Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-07-29 (18:37)
Det var den mest ljuvliga frukost man kunde tänka sig. Ruwan dukade fram den åt oss på balkongen medan vi satt där och njöt av den vidunderliga utsikten efter vad som kändes som den allra första sovmorgonen på resan. Vi fick bland annat toast, frukt, juice, kaffe, te, ägg i tunn pannkaka samt kokospannkaka och det kändes som att vi satt och åt i timmar. På balkongen bredvid satt Stacy och njöt av samma lyx och vi kunde lyssna till hur hon diskuterade olika reseupplägg med Ruwan, märkbart inspirerad av gårdagens samtal med oss.
Vår ursprungsplan för den här dagen i Ella hade varit en av de spektakulära, lätt kuperade, vandringarna i området men promenaden under gårdagen hade tagit en del på Matildas fötter och vi ville inte riskera hennes medverkan på framtida höjdpunkter så planen hade fått ritas om något. Vi tänkte oss nu att först gå och titta på den berömda tågbron Nine Arch Bridge när ett tåg passerade och sedan åka ut till den närliggande tefabriken Uva Halpewatte men Ruwan påpekade att det var helgdag och att fabriken kunde vara stängd på eftermiddagen så att vi därför borde byta ordning på aktiviteterna. Det lät som ett klokt råd värt att följa.
Först visade den ständigt lätt förlägne och nervöst fnissande Ruwan oss genvägen till stan som innebar att man bland annat gick en bit på järnvägsspåret. För en värd som honom är en muntlig vägbeskrivning otänkbar, självklart följde han själv med oss och när detta var gjort hjälpte han oss genom att ringa in en tuktuk som kunde ta oss till tefabriken. Vi var rätt tacksamma över att ha valt den enklaste transportlösningen eftersom sista sträckan var en evig serpentinstigning uppför en brant backe vilket skulle ha varit rätt tungt att knäcka till fots.
Fabriken såg ut att ha sett exakt likadan ut sedan den byggdes och säkerhetsvakten som tittade fram ur sin hytt och noggrant förklarade vägen för oss, liksom han säkert gjort hundratusentals gånger förut, kunde mycket väl vara ännu äldre än den gamla byggnaden. Vi märkte direkt att det tyvärr nog inte pågick någon produktion eftersom det var så tyst men vi följde ändå skyltningen ett par trappor upp och hamnade i en öppen audienssal där man kunde köpa te och teattiraljer, provsmaka olika sorters te eller bara som vi - sätta sig på altanen och njuta av en kopp te och ännu en svindlande vacker utsikt. En grupp tyskar dök upp och vi hjälpte varandra med fotografering på altanen med den fina utsikten. Tyvärr fick man inte lov att ta bilder inne i fabriken och vi var ganska överens om att det kunde bli aktuellt med fler tefabriksbesök om tillfälle gavs eftersom man faktiskt ville se lite riktig action och kanske även knäppa några bilder.
Tuktukchaffisen hade väntat på oss i fabriksbyggnadens skugga och fick ta oss tillbaka till boendet där vi bytte om till lämpliga kläder för att strosa längs ett järnvägsspår. Därefter satte vi av. Det första vi passerade var stationshuset i Ella med en stor skylt som förkunnade att det var förbjudet att vandra längs spåret och vårt första möte var sedan två poliser som hälsade glatt. Uppgifterna vi hade om vad som gällde var något vaga men det skulle vara ungefär 3 km till bron och tåget skulle passera där runt 13:30. Den lätta promenaden i den ljuvliga miljön längs järnvägsrälsen fick oss att börja tala om filmen Stand by Me men vi kunde inte för vår värld komma på storyn, bara att ett järnvägsspår var involverat.
Efter en kanske 50 meter lång tunnel fanns bron plötsligt bara där, framför oss! Vi valde ut en bra fotoposition och satte oss ner för att vänta. En riktigt cool ödla med verkliga kameleont-egenskaper dök upp intill oss och varje gång den bytte plats skiftade den också till en ny färg som dolde den mot bakgrunden. Tåget syntes dock inte till och tiden gick. En kraftig regnskur dök upp ifrån ingenstans och vi rusade in under taken vid en mycket enkel servering som ingen tidigare brytt sig det minsta om. Nu ville dock plötsligt alla handla. Vi fikade färdigt, väntade ut regnet och gick sedan och satte oss på våra fotoplatser igen. Ingenting hände.
Tåget som skulle kommit 13:30 dök hastigt upp ur tunneln 14:50 efter en snabb tutsignal. Det kom liksom från fel håll jämfört med vad vi hade hoppats på och det kändes som att bilderna inte blev lika bra som de borde bli efter en så lång väntan. Lite snöpligt ändå. Så fort tåget hade passerat begav vi oss ut på bron med de nio valven och fotograferade, det hade vi inte vågat göra tidigare av rädsla för att tåget skulle komma när vi var där ute. Vi var nog rätt långsamma med utsiktsspanandet och att ta bilderna ute på bron för när vi väl var färdiga hade klockan nästan hunnit bli 15:30 då nästa tåg skulle komma, från vilket håll var även denna gång oklart men rimligen i mötande riktning.
Jag fick ta ansvar för våra liv och kräva av Matilda att vi inte skulle chansa på att gå genom tunneln, dessutom fanns det ju en chans att få bättre bilder nu när vi ändå väntat så länge. Det hela börjades dock kännas absurt. Hade det varit syrran och hennes man som är mycket intresserade av tåg och broar vore situationen kanske en annan men när vi gav upp 15:50 hade vi spenderat obegripliga 2,5h vid denna stenbro och sett ett tåg! Jag tyckte det var superläskigt att gå genom den mörka tunneln med risk för mötande tåg och skyndade på stegen så mycket det bara gick. Matilda tog det klart coolare. Vi hann knappt komma ut ur tunneln förrän vi verkligen mötte tåget, som dök upp oväntat ljudlöst, och tvingade oss att skynda åt sidan. Hade vi gått en halvminut senare hade vi mött det inne i tunneln och haft en riktigt obehaglig upplevelse även om det säkert hade gått att trycka sig mot stenväggen och säkra livhanken. Don''t try this at home...
Lite skärrade av det möte i tunneln, som kunde blivit men bara nästan blev av, lufsade vi tillbaka hem längs vårt tågspår utan att något anmärkningsvärt hände. Den långa dagen längs spåret hade gjort oss trötta så vi sov middag en stund innan vi fräschade upp oss för kvällsmat på stan. Egentligen hade vi gärna ätit hemma även denna kväll eftersom maten där var så god men Ruwans fru väntade parets första barn och hade en undersökningstid hos doktorn så vi fick sikta in oss på något annat. Målet sattes till att käka pizza och via Tripadvisor hade vi kommit fram till att Dream Cafè då skulle vara bästa stället. Det blev ett väldigt lyckat val. Efteråt plockade vi ut pengar ifrån en bankomat och tog oss sedan varsin Passion Mojito på ett ställe vid namn Cafè Chill - förmodligen den extremt lilla huvudgatans mest populära restaurang och bar där vi även fick ducka för att inte bli igenkända av den jobbige asiaten ifrån Nuwara Eliya. Någon direkt fest kände vi inte heller för - tungt huvud då man ska sitta på ett tåg i sju timmar nästa dag lät inte som ett attraktivt alternativ. Därför letade vi oss hem, fortfarande nyktra men mätta och belåtna, längs detta ständiga järnvägsspår med en ficklampa som assistans. En bra och stilla dag var över.
<- Tillbaka
