Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-03-07 (17:27)
Mycket nära Jakartas internationella flygplats vaknade ett svenskt par ganska tidigt denna morgon på ett Ibis Budget hotell. Eftersom tillgången till faciliteter likt dusch och rent vatten under de närmaste dagarna kändes tämligen oklar var paret noga med att nyttja den typen av lyx innan de tog hissen ner till en frukostservering där det endast erbjöds varm asiatisk mat i stora grytor kompletterad med ris och nudlar som i en europeisk värld var helt likvärdig med lunch- eller kvällsmatskäk.
Utan att vi egentligen reflekterat så mycket över saken hade vi tillfälligt lämnat Borneo och dessutom bytt land till Indonesien under gårdagen. Nu var det dock dags att återvända till Borneo för att stifta bekantskap med öns södra indonesiska del som kallas Kalimantan. En gratis transferbuss tog oss till flygplatsen där vi checkade in för en flygning med det föga kända flygbolaget Trigana Air vars biljetter inte ens går att köpa på Internet och vår kontaktperson Fardi, som arrangerat de kommande dagarnas äventyr, hade istället fått fixa biljetterna ifrån Jakarta till Pangkulun Bun.
Terminalhallen i Jakarta var rätt märklig. Efter incheckning och säkerhetskontroll befann man sig i princip utomhus. Gångbroar med trätak ledde till stora väntsalar där man satt och väntade på utrop till flygen och det kändes som oviss tombolaverksamhet när det bestämdes vilket flyg som skulle avgå härnäst samt ifrån vilken gate. Vårt flyg blev till slut ungefär en timme försenat och avgick ifrån en helt annan gate än vad som stod på skärmarna. Hade vi inte varit frågvisa och lyckats ta rygg på en sorts flygplatsguide som ledde oss till planet hade vi förmodligen, likt tjuren Ferdinand, suttit kvar under trätaket ännu och väntat på vår avgång.
På Pangkulun Buns flygplats möttes vi upp av en yngre kille som bad oss kalla honom för Eiros istället för hans långa outtalbara indonesiska namn. Eiros, som inte fått besked om att planet blivit försenat och därför hade väntat på oss längre än en timme, hade ingen bil själv utan bokade en taxi för den dryga halvtimmens transport till den lilla kuststaden Kumai belägen längs en flod med samma namn.
Taxin släppte av oss vid Fardis båthus som för stunden genomgick ett renoveringsarbete och därför såg tämligen fallfärdigt ut. Det gjorde däremot inte vårt hem och vår farkost under de närmaste tre dagarna. Vi balanserade oss fram på plankorna och klev ombord på den klotok vi chartrat för en alldeles egen specialkryssning i Tanjung Puting National Park. En klotok är en mysig träbåt i flera våningsplan anpassad för en stilla flodkryssning. Storleken på båten var kanske det mest slående med en bredd på mer än tre meter och en längd på strax under femton meter. Stort fokus ligger på de sociala ytorna på övre plan som dominerades av ett stort matbord samt en rejäl sängmadrass och ett antal sköna rissäckar att slappa i. Därtill hade man varit noga med att säkra upp båtens komfort och vi upptäckte till vår glädje att det fanns två ordentliga toaletter samt en dusch ombord. Dessutom fanns ett hyggligt tilltaget kök på nedanvåningen.
Fardi, som var organisatören av vår naturparkskryssning, hade vi hittat på Tripadvisor. Hans lysande omdömen där samt en seriös och informativ hemsida hade fällt avgörandet vid bokningen och allting kändes klockrent från första stund med undantag av hans väldigt långa naglar som var svåra att låta bli att stirra på. Vi gav honom den stadiga sedelbunten som skulle täcka de närmaste dagarnas kostnader samt flygresan hit från Jakarta. Fardi beskrev sammanfattande om sitt företag, om Tanjung Puting National Park samt lade fram ett förslag på schema för de tre dagarna. Denna första dag skulle vi inleda med att besöka en orangutangmatning och därefter äta en romantisk middag ombord på vår klotok på en plats omgiven av eldflugor. Under morgondagen skulle ytterligare en orangutangmatning besökas på förmiddagen. Under eftermiddagen skulle vi sedan till legendariska orangutangcentrat Camp Leaky och på kvällen väntade en nattsafari. Sista dagen skulle vi i stilla takt ta oss tillbaka hit till Kumai.
Med all formalia överstökad bad Fardi om att få presentera personalstyrkan ombord. Vi hade hoppats på att bli uppassade av tre personer men det visade sig nu att det inte var någon hejd på lyxen. Fem personer skulle, utöver oss, sändas iväg med denna klotok med en enda uppgift - att göra våra kommande tre dagar oförglömliga. Eiros, som hade mött upp oss på flygplatsen, var den enda i teamet som pratade engelska och han skulle fungera som vår guide. En kille som hette Ian skulle vara vår kapten, Bob och Wahlan skulle ta sig an den diffusa arbetsuppgiften att agera som båtassistenter och May axlade ansvaret som kock. Matilda skakade på huvudet och vi skrattade tillsammans. Om man är van vid att resa väldigt enkelt och plötsligt får ett helt hov med personal - hur tacklar man det liksom?
Fardi undrade om vi var tillräckligt hungriga för att käka lunch vid det här laget vilket vi absolut var och han signalerade därefter åt May att vi var redo. Man skulle lätt kunna tro att vi hade beställt in mat till ett helt kompani på en bufférestaurang eftersom hur många rätter som helst dukades fram på bordet framför oss. Det var bland annat en magisk rätt med tofu i en sojasås, en rätt med räkor och bläckfisk och en stor hel fisk samt jättelika lass med ris och nudlar. Insikten att vi skulle äta så här kungligt och leva i denna typ av uppassad lyx i flera dagar gjorde oss helt spralliga och vi turades om att nypa varandra i ärmarna. Vilken fullträff detta tycktes bli!
Någon form av strul med våra naturparkstillstånd som skulle komma expresslevererade med en bil försenade vår avresa och när vi väl till sist kom iväg stod det klart att vi inte skulle hinna i tid till den första matningsststionen för orangutanger i naturparken. Nu verkade detta inte spela någon större roll eftersom man fick lov att vistas där inom ett visst tidsintervall och inom den tidsperioden skulle vi hinna fram. Efter kanske tjugo minuter på den stora och inte särskilt charmiga floden där stora fraktfartyg förstörde vyerna svängde vi in på den betydligt mindre floden Sungai Sekonyer som ringlar sig fram i den gigantiska naturparkens ytterkant.
Inledningsvis bestod växtligheten längs floden av sjögräs och annan tät vegetation men så småningom blev träden fler och fler. Eiros pekade ut ett par orangutangbon uppe i träden och snart hade vi lärt oss att identifiera dem själva. Skogsbränderna på Borneo har varit extrema det här året och pågått i flera månader sedan sommaren men för några veckor sedan kom de första regnskurarna och nu var det direkta hotet mot naturparken och orangutangerna utraderat för den här gången. Vi fick dock se ett område som hade eldhärjats nyligen som fungerade som en påminnelse om hur ömtåligt ett fantastiskt område som detta kan vara. I övrigt såg vi många gamla kära vänner ifrån Kinabatanganfloden likt näsapor och långsvansade makaker men också nya bekantskaper likt silverlangurer, svarthuvade kungsfiskare samt världens mest sällsynta stork, storms stork.
Vädret var växlande. I omgångar fick vår stora personalstyrka fälla ner det skyddande taket så att vi skulle slippa undan regnskurarna men lagom till att vi kom fram till dagens första stopp var det uppehåll. Eiros ledde oss på en femton minuter lång promenad genom djungeln till orangutangernas matningsplats. Under promenaden mötte vi ett par grupper som redan varit och bevittnat den action vi var på väg till och man kunde väl känna en viss rädsla över att allting skulle vara över när vi kom fram men så var absolut inte fallet.
Väl framme fanns bara två små turistgrupper på plats varav den ena snabbt lämnade. Däremot vimlade det av orangutanger som man kom mycket närmare än i Sepilok. Den enda nackdelen var att det under den sena eftermiddagen var svårt att ta bilder när solen stod lågt men det är ju ändå alltid upplevelsen som är allra viktigast! Det tål att understrykas igen - vilka fantastiska varelser detta är och vilken otrolig teknik de har när de svingar sig fram mellan träden vars grenar man hela tiden tror ska knäckas. På slutet var Matilda, Eiros och jag helt ensamma med orangutangerna vilket bara det kändes som ett otroligt privilegium och den djurparkskänsla vi upplevt i Sepilok var som bortblåst. Det här var verkligen på riktigt och en upplevelse som nästan tangerade våra möten med bergsgorillorna i Rwanda. Nöjda med raketstarten på vår indonesiska drömcruise traskade vi tillbaka genom djungeln till vår tvåvåningsbåt och visste inte riktigt om guiden drev med oss när han blev till synes orolig över ett högt prasslande från ett stort djur i buskagen intill oss på stigen som enligt honom absolut inte lät som en orangutang!
Det var riktigt fantastiskt att slå sig ner i en rissäck längst fram i båten med en kall dryck i handen och uppleva hur den sena eftermiddagen övergick i kvällning. Knappt ett träd saknade flockar av apor som kombinerade sitt sökande efter mat med en jakt på den perfekta sovplatsen. Det enda egentliga störningsmomentet var små svarta flygande djur som drogs till båten när belysningen ombord tändes för att vår kapten skulle kunna navigera sig fram på den inte särskilt breda floden.
Jag hade svettats något kopiöst ute i djungeln och längtade verkligen extremt mycket efter att ta en dusch men när Eiros meddelade att det var tid för detta var jag ändå noga med att skicka in Matilda först i duschen för att i lugn och ro kunna briefa Eiros och resten av personalstyrkan om mina planer kring att fria till Matilda nästa kväll. Egentligen var tillfället inte så mycket att diskutera eftersom inskriptionen i ringarna (som jag omsorgsfullt smugglat med i en strumpa i min backpack) löd den 21:a november men självklart vill man att miljön för själva frieriet skall vara så perfekt som möjligt.
Min lösa förhoppning hade varit att någon ombord på vår klotok skulle ha tillräcklig sångröst till att sjunga något stämningsfyllt innan jag gick ner på knä. Eiros föreslog dock direkt att han själv skulle spela gitarr och sjunga något stämningsfullt om han bara lyckades ragga fram ett instrument till nästa kväll vilket lät helt perfekt. Han lovade också att briefa resten av personalstyrkan om planerna. Tillsammans lade vi om schemat och flyttade nattvandringen till den här kvällen och förlade istället kvällsstoppet nästa kväll till en romantisk plats fylld av eldflugor. Efter middagen skulle det ske - om ungefär ett dygn skulle jag således vara trolovad om planen gick i lås!
Ett litet dilemma var att Matilda inte alls uppskattar ologiska planer och förändrade förutsättningar. Den vita lögnen jag och Eiros snickrade ihop var att det hade varit lite för mycket regn under eftermiddagen för att eldflugorna skulle titta fram ikväll och att det därför passade bättre att ta nattsafarin nu. Eftersom vi precis hade duschat och blivit fräscha när Eiros släppte informationen om de ändrade planerna till oss gällde det för mig att snabbt fylla i och supporta honom innan Matilda började protestera mot upplägget. Det gick vägen trots att Matilda alldeles precis yttrat en kommentar om att måltiden vi just satt i oss var den kanske mest romantiska hon någonsin upplevt sett till miljö och stämning (och jag därför hade varit livrädd att hon skulle lägga någon kommentar om att det vore lämpligt att fria nu och att jag då inte skulle kunna hålla masken). När hon nu var på ett så extremt harmoniskt humör var det knappast idealiskt att föreslå en ny svettig djungeltur men hon fick inte riktigt någon syl i vädret och när Eiros lämnat oss låtsades jag vara precis lagom irriterad över det ändrade schemat och lade någon kommentar om att det säkert är en kulturell grej att vara så förvirrad som vår guide. Det funkade! Vi fick dra på oss de svettiga djungelvandringskläderna igen, leta fram pannlamporna ur packningen samt köra den vanliga myggmedelsritualen för tusende gången under de senaste veckorna.
Resans kanske allra största miss var att vi inte tog med oss någon kamera på denna nattvandring. Vi hade redan lärt oss att min kamera inte tog särskilt bra nattbilder och efter att ha släpat med oss Matildas stora (och ganska tunga) kamera på nattvandringar både i Mulu och längs Kinabatanganfloden gjorde vi misstaget att tro att upplevelserna och motiven denna kväll skulle vara likvärdiga det vi redan upplevt. Vi hade gruvligt fel...
Med oss på vandringen hade vi Eiros samt en skogstokig parkvakt. Ganska snart stod det klart att fokus var på så farliga och läskiga djur som möjligt. Visst pekade parkvakten pliktskyldigt ut ett par sovande fåglar samt fascinerande flygekorrar (innehavare av en utspänd hudflik mellan fram- och bakben som hjälper dem glidflyga från gren till gren) i mörkret men annars tycktes han mest hela tiden sticka ner grenar i diverse hålor för att locka fram stora håriga tarantellor ur sina bon. Inledningsvis var jag väl ändå ganska ok med situationen men när han glatt pekade ut en extremt giftig tusenfoting vars gift skulle ta kol på oss på mindre än fem minuter tappade jag greppet och lugnet. Det blev inte bättre, varken av att guiden pekade ut ett träd där han föregående kväll sett en mycket giftig orm som han hoppades skulle återvända eller av att Matilda gärna tycktes vilja komma så nära de håriga tarantellorna som möjligt. Jag bet ihop och fokuserade på att sätta fötterna på stigen utan att trampa på något dödligt, ett steg i taget. De andra tre i karavanen fick ha precis så kul åt mig som de ville, bara jag överlevde!
Min coolhetsfaktor hade fått sig en törn denna kväll och det var med märkbar lättnad jag klev på den trygga båten igen. Matilda kunde gott få ha sin stolta stund som tuffast i sällskapet för redan nästa kväll ämnade jag ge henne en överraskning bortom den kontroll hon älskar att ha. Ungefär så resonerade jag när dragkedjan till myggnätet drogs igen och jag sträckte ut mig på vår madrass för livets sista natt utan en ring på fingret. Jag somnade som en sten nästan direkt med vetskapen om att det under morgondagen skulle bli åka av. Det var ögonblick att minnas för resten av livet mest hela tiden och jag var samtidigt så uppspelt att jag glömde lyssna på djungelns läten omkring mig. Det är otroligt vad gott man sover när livet är som bäst!
<- Tillbaka
