Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-01-25 (21:15)
Så var dagen kommen. Början på slutet men också början på framtiden. Man skulle kanske egentligen vilja höra stora pampiga fanfarer redan till morgonkaffet en dag som denna men det var ingen orkester i sikte och i ärlighetens namn gick det väl inte heller riktigt att förstå att det var slut på äventyren nu och bara en lång hemresa mot en ganska oviss framtid återstod.
Visserligen hade jag när äventyret planerats föreställt mig att det inte alls var givet att min framtid låg i ett liv i Sverige eller att framtiden alls behövde likna det liv jag lämnat men nu fanns nya spännande faktorer att ta hänsyn till. Utöver de nära och kära jag inte träffat på ett år bedömde jag att det fortfarande fanns en chans att det skulle bli jag och Matilda. Hon hade väntat otroligt länge på mig, vänt ut och in på sina sparbössor för att först förlänga sin resa i Sydamerika och sedan komma och träffa mig på Cooköarna. Ingen utanför min familj har någonsin varit i närheten av att göra sådana uppoffringar för mig förut och jag kände mig inte redo att släppa vår gemensamma historia ännu även om det av naturliga skäl varit betydligt frostigare oss emellan under de sista knappa två månaderna. De sista två veckorna hade dock tonen oss emellan förändrats tillbaka till det tidigare läget och nu var jag bara dödligt nyfiken på hur det skulle bli att träffa henne.
En annan faktor som kittlade med hemkomsten var de trevare jag fått ifrån min gamla arbetsgivare beträffande en ny tjänst i Malmö som borde passa mig ypperligt. Ju mer jag tänkte på den saken desto mer rätt kändes det. Det fanns inte bara ett stort ekonomiskt hål att täppa till, jag kände även en viss längtan efter att komma in i normala strukturer och rutiner igen där jag hade en roll att spela. Jag hade helt enkelt så mycket spännande hemmavid som drog mig tillbaka att det inte kändes vare sig tungt eller sorgligt att inleda hemresan. Det kändes mer som att det var hög tid.
Mitt flyg skulle inte gå förrän på eftermiddagen och jag hann därför i godan ro ta en brunch med Peter och Rachel på ett café i deras kvarter innan jag fixade med de sista packningsbestyren. När stunden till sist var kommen hissade jag upp backpacken på ryggen, fäste den lilla ryggsäcken på magen, tog farväl och begav mig iväg mot nya mål. Den proceduren har upprepats så många gånger detta år att den mer kändes som en del av mitt äventyrsrese-jobb och definitivt inte som ett sista avsked på vägen till en slutstation.
En bussresa följdes av metron ut till flygplatsen. Väl där upptäckte jag att husnyckeln följt med som en onödig souvenir som skulle få resa till andra sidan jorden bara för att postas tillbaka till Australien igen. Klantigt och oerhört typiskt eftersom vi faktiskt pratat om att det inte skulle få hända senast samma morgon.
Jag lämnade mitt Sydney med övertygelsen att jag kommer komma tillbaka minst en gång till i livet. Man kan aldrig bli riktigt färdig, vare sig med denna fantastiska stad eller med denna oerhörda kontinent som faktiskt tycks ha allt. Trots att jag flugit kors och tvärs över landet både år 2000 och nu 2014 finns det så mycket kvar att upptäcka både i Sydney och i resten av Australien där inte minst (det för min del) outforskade Tasmanien kittlar väldeliga. Utöver Sydney hade jag under detta Australien-besök tagit mig an den gamla drömmen om att en gång springa ett marathonlopp i Australien. Valet hade fallit på Brisbane Marathon som gick längs och över stadens floder och broar och sedan hade jag vänt mitt fokus mot Northern Territory med sitt gigantiska världsarvslistade Kakadu National Park där krokodiler, häftig natur och gamla klippmålningar lämnade bestående intryck. Huvudorten i Northern Territory, Darwin, är dock egentligen en småstad man både kan ha och mista och det coola med den orten är definitivt dess extremt isolerade läge.
Efter en avstickare till Östtimor hade jag sedan siktat in mig på en roadtrip i den gigantiska delstaten Western Australia. På sex dagar hade jag kört smått ofattbara 400 mil och bockat av de flesta av delstatens mest berömda sevärdheter likt de två världsarvslistningarna Shark Bay och Ningaloo Reef, den moderna miljonstaden Perth, The Pinnacles Desert, Fremantle med dess häftiga gamla fängelse, vinregionen Margareth River och de mäktiga hängbroarna högt över marken i den uråldriga skogen Valley of the Giants. Normala människor tar tre veckor på sig för ett sådant äventyr och flyger då ändå några av sträckorna. Jag lär aldrig ge mig på en lika vansinnig roadtrip igen eftersom den kostade mig en halvt förstörd rygg men så i slutet av resan kändes det rätt att verkligen köra på ända in i kaklet.
I Sydney hade det varit oerhört stort att göra en tidsresa 14 år bakåt i tiden till de platser där jag en gång inledde mitt vuxna liv och dessutom träffa min gamle vän den libanesiske psykologidoktorn Zak som kunde påvisa den förändring som skett med mig under åren som gått, inte minst under de två sista åren då ett gigantisk hälsoprojekt och ett otroligt reseprojekt rotts i land. Dessutom hade jag fått chansen att fortsätta utforskandet av det spännande världsarvet Australian Convict Sites som varit otroligt lärorikt. Som grädde på moset spenderade jag dessutom tid med min kusin Peter och hans Rachel vilket både var kul och gav en inblick i hur det är att leva i Australien. Tämligen maffiga tre veckor om jag får säga det själv och bara Australien-benet har varit den typ av drömresa som många fantiserar om hela livet utan att någonsin komma loss. För min del hade det dock bara varit tre av femtiotvå lika otroliga veckor. Det går knappt att ta in vilket gigantiskt och alldeles sjukt projekt jag nu hade rott i land...
Hela finessen med Australien är att det inte spelar någon roll var i landet man hamnar som turist för man kommer bli oerhört nöjd ändå. Här finns allt från regnskog till öken, häftiga naturparker med mäktiga naturfenomen och unika djur. Lägg därtill de coola storstäderna och en befolkning som alltid har en stund över för andra västerlänningar även om de kanske ibland kan bli väl självupptagna jämfört med invånarna på Nya Zeeland som både behandlar sin urbefolkning bättre och har en större förståelse för den övriga världen. På frågan om vilket land som är bäst av Australien och Nya Zeeland svarar jag dock alltid båda för jag tycker inte alls de liknar varandra eller är jämförbara. En resenär måste uppleva såväl Australien som Nya Zeeland. Punkt!
Minnena ifrån de sista tre intensiva veckorna surrade ilsket i min skalle under tiden jag satt på flyget och försökte kolla på film för att koppla av. Viss frustration kunde jag också känna av inombords då det var dags för mellanlandning i Singapore eftersom jag för andra gången under detta år (den första gången var på Marshallöarna) skulle befinna mig på en flygplats i ett land där jag inte varit förut utan att kunna tillgodoräkna mig detta i min landssamling. Trots denna ilska var det inga som helst problem att falla i sömn så snart jag käkat kvällsmat på nästa flyg med siktet inställt på London. Endast timmar återstod nu av mitt allra största äventyr som varat så länge och när jag vaknade nästa gång skulle jag befinna mig i Europa igen för första gången på ett år. Dan före dan var över.
<- Tillbaka
