Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-11-23 (05:26)
En alldeles vansinnig träningsvärk var sällskapet vi vaknade tillsammans med när alarmet ringde tidigt på morgonen. Lår och vader tycktes helt förstörda och bara tanken på att gå nedför i trappor gjorde mig gråtfärdig. Den snälla kvinnan i receptionen fixade en tidig frukost åt oss efter att de stora ryggsäckarna placerats i bagagerummet men vi hann tyvärr inte få i oss många tuggor av den innan vår taxi till flygplatsen anlände.
Bolaget MASwings (ett dotterbolag till olycksförföljda Air Malaysia) kan beskrivas som vår hovleverantör av inrikesflyg på resan. Den här gången skulle vi hålla oss inom regionen Sabah och flyga till Sandakan som ligger längst uppe i nordost på Borneo. Det blev riktigt spektakulärt tiotalet minuter efter att vi lämnat marken eftersom vi då flög till synes jämsides med Mount Kinabulu som hade bidragit till all den hemska träningsvärk vi nu led av av. Det var supercoolt att se berget genom flygplansfönstret och jag fick knäppt några fina bilder.
Utsikten i det klara fina flygvädret var fortsatt svindlande. Under tiden Matilda satt halvdrogad av sina lugnande tabletter i flygplanssätet tittade jag ut över det skogsbeklädda böljande landskapet. Ibland kallas Borneo för jordens högra lunga (Amazonas är den vänstra) och när man såg miljön nedanför var det inte svårt att förstå varför. Ganska snart byttes dock denna uppspelthet ut mot sorgsenhet. Skogen ersattes av eviga områden med palmoljeplantager. Det dröjde inte länge innan dessa palmer var det enda man kunde se i alla riktningar. Tanken på all skog som skövlats för att ge plats åt detta skar i hjärtat och det är bara att hoppas att konsumenter världen över i framtiden kräver produkter fria från palmolja.
Serveringspersonalen kom ut med dryck. När alla passagerare blivit serverade ropades det ut i högtalarna att man höll tävlingar på grund av ett årsjubileum och att den som hade en färgad plupp på undersidan av sitt plastglas hade vunnit en gratis tur/retur-resa med MASwings. Den färgade pluppen satt under mitt glas! Matilda gjorde personalen uppmärksam på saken och de tolkade situationen som att hon vunnit priset. Segerbilden med kabinpersonalen, prischecken och allt strålkastarljus hamnade på och hos Matilda. Men jag är inte bitter...
Ifrån flygplatsen i Sandakan tog vi direkt en taxi till researrangören "Uncle Tan''s" kombinerade kontor och boende där vi checkade in oss på en förbokad tredagars-tur längs Kinabatanganfloden och släppte av vår lilla packning som fått följa med hit. Mannen som tog emot oss frågade direkt om vi nyss bestigit Mount Kinabalu när han såg tekniken med vilken vi långsamt och vilt grimaserande tog oss fram. Turen längs floden skulle inte börja förrän efter lunch men i priset ingick även fri transfer till Sepilok Orangutang Center vilket är en plats där orangutanger som förlorat sina mödrar omhändertas och ges en andra chans i livet. Självklart tänkte vi inte missa detta ställe även om risken för turistfälla var påtaglig.
Efter betalt inträde fick man promenera ett tiotal minuter ut i djungeln på en träbrygga tills man kom fram till en matningsplats. Vi var inte ensamma. Närmare ett hundratal turister hade samlats för att se när en parkvakt hällde ut en hink med bananer på en plattform ett femtontal meter bort. Därefter följde viss spänning i Jurassic Park-anda då avlägsna apskrik hördes innan det började gunga i uppspända lianer som ledde direkt inifrån den vilda skogen fram till matningsplatsen. Totalt kom tre orangutanger till matningen som i ärlighetens namn var en rätt lam tillställning. Mest underhållande var faktiskt de svarta ekorrarna som listigt stal mat ifrån plattformen när apor och parkvakter inte riktigt var på hugget och det säger väl en del om underhållningsnivån.
Tämligen besvikna över det vi fått se och dessutom lite irriterade på vilket långt avstånd det var fram till händelsernas centrum dröjde vi oss kvar när nästan alla andra åskådare lämnat showen. Det visade sig vara ett litet lyckodrag eftersom en av de små orangutangerna återvände till platsen och körde en egen liten charm- och klättershow för oss. Vi och ytterligare några åskådare som dröjt sig kvar tog nu rygg på denna orangutang som klättrade iväg längs de uppsnickrade gångstigarna och därmed bjöd på hyggliga fotograferingstillfällen.
Den lilla orangutangen vi följde balanserade på träräcket en ganska bra bit men till sist villade han bort oss och vi hamnade istället på en lerig fågelskådarstig som vi övergav efter ett hundratal meter. Tillbaka inne på området kunde vi besviket konstatera att lek- och träningsplatsen för de små orangutangerna som förlorat sin moder hunnit stänga under tiden vi irrat runt i leran på fågelskådarstigen. Det fanns inte mycket mer att göra än att röra på sig mot utgången. Ur ingenstans dök då en stor grupp med långsvansade makaker (apor) upp som vi kunde fotografera på riktigt nära håll. I gruppen fanns ett par riktigt små söta ap-bebisar och Matilda var naturligtvis rejält uppe i varv.
Parkvakterna var på oss och tyckte vi skulle hålla oss undan makakerna eftersom de är något lömska till sin natur och ibland kan bli aggressiva. Vi lydde deras order efter ännu en stund av fotograferande och Matilda kom då att tänka på något märkligt, stort och ormliknande hon sett i samband med att vi först började knäppa bilder av aporna. Vi gick tillbaka till platsen där aporna först hade dykt upp och jag höll med henne om att det hon pekade på några meter ifrån den trätrappa vi gick på onekligen såg ut att vara en stor svart orm. Vi kallade till oss parkvakternas uppmärksamhet, pekade på det svarta och fick svaret "Black Cobra sir, verk dangerous snake sir". Min mage gjorde volter, mina ben vek sig och jag kände mig lätt kallsvettig. Ormrädslan sitter onekligen i och jag skyndade på Matilda bort från platsen.
Chauffören från Uncle Tan hämtade upp oss efter besöket på Orangutang Centrat. Tillbaka vid deras bas bjöds det på lunchbuffé. Vi spanade in och gissade på vilka andra sju personer som skulle med på vår djungeltur. En anställd ropade ifrån trädgården att han hade något att visa och det rörde sig naturligtvis om ännu en orm! Denna rackare var mycket smal men flera meter lång och ringlade sig obehagligt i en buske. Två ormar på en dag är egentligen två för mycket för min smak men jag försökte hålla god min och kände mig direkt tacksam när vi visades in i en bil som skulle transportera oss två timmar bort.
Bilresan gick i princip ifrån start till mål genom eviga palmoljeplantager. Det är så otroligt nedslående att se vad människan gjort med naturen här och nu var det nästan som om hela himlen kände vår sorg för snart öppnades skyn och regn började falla. Vi är i inledningen av regnperioden på Borneo och räknar med ganska många regnskurar under resan, främst under eftermiddagarna.
Bilen parkerades vid ett litet färjeläge. Här packade vi ner vårt bagage i svarta sopsäckar som lyftes ombord på smala avlånga motordrivna båtar. Matilda och jag gömde oss i varsin regnponcho och hoppade ner i en båt som ganska snart fick upp en rätt hög fart. Regnet slog mot ponchon som om det vore hagel så man tvingades gömma huvudet i huvan. Det kändes riktigt synd att inte kunna spana ordentligt för det var väldigt äventyrligt och spektakulärt att fara fram längs Kinabatanganfloden i hög fart. I en hel timme satt vi i båten och vi såg knappt ett hus och hade två möten med andra farkoster. Precis som vi hade hoppats och som arrangören hade utlovat låg det camp vi skulle ha som basläger de närmaste dagarna en bra bit bortom civilisationen.
Redan i trappan upp från båtbryggan kommenterade en guide att vi måste bestigit Mount Kinabalu nyligen med tanke på vår lätt ansträngda trappbestigningsteknik. De lär ha sett turister förut med samma typ av smärta. I det öppna samlingsskjulet drack vi kaffe och mumsade på kakor samtidigt som vi fick en superkort briefing och delades upp i sovplats-hyddor. Matilda, ständigt lika listig, såg till att vi placerade oss så att vi hamnade i samma hydda som det andra par som verkade trevligast, holländskan Jamila och italienaren Michael.
Hyddan i trä var extremt basic med en sidovägg helt öppen mot djungeln. På golvet låg tre dubbelmadrasser och hängandes över var och en av dem fanns ett myggnät. Vi och det andra paret skulle sova på varsin madrass och på den i mitten skulle packningen placeras. Den enda andra attiraljen i rummet var en stor papperskorg med ett speciallock på. I papperskorgen skulle allt ätbart samt alla flytande ting som innehöll dofter placeras för att skyddas mot klåfingriga apor och inte minst råttor som gärna annars tuggar sönder väskorna i jakt på eventuell mat. Ström till campen fanns bara på vissa tider då man satte igång generatorn till belysning samt för att kunna laga mat. Toalett fanns på en bra bits gångavstånd och de provisoriska duscharna bestod av stora hinkar med brunt flodvatten som man öste ur med en plastskopa.
Efter att vi gjort oss hemmastadda följde en ordentlig genomgång av programmet för de kommande dagarna på plats. En glad överraskning var att vi redan samma kväll skulle ut på nattsafari längs floden i de avlånga båtarna. Det kändes som en riktigt spännande introduktion till vad floden hade att erbjuda i form av djurliv. Regnet hade nu slutat falla och det var med riktigt stor entusiasm vi hängde på oss kamerorna och öste på med myggmedel över våra kroppar. Nu skulle det bli action!
Föreställ dig i det närmaste totalt mörker där du sakta tuffar fram längs en flod. Någon i din båt med en stark ficklampa avsöker med stor noggrannhet flodbanken både på din högra och din vänstra sida på jakt efter ögonpar som reflekteras mot ljusets sken. Inifrån skogen hör du läten från skrikande apor och en massa andra vilda stora och små djur. Visst låter det ganska spännande? Under denna natt-cruising hittade vi bland annat en liten babykrokodil i full färd med att tugga på godsaker i vattnet samt sovande och rörliga näsapor. Ofta smög vi oss också på sovande samt intet ont anande färgglada och spännande fågelarter likt kingfisher och hornbill. Spänningsmomentet i att vara ute och spana på djur längs med floden i mörkret var absolut det stora med turen men vi vi fick helt klart se mycket djurliv också.
Tillbaka på vårt camp efter nattsafarin valde vi att tillbringa en stund i samkvämsskjulet. Personalen hade ett eget litet kooperativ som i sin bar sålde diverse enkla förnödenheter. Jag plockade på mig en välförtjänt öl på krita efter nattsafarin och slog mig ner med Matilda och de andra längs ett avlångt bord. Kvälls-samkväm med andra resenärer och prat om resor, platser och upplevelser - jag kunde riktigt känna i kroppen hur jag saknat detta under det senaste året. Ännu bättre är det dock att gå och lägga sig under ett myggnät och lyssna till djungelns läten. Den är som en rogivande symfoniorkester som man gärna somnar till med lätena ifrån grodor, syrsor och andra krabater. Det kändes verkligen som att vistelsen här längs Kinabatanganfloden skulle bli riktigt bra och spännande!
<- Tillbaka
