Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-11-25 (01:45)
Lite bär det mig emot att erkänna att det faktiskt var jag som fick väcka Matilda mitt i natten för ett toalettbesök. Vi hade gjort en deal föregående kväll att den andre skulle följa med ut i djungelns mörker när det var dags och jag hade iskallt räknat med att det skulle vara jag som ridderligt eskorterade jungfrun till näspudringen. Men icke alltså - den sista ölen före läggdags blev helt enkelt förödande och jag tvingades till kapitulation. Nu visade det sig dock att man inte hade stängt ner generatorn på utsatt tid så det fanns en del belysning längs vägen samt inne i det träskjul som kallades toalett vilket gjorde hela övningen klart mindre läskig än den annars skulle varit.
Några timmar senare väcktes vi av personalen. Solen var på väg att gå upp och nu var det bråttom att bege sig ut på floden eftersom djurlivet är som livligast tidigt på morgonen. Vi såg snart mängder med långsvansade makaker och fåglar uppe i träden som kantar Kinabatanganfloden. Här och var kunde vi också skymta de extremt fula näsaporna (de ser ut att ha fått ett könsorgan placerat i ansiktet) som förflyttade sig mellan grenarna på jakt efter föda.
Höjdpunkten på vår morgoncruise var tveklöst mötena med sällsynta gibbonapor som också bjöd oss på tydliga exempel på två saker som utmärker dem. Denna typ av apor förflyttar sig inte på normalt apvis genom att hoppa mellan eller springa på trädens grenar. Istället använder de sina extremt långa armar (händerna når marken när de står upprätta) till att svinga sig fram med en pendlingsrörelse och starka nypor från gren till gren. Detta såg verkligen extremt atletiskt ut. På vägen tillbaka mot campen och den efterlängtade pannkaksfrukosten fick vi också uppleva gibbonapornas melodiösa sångläte som inte liknar någonting annat jag hört. En hane som satt i ett träd på ena sidan floden signalerade till en kvinnlig motpart på den andra sidan som svarade, dock varken med samma frekvens eller fullt så entusiastiskt. Det sorgliga i sammanhanget var att dessa apor inte kan simma så aldrig lär de två aporna kunna mötas på riktigt. De får bara sitta där och ropa på varandra. Platonisk kärlek i djurvärlden.
Dagens andra aktivitet var en djungelvandring och därmed var det också dags för oss att snöra på de gummiskor som lokalborna kallar för Adidas Kampung som vi hade lagt massor med energi på att hitta i Kota Kinabalu två dagar tidigare. Det hade varnats för extrema mängder mygg under detta moment och vi smörjde verkligen in oss med litervis av myggmedel innan vi hoppade i båtarna som förde oss ett femtontal minuter bort och in längs en biflod där vi sedan landsteg och begav oss in i djungeln.
Fokus på denna tur var inte på djurliv utan på växter och diverse överlevnadsskills. Inför vandringen hade dock förhandssnacket mest kretsat kring de blodiglar Borneo välsignats med och de enorma mängder myggbett några tjejer sades ha fått på samma djungelpromenad två dagar tidigare. Mer än något annat kom det dock att handla om lera. Vi klafsade runt med vår nu alldeles galna träningsvärk i geggamoja med våra Adidas Kampung, stannade då och då för att provsmaka på någon växt och vifta bort myggor och fortsatte sedan sakta vidare framåt mellan träden i värmen. Det var hög luftfuktighet och väldigt svettigt och man längtade egentligen bara till den där duschen som egentligen inte fanns på vårt camp. Ingen höjdarutflykt direkt.
Mer oförglömlig blev då istället Matildas och min insats vid de extremt provisoriska duschutrymmena. Först placerades jag på vakt när Matilda näckade och började ösa över sig själv av det bruna flodvattnet med en plastskopa ifrån de stora tunnorna. Min vaktinsats handlade minst lika mycket om att säkerställa att de nyfikna långsvansade makakerna som stirrade ut Matilda i duschen inte skulle stjäla våra prylar och kläder som att säkerställa att inte någon av de andra gästerna på vårt camp dök upp vid utrymmet där utomhusduscharna och toaletterna fanns. Aporna kom närmare och närmare men gjorde egentligen aldrig något utfall och när det väl var min tur var det uppenbarligen inte lika spännande längre för då började de dra sig tillbaka.
Man kände sig faktiskt överraskande fräsch efter denna provisoriska dusch och efter den låg vi mest och slappade under vårt myggnät. Det blev lite sömn, bokläsning och dagboksförfattande i en skön mix som avbröts tillfälligt för en mycket välkommen lunchbuffé. Livet i en simpel hydda ute i skogen började helt enkelt kännas som en vardag man kunde vänja sig vid.
Långt in på eftermiddagen var det dags för en ny flodbåtstur. Fokus vid denna tid på dagen var de alltid lika fula näsaporna som gärna är i rörelse när det blivit lite svalare och ännu inte hunnit mörkna. Vi åkte in längs bifloden och såg ett flertal kolonier med dessa varelser innan det så sakteliga började gå mot skymning. Då väntade en spännande överraskning. Vår guide förtöjde båten mot en gren och föreslog sedan att vi skulle koncentrera oss på himlen de närmaste tjugo minuterna.
Först såg man varelserna en och en uppe i skyn men ganska snart kunde man hela tiden samtidigt se ett tiotal flygande fladdermöss i skymningen, alla på väg i samma riktning från djungeln till den närmast liggande byn där de hade siktet inställt på ett speciellt fruktträd. Jag har sett mycket fladdermöss tidigare under mina resor men det speciella med de här var den extrema storleken. Vingbredden låg på uppåt osannolika två meter! Flyghundar kallas dessa arter på svenska och det engelska namnet är flying foxes. Det var verkligen som att se fem till tio batman segla över vår båt varje gång man tittade uppåt. Coolt!
Ganska många hundra flyghundar senare började vi åka hemåt. Mörkret hade nu tagit Kinabatanganfloden i sitt grepp och guiden lyste ivrigt med sin ficklampa åt sidorna samtidigt som han styrde båten. Det främsta fyndet under hemresan var en jättelik uggla som satt perfekt för ett superschysst foto men tyvärr hann lyfta precis när det var dags att knäppa av en bild med kameran. Vi återvände till lägret, klättrade upp på bryggan, grät nästan så ont det gjorde med all träningsvärk ifrån bergsbestigningen, spände av oss flytvästarna och började ladda inför kvällens sista agendapunkt som var en nattvandring i djungeln. Läskigt och spännande på samma gång!
Förberedelserna inför nattvandringen kom nästan enbart att handla om spindlar. Det började med att Matilda fick syn på en riktigt stor rackare på den toalett som de flesta använde eftersom den låg närmast samlingsskjulet. Eftersom hon först upptäckte den när hon redan satt ner och uträttade sitt ärende är det imponerande med vilket lugn hon först såg till att bli färdig innan hon kallade in mig för att visa upp den svarta besten som sedan fotograferades. Vid uppvisande av bilden för personalen kunde man kanske förvänta sig att de skulle engagera sig i att förflytta varelsen ifrån toaletten men de bara kallade spindeln för en "woop woop" och skrattade. Det gjorde oss varken klokare eller lyckligare.
Nu började det gå inflation i spindlar. Nästa, ganska stora, spindel satt på en stövel Matilda skulle prova. Guiden tyckte nämligen inte att vi skulle använda våra egna gummiskor på nattvandringen på grund av den stora mängden eldmyror i området som gärna bits så att det gör riktigt ont. Som den omtänksamma och genompräktiga pojkvän jag är berömde jag Matilda för att hon inte är så tjejig när det gäller spindlar utan hanterar möten med dessa varelser på ett behärskat vis utan hysteriska utfall. När jag sedan, bara några sekunder senare, skulle plocka fram nästa stövelpar satt det naturligtvis en halvstor spindel även där och jag fick uppleva hur den sprang över min hand. Jag avlossade ett gällt, halvkvävt och mycket omanligt kvinnoskrik som nästan fick Matilda att ramla omkull av skratt. Det är tur att man alltid kan glädja någon.
Nattvandringen var inledningsvis inte alls så upphetsande som vi hade tänkt oss. Leden vi följde gick i närheten av vårt camp under de första tjugo minuterna av vandringen och när man hela tiden kan höra det brummande ljudet ifrån generatorn känns det inte riktigt äkta. Vår guide har till en början också svårt att hitta något spännande med sin ficklampa och länge var en vit sovande fågel det enda egentliga fyndet. Men så kom vi en bit bort och plötsligt fick vår guide syn på något anmärkningsvärt högt uppe bland trädkronorna. Det visade sig vara en tröglori vilket är en art som ser ut lite som en mindre apa med stora ögon. Otroligt söta om man kollar in bilder på dem! Denna ensamma rackare tycktes irra runt i samma cirkel uppe i trädet i en evighet innan den försvann vidare bort i lövverket.
Tillbaka i vårt läger bad guiden oss att lysa med våra lampor in i en stubbe. När vi inte såg så bra tyckte han vi skulle trycka huvudena närmare så att de nästan snuddade vid stubben. Det visade sig att det där inne kryllade av säkert ett hundratal små bebis-skorpioner. Efter alla kvällens spindlar tyckte åtminstone jag att vi hade fått en tillräcklig dos av kryp och jag tror övriga höll med. Lusten att lufsa runt barfota på området var som bortblåst och vi valde de andra toaletterna borta vid duscharna för att slippa den med spindeln innan det var dags att gå till kojs. Där upptäckte vi istället att söta minigrodor hade invaderat tunnorna med flodvatten. Det var verkligen djur överallt.
<- Tillbaka
