Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-07-26 (18:39)
Precis som på valsafarin var vårt safarifordon naturligtvis inte alls redo för avfärd på den under gårdagskvällen så viktiga avtalade avfärdstiden 04:45. Ganska frustrerande då vi ställt klockan på 04:25 och varje extra tiominutersperiod med sömn skulle varit guld värd. Nu var vi dock på ett väldigt förlåtande humör eftersom ett riktigt stort äventyr väntade. Safarin i Yala National Park, vida berömd för sitt stora leopardbestånd och rikliga djurliv, var på förhand en av resans absoluta höjdpunkter. Vi hade gett Metthe förtroendet att arrangera det hela och den 4WD Jeep han tänkte köra oss i var i mycket gott skick och hade osedvanligt sköna säten. Kostnaden för utflykten delades med det skotsk/holländska paret Steve och Breche och med på turen var också hjälpredan Zack samt en assisterande djurspanare som satt tillsammans med Metthe i förarhytten.
Vi stannade först till på ett ställe i Tissa där Metthe hämtade upp de frukostpåsar och luncher han beställt via catering. Under tiden vi väntade bjöds det då på kaffe och te i porslinsmuggar i mörkret. Därefter följde en transportsträcka på en dryg halvtimme ut till nationalparken. Under tiden som Metthe och hans kompanjon köade till biljettluckan underhölls vi av mängder med hungriga och klåfingriga apor. En lyckades faktiskt ta sig in i förarhytten till en annan jeep och trycka på tutan några gånger till övriga naturparksbesökares förtjusning. Det skall tilläggas att vi långtifrån var ensamma om att ha siktat in oss på safari i Yala denna dag, massor med jeepar hade samma mål i sikte.
Så rullade vi in i parken. Ett gräslandskap med ensamma buskar varvades med sjöar och tätbevuxen skog. Ensamma större klippblock och kullar skapade spektakulära silhuetter mot horisonten men framförallt var det grönt och frodigt. Steve avslöjade att han var en stor fågelentusiast vilket fick mig och Matilda att skruva på oss besvärat. En massa fågelstopp längs vägen är nämligen absolut inte vår melodi och vi märkte snabbt att det naturligtvis fanns gott om dessa flygande varelser i parken.
Vi fick för oss att Metthe försökte ta oss in på en mycket hemlig egen liten väg när han lämnade den stora jeep-skocken men ganska snart undrade vi om han alls visste vad han sysslade med. Vägen var helt ofarbar och jeepen höll på att tippa omkull över de extrema guppen och det slutade med att vi tvingades backa ut på den lite större vägen igen. En bit in på nästa avfartsväg pekade Metthe och hans djurspanarkollega ut dagsfärska leopardspår i sanden men vi såg aldrig röken av detta djur.
En liten stund senare var det tydligt hur djungeltrumman gick och det var helt uppenbart att någon fått syn på något hyggligt spektakulärt eftersom alla jeepar tycktes börja röra sig åt samma håll i hög fart. Vi hängde på i hetsen och hamnade så småningom i en bilkö som ledde fram till den levande sevärdheten som den här gången visade sig vara en läppbjörn. Björnen, som var runt en halvmeter hög, tycktes bry sig föga om den lätta hysteri den skapat. Den använde sig vant av en tunnel under grusvägen för att ta sig till andra sidan av vägen och fortsatte sedan lugnt sin promenad ut över grässlätten. En riktigt otrevlig frän odör spred den också, på ganska långt avstånd. Nästan som om björnen vore en skunk.
Morgonen gick utan att vi såg några leoparder men det var mycket gott om andra djur som fåglar, bufflar, krokodiler, apor, mungos, vildsvin och riktiga Disney-rådjur (rådjur med perfekta vita fläckar precis som Bambi). För att fylla på gruppens energiförråd stannade vi till för en fruktstund och strax därefter fick vi syn på vår första elefant på riktigt nära håll. Den stod och försökte finna svalka genom att skyffla lera över sig med snabeln. Man blir alltid på gott humör av att se elefanter, så även denna gång.
En stund med betydligt mer allvar väntade då vi körde ut till en ytterkant av naturparken som vätter mot havet. En alldeles idyllisk plats med en lummig träddunge strax intill en vacker strand. Husgrunden till det som en gång var en bungalow står kvar i gläntan och har lämnats precis som det såg ut efter den ödesdigra tsunami-morgonen 2004. Intill husgrunden har man rest ett monument som visar hur höga flodvågorna var som sköljde in över stranden. Metthe berättade hur han skjutsat dit ett antal personer som bokat boende i denna bungalow dagen innan, endast två av dem överlevde. Berättelser man inte riktigt orkar ta in.
Vi hade passerat lunchtid och antalet synliga djur var nu betydligt färre som en följd av hettan. Trötta bufflar som stod i vatten för att finna svalka var den enda sömniga underhållningen som erbjöds och vi stannade därför till för lunch. Föga oväntat bjöds det på ris och olika curryrätter och som vanligt eldade det i Matildas mun så att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Efter maten badade vi i en bäck intill men eftersom man hade sett hur mycket krokodiler naturparken inhyste var det lite svårt att njuta av svalkan ifrån doppet. Fokus låg helt klart på krokodilspaning.
Efter detta ganska långa lunchstopp hittade vi fram till en sjö med massor av fåglar men också helt orimligt många krokodiler i förhållande till sjöns storlek. Vi stannade där en rätt bra stund och filmade och fotograferade skådespelet. Sedan blev det precis som vanligt, övriga i sällskapet tappade energi och somnade medan jag och Matilda förblev uppeldade över djuren och upplevelserna. Vi fortsatte att sitta där och tjattra, peka och spana mot och efter elefanter och bufflar. Helt outtröttliga.
Under den sena eftermiddagen då temperaturen så sakteliga började gå ner gick det verkligen att ta på den puls och nerv som uppstod bland alla ivriga safariguider som ville att just deras gäster skulle få se en leopard. Det uppstod ryktesspridning och folk körde ikapp till platser där någon hade sagt till någon att de hade sett något som kunde ha varit ett bakben på en leopard djupt inne i ett buskage 100 meter ifrån grusvägen. Visst steg pulsen varje gång man närmade sig en grupp av parkerade safarifordon men någon utdelning fick vi aldrig och vi hörde inte heller om någon annan grupp som verkligen hade sett en leopard denna dag.
Metthe måste ges en extra eloge för de ivriga försöken som verkligen pågick fram tills det blev mörkt. På så vis hade vi tur som hade med oss Steve ombord då han och Metthe var gamla vänner och han ville naturligtvis ge honom en maximal safariupplevelse. Vi hade inte alls blivit lovade så här många timmar i parken och det kändes som att han verkligen gett sitt yttersta för att vi skulle hitta det förbaskade kattdjuret. Kanske tog han det som en förolämpning när vi efter hemkomsten till Tissa stod på oss och absolut ville till Yala igen under morgondagens bokade halvdagssafari istället för den fågelrika nationalparken Bundala som han försökte föreslå.
Vi lät Tripadvisor avgöra var kvällsmaten i Tissa skulle förtäras. Ettan på deras rankinglista var ett ställe vid namn New Cabana som låg ganska långt bort och vi viftade därför till oss en tuktuk efter en kortare slapp- och surfstund på vårt boende. New Cabana såg inte mycket ut för världen med sina solblekta plaststolar och obefintliga dekor. Servicen var dock högklassig och ägaren var en verklig profil som på kort tid hann med att visa oss flera fat med alla dagens tillgängliga fiskar och skaldjur innan vi ens hunnit öppna menyn. Det slutade med att vi beställde varsin ris- och räkcurry som verkligen var fantastiskt god. Trots att även renligheten var ett frågetecken med exempelvis tveksamt diskade tallrikar och bestick var helhetsintrycket ändå mycket positivt. Maten var så god att man kände sig storsint förlåtande och den lustige ägaren tryckte på oss en bunt med visitkort så att vi efteråt skulle berätta för hela världen om hans restaurang och rummen han hyr ut.
Ägaren organiserade också med vår tuktuk-transport tillbaka till Metthes ställe (chauffören körde dock vilse och vi fick tillsammans med honom leta en stund för att komma rätt). Visst hade vi sovit något bättre än i Unawatuna här i Tissa men det var fortfarande väldigt varmt om nätterna och uppfinnar-Matilda fick strax före läggdags till en specialinstallation som direkt osade succé när hon tryckte in fläkten under myggnätet så att inte den minsta vindpust skulle fastna på vägen till de överhettade svenska kropparna. Nu var vi så förberedda vi kunde bli för ett nytt leopardförsök nästa morgon!
<- Tillbaka
