Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-11-05 (20:44)
De varma strålarna ifrån duschen fick mig att vakna till på riktigt. Morgonen var fortfarande i sin linda men jag kände ändå att jag snarast möjligt behövde komma vidare fastän att jag inte hunnit se så mycket av Albany som jag egentligen tänkt mig av den enkla anledningen att gårdagens körning slukat en timme mer av min dyrbara tid än jag hade räknat med. Utcheckningen var redan arrangerad och nyckeln droppades av i den anvisade boxen. Ut ur huset med den ljuvliga utsikten över bukten där Albany är beläget kom jag via en specialdörr på nedanvåningen och snart befann jag mig ute på det australiensiska vägnätet igen mot nya mål på min roadtrip i Western Australia.
Sällan hade det varit mer givet var jag skulle stanna till för att ta en frukost och fotografera en vägskylt. Närmaste större ort låg nämligen inte mer än en halvtimmes körning bort och hade förärats det tjusiga namnet Denmark. Så kom det sig att jag fick ett stänk av Skandinavien också på denna utflykt! Bilen parkerades först ett hundratal meter ifrån ortens vägskylt som fotograferades med stor noggrannhet och sedan styrde jag in i det lilla samhället där jag hittade ett mysigt konditori med färdiga baguetter och kaffe som kunde anses värdigt att få servera mig frukost. Tjejen bakom disken verkade inte särskilt van vid att få besökare hon inte kände igen men var så blyg att hon ändå inte vågade ställa några frågor. Jag fick därmed själv ta tag i saken och berätta att jag var på genomresa och det tycktes få henne tillräckligt lugn för att kaffet skulle kunna hällas upp i en kopp hos svensken på besök i grannlandet.
Bilen fortsatte rulla nästan rakt västerut någon kilometer innanför kustlinjen. Ytterligare ett antal sömniga samhällen passerades men merparten av sträckan var ganska öde och därför tror jag att jag faktiskt hade lite otur som stötte på ett vägarbete efter fyra timmars körning i närheten av där det var dags att svänga av enligt kartan. Grävmaskiner skymde eventuella vägskyltar och jag väntade på ett tillfälle att svänga av och vända efter vägarbetet. Det tillfället tycktes aldrig komma men efter en hel kvarts körning gjorde jag en vågad manöver och vände tillbaka. Tur och retur hade vägarbetet kostat mig en halvtimmes dyrbar tid och jag såg framför mig hur mina tänkta vinprovningar runt Margaret River under eftermiddagen tycktes bli färre och färre.
Skogen jag nu körde in i kallas The Valley of the Giants och består av Red Tingle Trees vilket är en art med anmärkningsvärda egenskaper. De kan nå en höjd av 75 meter och en omkrets av 20 meter under sina 400 levnadsår. Trots att dessa jättelika eucalyptusträd med enorma rotsystem vid en första anblick kan tyckas alldeles osårbara är det nästan tvärtom. Stammarna kännetecknas av stora urgröpningar ifrån svamp- och insektsattacker som gör trädets innanmäte nästan ihåligt och dessutom tåler de livsviktiga ömtåliga jordnära rötterna knappt att levande varelser går på dem. I denna skog finns en av Western Australias allra främsta och mest omsusade turistattraktioner.
The Tree Top Walk invigdes 1996 och ger en besökare möjligheten att utforska en del av denna härliga skog högt uppe bland trädtopparna. Konstruktionen i lättmetall med sex hängbroar över sju pyloner gungar betänkligt när man beträder den. Som mest befinner man sig 40 meter över markytan och jag kan lova att det är en svindlande och minnesvärd upplevelse. Ute på en av hängbroarna stötte jag på en semestrande gänglig kille från Perth och vi skiftades om att föreviga stunden högt över marken med varandras kameror.
När jag till sist stapplade ner igen på fast mark efter en kittlande upplevelse bland trädtopparna gungade marken fortfarande under mig och för att sträcka ytterligare lite på benen tog jag därför även den andra stigen som inte gick över broar men däremot in i samt igenom några av de stora och ihåliga träden. Återigen hjälptes jag och killen från Perth åt med fotograferingen. Tillbaka vid biljettluckorna tog jag hjälp av turistinformatören på plats med rådgivning runt andra sevärdheter i regionen som hon ritade ut på en karta och jag bestämde mig för att satsa på en avstickare till en karg kustremsa som sades vara mycket vacker men kunde vara lite svår att hitta till.
Kvinnan hade markerat ut en väg som skulle vara framkomlig med mitt fordon och ta mig till höjdpunkterna Peaceful Bay och Conspicuous Beach. Den förstnämnda imponerade inte så oerhört och man får väl kanske till viss del skylla detta på alla häftiga kustremsor som avverkats under det senaste året. Kargt, lite rått och definitivt ett rejält stycke natur med klippor, strand och vågor. Men jag kan det där nu. Till Conspicuous Beach hittade jag inte den väg som kvinnan ritat ut och fick ta omvägen via huvudvägen bara för att åter springa på killen ifrån Perth när jag till sist hittade rätt. Han hade tydligen tagit sikte på samma rekommendation och jag möttes av ett flin innan han frågade om jag förföljde honom?
Denna bit av kustremsan var ett snäpp vackrare och dessutom kom man något högre upp vid utkiksplatserna. Till sist fick jag väl ändå kapitulera inför sydkustens skönhet och ge den ett välförtjänt erkännande för det var helt klart vyer att minnas. Man skulle kanske kunna tro att jag vid det här laget lärt mig av misstaget alldeles nyss att följa råden ifrån turistinformatören vid The Tree Top Walk som redan kostat mig en del dyrbar körtid. Men icke! Knappt hade jag letat mig ut på huvudvägen igen innan jag fick syn på fler bruna sevärdhetsskyltar in i skogen till platser som kvinnan hade talat sig varm för.
Den ena bruna skylten gör trafikanterna uppmärksamma på att det finns extra stora Giant Tingle Trees i detta skogsparti. Bilen parkerades och jag följde en prydligt preparerad stig och lät mig imponeras av några riktigt enorma ihåliga bjässar. På resan har jag stått inför det kanske mäktigaste i skogsväg som planeten har att erbjuda i Kalifornien, Nya Zeeland och Australien och det är verkligen något speciellt med enorma uråldriga träd som bara stått där och vuxit och observerat genom årens lopp. Känslan av evighet de sprider är verkligen något att ta med sig och jag lät upplevelsen smälta in samtidigt som jag fortsatte köra djupare in i skogen. Den skumpiga grusväg som jag hamnat på fortsatte i en stor enkelriktad loop genom skogspartiet. Vid turistinformationen hade jag varnats för att betydande regnmoln var på ingång och nu började dropparna falla och ganska snart var ett kraftigt skyfall ett faktum. Har man skumpat fram så här långt och ändå slösat bort en massa tid vore det dock fånigt att avbryta även om jag inte riktigt visste vad det var jag skulle få se.
Ifrån parkeringsplatsen vid den bortre sidan av den loop jag kört i utgick en slingrande stig och i hällregnet sprang jag nedför stigen mot vandringens påstådda höjdpunkt vilket var en mycket speciell del av vattendraget Frankland River kallad Circular Pool. Vattnet är färgat brunt på grund av avfällningar ifrån klipporna, skum bildas ifrån små vattenfall och dessutom går strömmen i cirklar. Det har kallats för världens största espressomaskin och de lokala aboriginerna håller platsen som helig. Man kan förstå varför för naturfenomenet var verkligen annorlunda men att bli dyngsur i ösregnet för att se det bubblande bruna vattnet och dessutom missa en massa dyrbar körtid var det nog inte värt.
Det fick vara slut på turistiga avstickare nu om det skulle bli något vin senare under eftermiddagen. Dessutom hade jag fått nog av uråldrig skog och karga kustremsor för dagen och därför plöjde jag på rätt bra med bilen under någon timme tills dess att bensinmätaren började visa på oroväckande låga nivåer. Långa ödsliga sträckor genom vacker orörd skog erbjuder inte särskilt många bra tillfällen till tankning och min lilla hyrbil kunde inte svälja så mycket bensin åt gången så fastän jag haft mer än hälften kvar i tanken senast jag såg en mack började det nu krisa. Jag försökte köra sakta och energisnålt och förlorade ännu mer tid men slapp åtminstone putta in bilen i Pemberton där jag tankade hos en kvinna med udda västkustdialekt och diskuterade den återstående körsträckan. Pemberton är också ett bra vindistrikt och tysken ifrån samkvämet föregående kväll hade orten på sin hotlist över tänkbara orter att flytta till men fastän att de många vinskyltarna ifrån vägen kändes lockande fortsatte jag att köra på och ämnade följa ursprungsplanen. Vin skulle det få bli i Margaret River.
Margaret River ligger nästan allra längst nere i Australiens sydvästra hörn och när jag äntligen började närma mig under den sena eftermiddagen var det således dags för belöningen i form av vinprovning. Jag hade inte valt att sikta på någon särskild gård utan tänkte mig att spontant svänga av vid skyltningar som verkade trevliga. Nu var dock skyltarna inte särskilt smart utsatta utan dök upp alldeles precis när man skulle svänga och eftersom jag hela tiden tycktes ha någon närgången bil i häcken tordes jag inte bromsa in vid de två första som dök upp men vid tredje skylten efter att jag börjat hålla utkik lyckades jag gira av vägen.
Asfaltsvägen jag svängt in på övergick snart i en smal grusväg som därefter blev till lera. Någon vingård såg jag aldrig till och vägen var så smal att jag inte kunde svänga av förrän vid ett T-kors efter en nedförsbacke. Jag vände om och började köra uppför igen men fick ingen fart och bilen ville inte något annat än spinna. Ingen visste var jag var, ingen inväntade min ankomst, jag befann mig i en okänd skog utan mobiltelefon och en bra bit ifrån närmaste hus. Det här skulle kunna bli en lång kväll. På femte försöket bestämde jag mig för att ge allt. Jag backade precis så långt bak jag kunde, nästan ner i ett dike, och tryckte förtvivlat gaspedalen i botten. Det fick effekt! Jag tog mig uppför backen och rullade tillbaka mot den stora vägen.
Äventyren på denna leriga grusväg var dock inte över. Vinet ropade på mig och det blev kanske lite onödigt mycket rallykörning fram tills dess att två hoppande varelser några meter från vägkanten fick mig att bromsa in häftigt. Att bli varnad för kängurus i trafiken är inte samma sak som att ha dem tätt inpå ytterdörrarna och plötsligt fann jag mig själv köra väldigt sakta. Mina två nyfunna vänner fortsatte att studsa bredvid mig en stund innan de försvann in i skogen och gjorde väl Australien-vistelsen komplett på något vis med sin blotta närvaro.
Skam den som ger sig! Knappt hade jag hittat ut på huvudvägen förrän jag satsade på en ny avstickare när det skyltades mot en vingård. Inte heller den här gången hittade jag det ställe som skyltningen egentligen avsåg men istället en ny enkel handskriven skylt till en annan plats där man lockade med konst och vinprovning. Att följa denna vägskylt kom att visa sig vara dagens bästa beslut.
Vid grindarna till en äng blev grusvägen till två däckspår men pilarna mot vinprovningen och konstutställningen manade ändå på mig att fortsätta. Där vägen tog slut fanns en vändzon som jag snurrade runt i och sedan parkerade jag nära gårdsplanen intill. Två äldre män stod och samtalade inte så långt ifrån där jag hade parkerat och tycktes inte ta någon större notis om mig men så fort jag öppnade bildörren kom istället en liten krullhårig hund flygande som skjuten ur en kanon och hoppade in i bilen. Den lilla söta hunden var inte särskilt intresserad av mig utan ville sniffa på papperna ifrån mat och godis som jag tuggat på under de senaste dagarna i bilen och sedan slängt på golvet.
På avstånd hörde jag en äldre mansröst ropa på den karaktärsfyllda hunden som hade det originella namnet Fruity. Hunden hoppade ur bilen och när jag själv klev ut på grusgången hade den ena mannen hunnit försvinna och kvar fanns endast den äldre lätt förvirrade herren kvar som presenterade sig som Tim Negus, ursäktade sig för Fruitys beteende samt hälsade mig välkommen till hans och hustrun Patricias gård Swallows Welcome. Jag berättade att jag följt skyltningen för vinprovning ifrån huvudvägen och Tim förklarade då att vingården som egentligen avsågs hade gått i konkurs men att hans lilla gård och boutique (regionens minsta med vinodlingar på två hektar) minsann också höll provningar och att jag var mycket välkommen.
Jag visades in i en träbyggnad fylld med bråte och gamla vinflaskor. Inne i boden genomförde jag en provning under mycket enkla former av fem olika sorters välsmakande vin samtidigt som Tim oavbrutet hoppade mellan föreläsande om verksamheten, historier om hunden (och dess föregångare som finns målad av hustrun Patricia på alla vingårdens etiketter) samt frågor till mig. Vinet smakade bra och jag bestämde mig för att köpa två flaskor rött som noga paketerades in i papper. Med i påsen stoppade Tim också en bok om gårdens vintillverkning. Fruity hade tagit ett bett av ena hörnet och boken hade egentligen dedikerats till någon helt annan med en omsorgsfullt skriven och underskriven text. Men vad spelade det för roll?
Vi förflyttade oss sedan in i Patricias studio. Hon är tydligen en ganska berömd konstnär i Australien med vattenfärg som specialitet och har illustrerat ett flertal populära böcker om blommor och svampar. Eftersom jag visade visst intresse för hennes konst beordrade Patrica sin virrige man att öppna upp kapellet. Det var först svårt att begripa vad denna order innebar men vi gick ut igen på gårdsplanen med Fruity i sällskap och tog sikte på en ensamstående byggnad som faktiskt såg ut som ett kapell. Bygget är uppfört av Tim som en hyllning till Patricias konst och han har döpt det till The Chapel of Flowers. Detta mycket speciella galleri har genom åren även fungerat som vigselsal och festlokal och det kändes som en direkt ära att få ta del av ett livsverk på detta personliga vis med Fruity i hälarna.
Swallows Welcome lämnades med massor av nya intryck. Tiden hade runnit iväg och jag skulle inte hinna med några fler vingårdar men vad spelade det för roll? Genom ren tur hade jag snubblat på den säkerligen mest speciella, personliga och oförglömliga av dem alla och jag kunde nu mycket nöjd fokusera på att finna tak över huvudet för natten. I Margaret River finns ett hostel vid namn Margaret River Lodge som jag hade sett ut på förhand på nätet och när jag äntligen hittat rätt i ett avsides villakvarter var det inga problem att jag inte hade någon förhandsbokning. Efter en lång kördag med mer än 40 mil avklarade på bitvis långsamma vägar valde jag att unna mig lyxen att boka in mig i ett rum för tre personer istället för fyra vilket kostade 2 dollar mer. En ny taktik var född! Eftersom alla andra hostel-gäster stirrar sig blinda på att de vill ha lägsta möjliga pris bokar de per automatik och utan större eftertanke fyrabäddsrummet och ligger och lyssnar på snarkande sovkamrater. Jag å andra sidan kunde njuta av mitt trebäddsrum som kostade tio kronor mer helt helt själv och bestämde mig för att köra denna taktik under återstoden av resan med hopp om att få eget rum till vrakpris fler gånger.
Under en snabb vända med bilen till huvudgatan köpte jag pasta och pastasås i en matbutik och återvände därefter till mitt hostel som visade sig ha gratis uppkoppling i det stora köks- och samkvämsrummet. Så snart den enkla maten var tillredd och jag hade meddelat Matilda på chatten att det inte blivit någon krock med resans första kängurus föreställde jag mig en stilla kväll på nätet men hamnade snart i ett samtal med en av ytterligare tre svenskar som bodde på Margaret River Lodge. Det ena ledde till det andra och innan jag visste ordet av hade en av de två vinflaskorna som inhandlats på Swallows Welcome korkats upp och jag befann mig istället i ett samtal om resor och Sverige.
Över en flaska vin kan ibland de mest vidlyftiga idéerna få vingar. Jag vet inte hur vi gled in på mitt nya intresse för världsarv i diskussionen men rätt som det var hörde jag mig själv påstå att jag minsann skulle avverka ytterligare två i Western Australia långt norröver under återstoden av min vecka på plats. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och någonstans inombords hade tydligen denna plan vuxit fram även om den inte uttalats förut. Det var teoretiskt möjligt att hinna men det skulle innebära enorma körsträckor under de kommande tre dagarna. Ändå satt jag där och var kaxig och påstod att jag skulle fixa det utan den minsta tanke på konsekvenserna.
Mer än något annat band jag upp mig till en ohygglig mängd tid i bilen men det innebar också att stoppet i Margaret River skulle få kapas och att vistelsen i Perth skulle komma att handla om timmar istället för dagar. Innan hade jag sagt att jag antingen skulle satsa på att hålla mig söder om eller norr om Perth under veckan och så sent som under gårdagen tycktes jag ha bestämt mig för den sydliga inriktningen. Men varför göra hälften när man kan göra allt?
<- Tillbaka
