Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2007-01-16 (19:29)
Intro
"Det är skoj med skoj". Precis så sa en av mina verkliga favoritvårdtagare i hemtjänsten sommaren 96 dagen efter att hon för tredje gången samma vecka hade rymt ut i Malmönatten iklädd endast en sliten gammal morgonrock och ett par tofflor. Hon hade passerat 90-årsstrecket och satt där hemma vid sitt köksbord och tuggade i sig mazariner och pratade om äventyr med mig. "Jag gör det för att jag saknar äventyren, det är skoj med skoj. Men berätta inte om skälet för någon, låt dem tro att jag är gammal och virrig". Nu berättar jag ändå och föreställer mig att det var just det hon ville att jag skulle göra hela tiden.
Drygt 10 år har gått sedan vi satt där vid köksbordet och pratade äventyr. Tiden går fort och även om jag minns berättelserna om flickskolan i Tyskland, somrarna på Ven och allt det där andra spännande som hon hade varit med om så är det frasen "det är skoj med skoj" som mer än något annat har etsat sig fast i minnesbanken. För att inte tala om det här med att sakna äventyr! Jag saknar dem också! Vardagen i all ära med sina sköna rutiner. Som allsången med Jeanette i bilen på väg till jobbet där det ofta skränas hellre än bra, att skynda på stegen på lunchen för att desperat hinna med Pers långa kliv när han vädrar en bit lasagne på Casa Mia eller en sån där skön grabbig lördagseftermiddag nere på Glorias framför fotbollen och hästarna. Utan rutiner inga äventyr. Enkelt!
Jag delar gärna med mig av min äventyr till andra. Eftersom ingen orkar lyssna på berättelserna när man kommer hem började jag redan våren 2000 att rapportera via mail till nära och kära ifrån två månaders bankjobb i Frankfurt. Om man försöker anstränga sig och skriva lite underhållande kanske folk läser? Ungefär så tänkte jag. Många äventyr senare har detta kommit att svälla till tämligen big business. Räknar den har gången med uppemot 150 läsare och det är inte utan att man känner viss press att leverera. Vänners mammor och pojk-/flickvänner som jag ofta aldrig träffat ingår i läsarskaran och jag känner mig livrädd för att göra dem besvikna. Tur då att resmålet är Kambodja/Vietnam den här gången. Om inte undertecknad lyckas trassla sig in i äventyr, kulturkrockar, missöden och annat underhållande där vet jag inte riktigt vart man ska bege sig för att vara med om skojiga saker.
Tre enkla regler gäller:
1) Inga reply-to-all
2) Frivilligt att läsa
3) Fritt fram att distribuera vidare till folk jag glömt eller personer du tror kan vara intresserade.
Spänn fast säkerhetsbältena för nu kör vi!
12/1-13/1
Flyg till Bangkok via Paris. Förvirrade in mig i rödvinsdoftande livsfunderingar någonstans över Svarta Havet och vaknade med ett ryck strax efter att Indien hade passerats. Planen var att övernatta i Bangkok nära busshållplatsen men eftersom jag kände mig hyggligt fräsch hoppade jag på en fem timmars bussresa österut.
Inte utan att man imponeras av bemanningen på vissa serviceinrättningar i den här delen av världen. En fyra man stor personalorgie såg till att styra bussen, servera förfriskningar, öppna bagageluckan (bara jag som använde den så bagageansvarig hade en stillsam afton) samt klippa biljetter. 20 resenärer, snacka om drömjobb!
Bussresans otvivelaktiga höjdpunkt var när en militärjeppe dyker upp mitt ute i ingenstans i det kolsvarta kvällsmörkret ur ett buskage beväpnad med en rosa lasersabel (exakt samma modell som den supergulliga japanska ordningsmakten använde för att hålla styr på eventuella huliganer under fotbolls VM 2002 vilket då gav mig och Rickman många skratt). Militärjeppen gjorde någon sorts inspektion på bussen och jag gav honom en "jag respekterar verkligen det du gör"-nick samtidigt som jag bet mig i läppen. Det verkade uppskattat, jag behövde inte visa några resehandlingar.
Nådde gränsstaden Aranyaprathet kl 21 på kvällen. Efter 24 timmars oavbrutet och tämligen händelselöst resande en kort stund av välförtjant vila!
14/1
Uppstigning i gryningen och tuk-tuk till den kambodjanska gränsen. Jag hade specialpluggat den här delen av resan och hade järnkoll på vad som skulle göras vilket lär ha sparat mig främst tid, men förmodligen också några bhat. Spatserade med officiell uppsyn förbi den flera hundra meter långa kön in i huset för Thailand departure. Halvbluffen gick hem. Köade en stund inne i byggnaden tillsammans med ett äldre par från Kiruna som skulle till bandithålan Poi Pet (gränsstaden på den kambodjanska sidan) och spela bort pengar på den brokiga samling med casinos som är belägen där. Poi Pet försöker sig på att bli Asiens Las Vegas men än så länge har man bara lyckats locka till sig kriminalitet, prostitution, tiggeri och elände. Blir inte så flashigt att gå på casino när inte ens gatorna mellan dem är asfalterade och allt är liksom bara gyttjigt, läskigt och obehagligt. Värsta tänkbara introt till ett i övrigt spännande land.
Lyckades undvika tiggare, hjälpbärare, snattare, fylla-i-visumformulär-hjälpredor, SARS-informatörer och slapp tom straffavgiften för att jag inte hade ett foto till mitt visum. En gränsövergångsprocess som ofta kan ta en halv dag var över på mindre än en timme och jag låg klart före mitt tidsschema. Ibland lönar sig förberedelser, ett Kingdom of Cambodia-visum satt snyggt placerat i mitt pass!
Tog en taxi själv (hittade inga medpassagerare) för att avverka National Highway 5 och 6. He he, väg och väg, vissa sträckor kunde man hitta små plättar med asfalt på men annars var det en hålig grusväg som ofta oversvämmas som gällde (lokala flygbolag sägs muta regeringen för att de ska låta bli att underhålla landets viktigaste transportled). Värre än Bergbanan på Liseberg på NH5, då utbrister chaffisen; "Solly, here comes much more bad road, NH6".
Vi hade tre härliga timmar tillsammans, chaffisen och jag. Massor med skratt och otroliga incidenter längs vägen. Vid något tillfälle fick vi båda hoppa av och hjälpa en häst&vagn över en bro så att vi själva skulle komma över, många omkörningar gjordes nere i diket och han snittade säkert fyra-fem tryck på tutan i minuten. Det går att bli småmätt på fallfärdiga kambodjanska träruckel placerade på pålar där människor bevisligen bor samt överlastade osannolika fordon.
Landet är utan tvekan väldigt mycket fattigare än Thailand men människorna verkar nog så lyckliga här som hemma. Totalt sönderskumpad och halvdöv nådde jag iaf Siem Reap till sist. Siem Reap är Kambodjas snabbast växande stad, tack vare turismen. Alldeles inpå knuten ligger nämligen Asiens, ja kanske världens, tempelområde no 1 - Angkor Wat. Att en av landets största städer har namnet "Siam (Thailand) besegrat" är förresten lite udda, tänk om Sverige haft en ort som hette "Finland besegrat" - gissa vad våra grannar i öst skulle ha hetsat upp sig över sittandes välbeväpnade med riset någonstans i en bastuångdimma? De skulle förmodligen piska ihjäl sig för jämnan - hårt och ljudlöst.
I verkligheten var det dock länge sedan Kambodja besegrade någon i krig, gång på gång har Thailand och Vietnam haft landet i besittning. Annat var det på den gamla goda tiden och det handlar dagboksinlägget under nästa rubrik, dvs den 15/1 om.
15/1
På förhand en av resans verkliga höjdpunkter. Världens största religiösa byggnation. Angkor Wat. Mytomspunnen och under flera tidsperioder helt otillgänglig för omvärlden pga tragiska omständigheter. Nu håller dock turismen här i Siem Reap på att utvecklas i raketfart och det byggs lyxiga hotell for stolliga koreaner överallt. Med hjälp av koreanerna skaffar sig Kambodja så sakteliga ett nytt världsherravälde, för detta land är tveklöst en blivande stormakt inom turismen.
Senast Khmererna basade över en stormakt (som sträckte sig över bl a Vietnam, Thailand och Myanmar (Burma)) var för ca 1000 år sedan och de ledande halvgudarna på den tiden överträffade varandra i tempelbyggande. Kul för oss turister så här 1 000 år senare!
Jag fixade en egen tuk-tuk-chaffis med namnet Mju (han lät dock inte som en ko) som körde runt mig mellan platserna hela dagen. Rivstartade hur tidigt på morgonen som helst med huvudattraktionen Angkor Wat och hade en i det närmaste religiös upplevelse. Sammanlagt var vi kanske 10 pers där den första timmen - helt otroligt egentligen när man betänker att detta är en av världens främsta sevärdheter. Man kunde slå sig ner lite här och där och ägna sig åt kontemplation, sniffa på rökelser eller något annat religiöst som kändes rätt för stunden utan att riskera störningar från patrullerande skrikiga koreanska turistskaror (alltid i klumpar om minst 25 pers) med kameror och magväskor (lyckligtvis verkar inte japanerna hittat hit ännu).
Angkor Wat omges av en jättelik vallgrav, följt av en mur och sedan ett huvudtempel i tre etager fyllda med skulpterade hinduistiska och buddhistiska berättelser (ledarna skiftade religion lite då och då). (Arghh! En 15 centimeter lång grön ödla ramlade just ner på tangentbordet och min vänsterhand vilket gav det tyska paret vid sidan om ett tillfälle att skratta åt mitt kärringskrik, bjuder på det...).
Knäppte miljarder med bilder och begav mig sedan i riktning mot Mju. På vägen tillbaka mötte jag hela den koreanska invasionsstyrkan. Lycklig över att jag har problem med tidsomställningen som alltid - det gör det enklare att gå upp okristligt tidigt om morgnarna och därmed slippa massorna.
Avstår ifrån att redogöra för en fem till sex andra tempel som avnjöts i området under dagen. Flera av dem skulle, om de inte stod där i skuggan av Angkor, vara extrema turistattraktioner. Några av dem stod förresten som modeller för Disneys tecknare när Apornas tempel i Djungelboken skulle designas. Ett tempel förtjänar dock ett särskilt omnämnande, min verkliga favvis Ta Prohm. Det blir inte mer Indiana Jones än så här. Naturen har fullständigt ätit sig in i och tagit kontroll över dessa ruiner och man kliver runt i ett virrvarr av fallfärdiga gångar och bara väntar på att en läskig fälla skall utlösas. Några scener i Tomb Raider spelades in i Ta Prohm och därmed har de tidigare två (kurviga) skälen att se filmen förvandlats till tre. Angelina i all ära men...ja.
Vid alla tempel attackerades man av små barn som ville sälja prylar. De är extremt fattiga men väldigt charmiga och när jag summerade inköpen för dagen kunde jag utöver en helt oanvändbar felsydd t-shirt, armband och vykort även räkna in fem färgade stjärnor som en liten tjej sålde in med motiveringen "for your Christmas tree". Så gulligt att man bara ville smälta! Var också frikostig med donationer till minoffer som man tyvärr ser överallt. Det är sjukt tragiskt att se så många människor som fått sina liv förstörda efter att ha förlorat ett eller två ben när de råkat trampa på fel ställe.
Avsutade med en lunch vid en konstgjord jättelik damm som någon halvgud beordrat byggnationen av för mycket länge sedan. Hittills har jag hållit målsättningen att bara kränga lokalt Khmer-krubb vilket innebär att jag troligen landat i min hälsosammaste kostperiod på drygt tio år. Tur då att ölen är nästan gratis så att man får lite balans och inte riskerar tappade kilon, få kondition eller något annat obehagligt. Ölmärket här heter naturligtvis Angkor och förutom på öletiketterna finns templet på sedlarna, på flaggan, ja överallt. Jag förstår dem, jag hade ocksa varit stolt. Det är väldigt häftigt - åk hit innan platsen helt sönderkommersialiserats!
På kvällen blev det galej. Hängde mest med en holländare och två galna walesiska vitvinssörplande lärarinnor. Bästa hålet i väggen här för sådana aktiviteter är den fyndigt döpta puben "Angkor What?" som drivs av en tjock skallig norrman som heter Charles (så skönt att inte alla norrmän är hurtiga längdskidåkare som kör om våra taffliga femmilsgossar ute i spåren).
16/1
Blev som sagt sent kvällen innan men jag hade åter en tidig bokning och lyckades kravla mig upp i tid. Tog en taxi med en trevlig herre ut till Kambodjas största sjö Tonle Sap. Därifrån en båt till den flytande byn Chong Kneas. Rena Waterworld (om nu någon sett den gamla kalkonrullen). Människorna där bor i trähus ute på vattnet byggda på höga pålar och livnär sig på fiske samt en mindre krokodilfarm (säljer monstren till hungriga kineser). Rätt otroligt hur de t o m byggt upp sin kyrka, skola och allt annat som behövs där ute i plurret.
Dagens mest onödiga souvenir var en handtillverkad mortel gjord av en kokosnöt. När i h##vete ska jag använda den? Rickard den barmhärtige har åter visat sig ifrån sin bästa sida. Man får skuldkänslor då och då över hur bra man har det ställt och det är nästan omöjligt att inte vara givmild. På dagens tripp hade jag t ex en stor båt helt för mig själv och en personalstyrka på tre som servade (chaffisen hängde med ut i plurret också). Eftersom chauffören pratade bra engelska och hade mycket intressant att berätta bokade jag upp honom och hans taxi för morgondagens heldagstripp som jag tror blir en verklig höjdare. Mer om den i nästa rapport.
Mellansnack
Tror det framgår rätt tydligt, jag trivs som fisken i vattnet och allt har verkligen gått enligt plan än så länge. Hör gärna av er via sms eller mail, jag försöker svara på allt när jag har möjlighet. Hoppas ni har det bra där hemma och att orkanen Per inte fått er att blåsa bort. Om ni tycker att namn saknas i distlistan kan det bero på att jag tvingades dela utskicket i två då Hotmail bara accepterar 50 mottagare.
Hälsningar/Kramar Rickard
<- Tillbaka
