Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Augusti
2014-11-23 (12:14)

Den som är riktigt duktig på att memorera kartbilder har kanske en bild framför sig av hur Australiens västkust ser ut. Ovanför Perth följer kustremsan en hyggligt rak riktning norrut ända tills landmassan bara är en liten spets och kusten istället viker av snett åt nordost. Det var på den här lilla spetsen på kartan jag befann mig nu nästan 115 mil norr om Perth. I landet som till ytan är sjutton gånger större än Sverige är kartans små spetsar i själva verket ganska mycket land och kan vara nog så betydelsefulla och Ningaloo är ett mycket bra exempel på detta.

Ningaloo-kustens verkliga dragplåster som gett området en världsarvslistning är det 30 mil långa och förhållandevis lättillgängliga korallrevet som till bredden är fyllt med djur som sköldpaddor, valar, mantor och hajar men det 600 000 hektar stora området innefattar även ett par fina naturparker som jag skulle tvingas hoppa över. Mitt fokus låg såklart på det mäktiga korallrevet och under gårdagen hade jag i samråd med killen i dykshopen i mysiga Coral Bay beslutat mig för att utforska revet som en riktig hardcore-resenär ifrån strandkanten med min medhavda snorklingsutrustning köpt på Cooköarna.

Man ska inte äventyra på tom mage och lyckligtvis räckte gårdagens inköp på bageriet även till frukost. Sedan checkade jag ut, hoppade in i bilen och körde ner till parkeringen intill stranden. Det var nästan folktomt så här tidigt på morgonen undantaget ett morgonpiggt par som snabbt tog sig fram i en powerwalk över sanddynerna samt en kvinna som rastade sin hund. Vattnet stod ganska lågt för tillfället och här och var låg uppspolade maneter i sanden som blivit kvar då det stora havet dragit sig tillbaka. Jag kände lite på vattnet med fötterna och grubblade över var jag skulle droppa av handduken och bilnycklarna men kunde inte hitta någon som kunde vakta prylarna åt mig. Det blev till att satsa på ett försök på närmaste resort där jag i receptionen möttes av en först mycket vänlig portier som tyvärr vände tvärt och inte ville veta av mig eller vara till hjälp då han insåg att jag inte var en av hans gäster. Till sist bestämde jag mig för att chansa på att bara droppa av ägodelarna på stranden och hoppas på det bästa. Lät jag bli att simma alltför långt ut skulle jag kunna hålla viss uppsikt över prylarna.

Det blev snabbt djupt när man klev ut i vattnet men man fick simma en bit innan korallerna på bottnen dök upp och fiskarna blev lite större. Det roliga med att snorkla i detta rev var att jag befann mig i ett annat hav än under alla undervattensbesök tidigare på resan. En del nya fiskar dök upp och korallerna hade lite andra formationer och färger men på det hela taget var det inte så stor skillnad på snorkling i Ningaloo Reef och i Söderhavet.

Tyvärr fanns det också några störande moment som inte gjorde upplevelsen helt idyllisk. Eftersom jag var själv och ingen annan människa syntes till i den omedelbara närheten vågade jag inte bege mig så långt ut till havs ifall jag skulle drabbas av kramp eller liknande problem. Dessutom behövde jag hålla uppsyn över platsen där jag dumpat mina attiraljer vilket tvingade mig att med jämna mellanrum lämna den spännande undervattensvärlden och kasta oroliga blickar mot stranden. Ovanpå allt detta fanns naturligtvis ännu en faktor man aldrig kan bortse ifrån längs västkusten i Australien och det är hajattacker. Sådana rapporteras det om med jämna mellanrum och jag hade inte en fullständigt klar bild av riskerna här men kan lova att det fanns i bakhuvudet hela tiden då jag simmade runt och spanade in revet. När jag klev upp igen på stranden kunde jag därför inte undgå att känna en viss lättnad över att mitt hardcore-projekt var över och att jag nu hade lagt ännu ett världsarv till samlingen utan att få kramp, bli bestulen eller uppäten.

Utöver att jag inte velat betala skyhöga belopp för de halvdagsutflykter som organiserades ifrån Coral Bay ut till revet hade jag reagerat på att dessa turer inte tycktes bli färdiga förrän en bra bit efter lunch. Jag behövde dock komma iväg långt tidigare än så för att hinna ta mig till nästa destination före mörkrets inbrott på denna episka monster-roadtrip i bil. Målet för dagen var nämligen att ta mig hela vägen söderut till den lilla orten Cervantes belägen på 83 mils körsträcka härifrån vilket enligt tillförlitliga uppgifter på nätet skulle ta 10,5 timmar i bil. Bara att bita ihop och trycka ner gaspedalen så snart jag torkat av mig med handduken alltså! Jag inledde faktiskt med att köra i de blöta badbyxorna för att förlora så lite tid som möjligt nu när jag kände mig pigg. Att rota i väskan efter ombyte kunde jag hantera senare under eftermiddagen då jag ändå skulle behöva ta några raster för att tanka och sträcka på benen.

Vid det här laget började min kropp bli rejält märkt av så många dagars mastodont-pass bakom ratten på rad. Framförallt var det ryggen som börjat protestera rejält men jag kände mig också lite allmänt sliten och bekymrade mig dessutom över den katastrofala kosthållningen. Det blir ofrånkomligen ohyggliga mängder med godis på en tur som denna och den snabbmat som erbjuds på bensinstationerna är allt annat än hälsosam. Jag hade mer eller mindre levt på sausage rolls och pizza slices den senaste veckan och fantiserade nu vilt om svensk vällagad mat.

Körningens lilla sensation var att jag faktiskt såg tre människor i rörelse i Northampton som jag avskrivit som en spökstad på vägen norrut. I Geraldton blev det dessutom lite trängsel eftersom jag anlände till den förvånansvärt stora staden mitt ute i ingenstans lagom till den tidiga rusningstrafiken. Men i övrigt var det mest jag, min bil och några roadtrains ute på vidderna precis som jag vant mig vid på denna mäktiga enorma kontinent.

De sista milen under den sena eftermiddagen kördes på en liten parallell sidoväg till den stora vägen och jag kom därmed närmare kusten. Precis som under några av de allra längsta kördagarna tidigare under veckan hade jag en rutin som gick ut på att jag efter varje avverkad mil skulle ropa ut hur många mil jag kört under dagen som ett slags koll på att jag var vaken, inte höll på att bli tokig i min ensamhet och för att peppa mig till att fortsätta framåt. Mycket knäppt men det fungerade! Tyvärr hade dock strulet med förvaringen av mina värdesaker under snorklingen på morgonen gjort att jag tappat en timme mot min kalkyl. Även om jag kört in en halvtimme räckte det inte riktigt till om jag ville hinna till supersevärdheten The Pinnacles Desert innan skymningen men det gjorde inte så mycket eftersom det påstods vara lika coolt att uppleva platsen i gryningen vilket jag skulle kunna göra nästa morgon.

Istället tog jag mig direkt till Cervantes i skymningen och letade upp Cervantes Lodge & Pinnacles Desert Backpackers där jag med den nu mycket inarbetade taktiken åter lyckades få ett eget rum till vrakpris genom att betala ett fåtal kronor extra för färre sängar i sovsalen. Detta hostel var mycket fräscht och bestod av två större huvudbyggnader. Dessutom bodde paret som byggt och nu drev stället i en av de två byggnaderna och de var väldigt hjälpsamma och kunde svara på min undran runt vilken tid jag behövde lämna platsen nästa morgon för att hinna uppleva The Pinnacles i soluppgången.

Jag fick också tips om det enda stället utöver bensinmacken i Cervantes där man kunde komma över varm mat så här på kvällen. Det var en pizzeria där jag beställde in en alldeles ypperlig salamipizza innan jag körde tillbaka till boendet i mörkret. Trött efter dagens långa körning orkade jag inte socialisera med de andra gästerna i uppehållsrummet och gav mig inte heller på att betala dyra pengar för wifi-lösningen som jag dessutom hört andra gäster såga. Istället tillbringade jag resans allra sista hostel-natt i mitt egna rum med att skriva lite i dagboken men jag kom inte så långt. De långa körsträckorna och det pressade schemat under den sista veckan hade fått mig att halka efter med dagboken igen men det gjorde inte så mycket. Snart skulle jag vara hemma i Sverige igen och då borde det finnas tid till att skriva färdigt resans sista veckor. Tänk vilken märklig känsla att det faktiskt inte skulle bli fler nätter på hostel nu! Jag hade lite svårt att riktigt kunna ta in den saken.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign