, tyskan och Glen satt. Snabbt som tusan drack jag mig ikapp och sedan promenerade vi ner till marinan där vi käkade och diskuterade minnen från vildmarken. Vi kom överens om att det varit tre bra dagar och det kändes onekligen lite konstigt att lämna gänget efteråt som man hunnit bli ganska tight med under de senaste dagarna och nu aldrig mer skulle träffa igen. Den situationen är lite jobbig för en nostalgiker som mig men jag har fått bra avskedsträning under året som gått. Ingenting varar för evigt och är man på resande fot är den sanningen mer påtaglig än i något annat sammanhang.
<- Tillbaka
