Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-07-22 (11:49)
Man skulle kunna tro att en alarmklocka som ringer 04:50 är något besvärande men i White House var det enbart en befrielse att den svettiga natten äntligen var över och i det här fallet väntade dessutom ett äventyr som låg lite utanför den ursprungliga resplanen. Vi var ytterst väl bekanta med att blåvalssafari är en stor grej längs Sri Lankas sydvästra kustremsa men hade läst oss till att säsongen inte pågick i juli. På de flesta andra ställen i världen där valsafaris är en stor begivenhet pågår säsongen i några månader om året tills dess att valarna försvinner. Här finns dock valarna kvar någon kilometer utanför kusten året om men få turister vill ut på havet under den del av året då det går höga vågor. Likt nu. Bara knäppgökarna...
Valsafariverksamheten utgår ifrån beachorten Mirissa som ligger ungefär 45 minuter bort med tuktuk ifrån Unawatuna. En yngre kille som är en nära vän till vår värdfamilj körde oss dit i morgonmörkret med sin trehjuling. Vägen gick nära havet och vi varvade korta tupplurar med att spana ut mot de kraftiga vågorna som avslöjades när solen så småningom började röra sig uppåt på himlen. Vi frågade oss vad vi sysslade med egentligen? Att frivilligt ge sig ut på ett sådant hav är att böna och be om att bli sjösjuk.
Vi förväntade oss att komma fram till en överkommersialiserad strandort men hamnade istället i en ganska mysig hamn där mängder med små färgglada fiskebåtar trängdes med farkoster avsedda för valsafari. Två klassiska scenarion som man varit med om så många gånger förut på olika turer med liknande form av upplägg inträffade nu med kort mellanrum. Först meddelades det, efter att vi väntat en stund vid vår utlovade stora båt, att den drabbats av ett elfel. Så lämpligt när man inte tycktes kunna fylla den. Samma sak tycktes också ha hänt alla konkurrerande bolag och nu tvingades man samla alla turister som var korkade nog att ge sig ut på havet den här tiden på året på en enda båt. Varför inte skylla på miljömedvetenhet eller något annat vettigt istället för det klassiska elfelet?
En annan klassiker inom turismen är böjelsen för att lura upp sina kunder så tidigt som möjligt om morgonen. Det är samma sak varje gång det vankas tidig samling för en utflyktstur. Inte ett skit är färdigt eller förberett när man dyker upp på utsatt tid fastän det har upprepats ett flertal gånger i samband med bokningen hur viktigt det är att komma i tid.
Vi visste att vi hade fått ett bra pris på valsafarin via Sarath och Chamila. 3000 rupier per person (ca 180 sek) borde vara svårslaget och när ett snyggt skotskt par som desperat försökte spela världsvana reseproffs råkade se vad vi betalade för turen blev de riktigt tjuriga och började gå och gnälla hos personalen. Strax skickades vår tuktuk-chaffis ombord bara för att meddela oss att vi absolut inte fick diskutera priset vi betalat för safarin med någon då det var ungefär hälften jämfört med våra medpassagerare.
Under min seglats mellan södra och norra Cooköarna lärde jag mig att min kropp inte är det minsta känslig för kraftig sjögång och därför tackade jag nej till de sjösjuketabletter och spypåsar personalen delade ut till alla som var intresserade. Förvånansvärt många verkade väldigt säkra på att tåla rejäla vågor och gjorde precis som jag vilket de snart bittert skulle få ångra. Matilda gjorde precis tvärtom och svalde en tablett samt preppade med en kräkpåse samtidigt som hon gjorde mig uppmärksam på en familj som tog ombord en frukost för ett helt kompani och tryckte i sin grabb massor med käk. Detta precis innan avgång när de måste förstått att det skulle bli kraftig sjögång. Nobelpris-nomineringen för osedvanlig list kändes inte särskilt aktuell...
Vi lämnade till sist land och så fort vi kom ut ur hamnen började det gunga rejält. Den första minuten tyckte alla det var jätteroligt men sedan tog tystnaden och allvaret över i takt med att folk började må dåligt. Den lilla grabben som ätit kolossala mängder frukost var först ut på övre däck med att kaskadspy i de rosa plastpåsar som delades ut av den vana muntra besättningen. Han fick snart efterföljare. Hans egen mamma och pappa fick rättvist nog också sota för att de proppat i grabben (och sig själva) en massa frukost, ett asiatiskt par kräktes om vartannat, en japan försvann ner på nedre däck alldeles kritvit i ansiktet och en farsa som lät som en hel orkester och ändå inte lyckades väcka sin sovande son bredvid sig hade det också kämpigt. Hela grejen blev direkt komisk. Personalen delade ut påsar och turisterna spydde. Vilken kanonresa många hade!
Det fanns naturligtvis ingen garanti för att vi skulle få se världens största däggdjur på utflykten så när en i personalstyrkan upphetsat ropade att han fått syn på en val blev det upphetsad stämning ombord. Alla på övre däck rusade framåt mot fören för att få sig en skymt av och kanske även en bild på blåvalen som en bit bort tittade upp över vattenytan ett par gånger innan den gled ner mot botten och gjorde sig osynlig.
Bara en kort stund senare var det dags igen. Matilda och jag hade åter gått och satt oss på våra platser vilket visade sig vara ett lyckodrag eftersom två stora valar dök upp på vår sida. Den första var på visst avstånd men ändå tillräckligt nära för att konturerna av den stora kroppen skulle synas tydligt. Den andra kom upp ur vattnet riktigt nära oss ett par gånger, lät vattnet spruta uppåt i en karakteristisk kaskad och försvann sedan ner i havets djup med ståtliga lugna rörelser. Det var en riktigt mäktig syn på så nära håll. Jag har ju sett valar tidigare, bland annat i Hermanus i Sydafrika, men detta var min blåvalsdebut och den höll vad den lovade. Världens största däggdjur kan bockas av ifrån check-listan!
Knappt hade vi hunnit se den sista blåvalen dyka ner mot havets botten innan båten gjorde helt om och tog sikte på Mirissas hamn igen. Återresan var precis som utresan mer än något annat en illamående-festival som nästan tog sig episka proportioner. Bäst av allt - skotten i paret som skulle vara så världsvana, erfarna, snygga och märkvärdiga mådde riktigt dåligt på sin plats precis bakom oss. Vi kunde se hur han kastade både avundsjuka och ilskna blickar på oss som uppspelta diskuterade i mun på varandra det häftiga vi nyss upplevt. Utöver personalen var vi de enda som ens pratade och alla andra tycktes i princip må skit och led i tystnad när de inte var sysselsatta med att spotta upp magvätskor. Spyfesten ombord pågick verkligen hela vägen in till Mirissas hamn och skotten sa inte ett ord på hela vägen tillbaka. När vi lade till hade den stackars unge grabben i frukostfamiljen kräkts oavbrutet i flera timmar och vi led verkligen med honom. Han kommer ha ångest kopplad till båtresor under resten av sitt liv.
Vår tuktuk-chaffis försökte sälja in några extra upplevelser på vägen hem i hopp om att tjäna lite extra stålars men vi var övertygade om att det skulle komma bättre tillfällen senare under vistelsen på ön att besöka tefabriker och kryddgårdar. Vår långa resa hit, tidsomställningen (även om tidsskillnaden inte är så stor) samt den tveksamma sömnen fick oss att längta efter utfläkta vilotimmar på varsin solstol i Unawatuna. Så fick det bli.
Tillbaka vid White House fick jag av någon underlig anledning för mig att jag skulle fotografera kossan i trädgården. Kul husdjur liksom! I samband med att jag stod där och ställde in zoomen på kameran kom Chamila förbi och kommenterade glatt att det var kul att jag fått syn på den stora varanen. Samtidigt rasslade det till i en buske intill och något förskräckt upptäckte jag en gigantisk nästan två meter lång varan i värsta dinosauriemodellen som förflyttade sig med sin karakteristiska passgång genom lövverket. Denna trädgård slutade aldrig att bjuda på överraskningar konstaterade vi och bytte om till badkläder och kilade ner till stranden där vi bytte till en ny solstols- och parasolloperatör som också erbjöd servicen gratis liksom snubben under gårdagen.
Vi stannade på stranden fram tills dess att solen gick ner. Efter varsin dusch hemmavid tog vi sedan sikte på restaurangen Bedsheet som är högst rankad på Tripadvisor i Unawatuna. Visst gillade vi Chamilas matlagning men vi kände också ett behov av att variera käket något. Precis som vi hade läst oss till på nätet fanns utsökta hamburgare i naanbröd på menyn och borden stod mysigt uppdukade under himlen på en lummig bakgård. De tända ljusen på borden, vars lågor fladdrade lekfullt i den varma natten, avrundade en bra dag på ett utmärkt sätt och vi ångrade verkligen inte den än så länge klart dyraste måltiden på resan.
Sarath och Chamila hade hjälpt oss med att jaga rätt på en lämplig chaufför och ett attraktivt pris till morgondagens lite längre eftermiddagsförflyttning. Från början hade planen varit att vi skulle göra en långresa med lokalbuss men efter att vi hade flyttat runt en del i vårt schema och lagt in en annan aktivitet på förmiddagen fanns inte riktigt tiden till det. Dessutom hade vi insett att risken för att vi skulle få ståplats i hettan med mycket packning att hålla reda på under en bussresa som i allra bästa fall tog runt fyra timmar var överhängande. Trevligt nog hade syskonen ordnat så att dagens tuktuk-chaffis till valsafarin skulle ta sig an att köra oss i en inlånad bil till ett attraktivt pris. Med detta upplägg spikat var det bara att ta sikte på svettbadet i trävaggan en allra sista gång och hoppas på att man skulle få några timmars sömn.
<- Tillbaka
