Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 November
2015-11-18 (12:32)

Borneo skulle rivstartas med en bergsbestigning. Det ligger i min natur att kullar ska bestigas och råkar en kulle dessutom vara Sydostasiens högsta och därtill huvudingrediensen i en världsarvslistad naturpark blir det ännu enklare - man bara måste upp! Att en allvarlig jordbävning skakade hela berget tidigare under året så att klättrare omkom och leden stängdes av i ett antal månader spelade inte heller det någon roll! Kullar är till för att bestigas!

Därför kom vi klampande nerför trappan på Lavender Lodge strax efter kl 06 på morgonen. Den stackars receptionisten som hade nattvakten och låg och sov på en till synes väldigt obekväm träbänk fick kliva upp ifrån densamma och öppna bagagerummet så att vi kunde ställa in våra stora backpacks för en natts förvaring medan vi var på höghöjdsäventyr. Strax därefter dök transportbilen ifrån bolaget Amazing Borneo upp. I den satt redan ett brittiskt par och ett par ifrån Australien som bokat samma bergsbestigning som vi.

Eftersom det hade hunnit bli mörkt föregående kväll när vi anlände till Kota Kinabalu var biltransporten ut till Mount Kinabalu vårt första egentliga möte med Borneo. Inledningsvis följde vi kustvägen men ganska snart svängde vi av inåt landet. Utsikten längs denna väg var magnifik. Vi tog oss sakta men säkert upp i bergen med bilen och fick se hur landskapet förändrades. Klättringen upp på de skogsgröna bergskamrarna var verkligen inte fågelvägen till Mount Kinabalu som vi tidigt såg torna upp sig i fjärran men här var det naturen som bestämde vilken väg vi kunde ta. Det låg en fuktig vit dimma i dalgångarna, som ibland förvandlades till tjocka vita moln i form av ett tomteskägg från en Disneyfilm men oftast var dimman bara som en tunn ljusgrå hinna.

Gruppen tilldelades guider i Kinabalu Park och till vår glädje fick vi klart för oss att Matilda och jag hade en egen lokal snubbe som skulle följa med oss uppåt. Det innebar att vi inte behövde stressas av andras tempo utan kunde ta vandringen helt i vår egen takt. Vi fick också lunchlådor att trycka ner i packningen och passade samtidigt på att hyra oss varsin vandringsstav. Därefter satte vi igång ifrån 1866 meters höjd. De första femtio trappstegen gick nedför, sedan svängde leden åt höger, ett litet vattenfall passerades och därefter gick stigen oavbrutet uppför i 6 km. Under dessa kilometer skulle vi knäppa drygt 1400 hänsynslösa höjdmeter och därmed nå upp till 3270 möh innan dagsverket var avklarat. Det är sannerligen inte något att fnysa åt, speciellt inte som den höga höjden blir en faktor att räkna med på slutet.

De första kilometerna gick inne i ganska tät vegetation. Det lutade konstant uppåt och oftast handlade det om breda trappsteg som skulle bestigas, ett i taget. Luftfuktigheten och den fortfarande tämligen höga temperaturen gjorde att man svettades ganska rejält men lyckligtvis fanns det möjlighet att fylla på vattenflaskorna ungefär två gånger per kilometer vid små enkla rastplatser. Vid dessa rastplatser fanns små helsvarta ekorrar som först upplevdes som världens sötaste varelser men snart kom att uppvisa sina sanna jag. Det var när jag helt oskyldig stod och tuggade på en medsläpad energibar som en av de ondskefulla ekorrarna klättrade upp på en träbänk, tog sikte på den intet ont anande bergsbestigar-svensken och tog ett jätteskutt rakt på honom. I försöket att stjäla bergsbestigarens energibar revs offret över handen men utöver lite hud under naglarna fick den ondskefulla ekorren inte med sig några souvenirer. Matilda skrattade så att hon höll på att göra på sig åt min reaktion som inkluderade ett gällt men fullt begripligt kvinnoskrik.

Vi kämpade oss vidare uppför berget, meter för meter. Några kilometer in på leden öppnade skogen upp sig en del men det innebar tyvärr inte särskilt fri sikt på grund av den störande dimman. Vandrare vi mötte som var på väg ner påstod sig ha upplevt samma sak på sin väg upp föregående dag men sedan fått uppleva en fantastisk morgonutsikt så vi hyste fortfarande gott hopp om extrema vyer på turen. Steg för steg, meter för meter, vi kämpade på riktigt bra och hade kontroll på läget.

Vår guide var en märklig prick. Han höll sig alltid på minst tio meters avstånd bakom oss och kunde ibland försvinna fullständigt i 30-60 minuter utan någon egentlig förvarning eller förklaring. Vi spekulerade mycket i vad beteendet kunde bero på men huvudteorin var att han kände sig osäker på sin engelska och egentligen inte heller visste särskilt mycket vare sig om berget, flora eller fauna så att han därför höll sig undan. Alla som någon gång befunnit sig på hög höjd vet att magen liksom blir fylld av luft som man får försöka portionera ut så gott det går för att inte drabbas av magknip. Detta gjorde Matilda vid ett tillfälle med extra ljudligt tryck utan att titta så noga bakåt eftersom vi nästan alltid var helt ensamma på berget. Det lilla bekymret vid just det här tillfället var dock att guiden för första gången på mycket länge dykt upp alldeles precis bakom henne. Efter den här lilla incidenten varken såg eller hörde vi dock honom mer på en hel timme...

Lunchlådorna förtärdes vid rastplatsen efter fyra kilometer. Vi hade då gått två tredjedelar av dagens totala distans men hade den värsta delen av uppförsbacken kvar. Det som tidigare varit eviga trappsteg blev nu till stenar man skulle balansera upp för. Matilda hade oroat sig i ett halvår för om hon skulle klara bestigningen men hittills hade allt gått lysande. När det inte fanns andra gruppmedlemmar eller guider som stressade kunde trekkingen helt och hållet ske i vårt egna alldeles lagom tempo.

Den näst sista kilometern var Matilda som en bergsget och jag hade stundtals nästan problem att följa henne. Till sist tröt dock västgötskans krafter och konstigt vore det väl annars? Även om vi har motionerat en del inför resan för att komma i lite bättre form finns det liksom inga berg i Skåne att öva på. Den sista kilometern var verkligen riktigt jobbig. Vi fick i stort sett stanna var femtonde meter och pusta i några sekunder eftersom den höga höjden tycktes suga all must ur våra kroppar. Jag försökte peppa Matilda så gott jag kunde men det är inte helt lätt när man själv är ganska medtagen.

Vi hade räknat med att behöva någonstans mellan 5-7 timmar för vår bergsexpedition och nådde kvällens läger vid Laban Rata efter 6:20. Det är verkligen inte varje dag man gå i trappor och balanserar uppför stenar i mer än sex timmar så visst kände vi oss både tappra och stolta då vi stövlade in till vårt härbärge, stuvade upp ljumna matrester på tallrikarna och gav övriga bergsbestigare allvarliga respektfyllda nickar. Självklart kände jag mig stolt över Matilda som alltid tycks klara så mycket mer än hon tror sig vara kapabel till och nog kunde hon efter lite påtryckningar även erkänna själv att hon var nöjd med insatsen.

Någon vidare utsikt uppifrån berget var det inte heller nu tal om. Dimman låg fortfarande tämligen tät omkring oss och istället för fotografering blev det välförtjänta duschbesök följt av vila på vårt rum med robusta våningssängar i trä. På mer än 3000 meters höjd är det ganska kallt och jag trädde på mig min medhavda MFF-mössa, kröp ner under täcket och somnade snabbt.

Det ställda alarmet på mobiltelefonen väckte oss båda någon timme senare. På med långbyxorna igen samt en tjock hood-tröja och ner till matsalen för kvällsbuffén. I den enkla bespisningen träffade vi på våra brittiska och australiensiska vänner som vi delat bilen till startplatsen för vandringen med. Dagens upplevelser jämfördes under och efter maten men när de andra två paren plockade fram sällskapsspel tackade vi för oss, gick tillbaka till vårt rum och sov vidare. Det var trötta och slitna kroppar som behövde ytterligare många timmars vila i den kalla luften uppe på berget.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign