Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-08-12 (14:58)
Det tröstlösa fenomenet med jetlag hade verkligen sugit in mig i sitt grepp och den här morgonen vaknade jag 03:30 utan att kunna somna om. Det blev istället till att skriva dagbok och surfa fram det senaste som hänt på nätet under några timmar. Frukosten, som enligt flertalet recensioner på Internet, skulle vara fantastisk för att vara ett vandrarhem motsvarade verkligen förväntningarna. Minibaguetter, ost, skinka, marmelad, honung, juice, gott kaffe, melon och papaya samt en smaskig chokladka till de sista slurkarna kaffe hann slinka ner innan jag kände mig alldeles proppmätt. Under tiden jag satt och frossade kom också rapporter ifrån Lengan om att han alldeles nyss landat i Rio. Det skulle bli riktigt kul att träffa honom igen!
Jag satt med biljetter till damernas lagtävling i fäktning denna dag och hade tänkt vaska förmiddagspasset för att sova ut ordentligt men eftersom jetlagen ändå redan förstört de planerna kunde jag lika gärna åka ut till Parque Olimpico Da Barra efter frukosten. Vädret tycktes visserligen något bättre än under gårdagen men det kändes ändå inte riktigt som strandväder och då kan man ju lika bra spendera dagen i Olympic Park som på en skranglig våningssäng i en sovsal. På vägen ut till arenaområdet träffade jag en svensk familj som jag pratade lite med under tiden som molntäcket sprack upp och vädret blev allt bättre. Under den sista bussträckan hamnade jag i samtal med ett extremt stolt brittiskt föräldrapar som skulle se sin son tävla i herrarnas badmintondubbel. Med en sjätteplats på världsrankingen menade föräldrarna på att badmintonparet absolut hade en chans att plocka hem en medalj men de skulle lika gärna kunna ryka i gruppspelet mot jämnstarka par från Kina och Danmark. All denna förväntan. All denna stolthet. Är det konstigt att man älskar OS och visst skulle det här också kunna bli en fantastisk dag!
När jag klev in i fäktningsarenan genom att lyfta undan en mörkläggningsduk pågick alla fyra kvartsfinalerna för fullt ute på golvet och ställningen var jämn i dem alla. Även om arenan bara var fylld till en tredjedel var det ett bra tryck och man rycktes direkt med i denna lite märkliga men ändå spännande sport. Jag förstod inte helt förutsättningarna från början men ganska snart kopplade jag att var tredje effektiv matchminut bytte lagen fäkterskor medan totalställningen i matchen liksom fortsatte att rulla. Hejaramsorna ifrån Korea, Kina, Frankrike, Ryssland och USA växlade om vartannat och avbröts av höga poängjubel. När krutröken hade lagt sig var Kina, Estland, Rumänien och Ryssland klara för semifinal. Den skulle dock inte inledas förrän ett par timmar senare och jag lämnade därför fäktningsarenan och strosade istället runt i Olympic Park och njöt av stämningen.
Det är alltid kul att pricka in någon ny sport på OS men huvudanledningen till att jag hade biljetter just till fäktningen var att jag vid biljettansökningstillfället trodde att det svenska laget skulle kunna kvala in till tävlingen. Jag har ju följt den bästa svenska värjfäkterskan Emma Samuelsson sedan jag träffade henne på brottningsläktaren under OS i Peking och förstod tidigt att förbundet satsade hårt på att kvala in det svenska tjejlaget. Nu gick det tyvärr inte vägen men en liten finess var att jag hade ansökt om två biljetter eftersom tanken då var att Matilda och jag skulle åka på OS tillsammans. Därför kunde jag nu, efter trivselrundan i Olympic Park, återvända in på arenan med min andra biljett och njuta av semifinalerna. Perfekt planering!
Det är ju ändå något extra att kliva in på en OS-arena och höra någon ropa ens namn. Oraklet satt tillsammans med Johannes och deras resesällskap Anders på en läktarkortsida och tillsammans försökte vi under semifinalerna förstå de sista praktiska detaljerna i denna sport. Varför bröts vissa paruppställningar innan det gått tre minuter? Hur långt bak fick man backa? Vad krävs för att båda lagen ska få poäng samtidigt? Var på kroppen räknas träffarna? Frågorna var egentligen ganska många fler än svaren. I själva tävlingen tog det rumänska laget ett tidigt grepp om ryskorna som de sedan aldrig släppte. I den andra semin ledde Estland länge mot Kina men så småningom vände matchen och till slut vann Kina klart.
Vår kvartett valde efter fäktningssemifinalerna att fokusera på öldrickande i det ganska härliga vädret. Det var nu jag fick lära mig att jag hädat något alldeles våldsamt hittills som slängt alla mina snygga ölmuggar. Alla sporter har tydligen sin egen mugg på OS och det gäller att samla på sig så många som möjligt. Inte för att jag egentligen kan se mig själv släpa staplar med ölmuggar på flyget hem men ett viktigt samlande har ändå inletts. När de andra tre skulle sticka ut utanför Olympic Park för att hitta alternativt käk slog jag mig ner vid ett bord på området och pratade med en trevlig argentinare i väntan på att det skulle bli dags för finalpasset i damernas lagfäktningstävling eftersom jag också satt inne med en biljett till detta pass.
På finalpasset var det åtminstone mer än halvfullt och stämningen var riktigt god i den mörka lokalen. Mörkläggningsskynkena vid ingångarna skapar nästan en porrklubbsstämning och det lilla fåtalet ljuskällor i blått och rött inne i hallen gör också sitt för att elda upp en ovanlig, nästan småsnuskig, stämning i idrottssammanhang. Strax innan matchstart eldades publiken upp med Spice Girls klassiska hit Wannabe och därefter körde man, oväntat nog, den oerhört effektfulla Kejsarens Marsch ifrån Starwars vid lagpresentationerna.
En Garde - Prêt - Allez!! I finalmatchen, som inleddes med otroligt mycket mer avvaktande fäktning än vad jag sett tidigare under dagen, tog Rumänien en tidig ledning och höll sedan ett försprång på ungefär fem poäng hela vägen in till slutet. Rumänskorna hade nästan hela hallen på sin sida och inte ett öga lämnades torrt när de till sist kunde rusa upp på banan och segerjubla tillsammans. Man kan inte komma ifrån hur magiskt det känns att på plats uppleva ett lag plocka hem ett guld i OS efter alla dess nedplöjda träningstimmar på egen hand och tillsammans. Jag hade dock inte tid att sitta där på fäktningsarenan och bli för blödig - nästa event väntade alldeles strax tre arenor bort.
De svenska handbollsherrarna hade fått en tung start på OS. En tämligen programenlig förlust mot europamästarna Tyskland hade följts av en katastrofförlust mot Egypten och nu var kvartsfinalplatsen i fara på allvar. En måste-match mot Slovenien stod på tur och jag joggade nästan bort till arenan för att hinna dit i tid. På vägen plockade jag på mig ett par muggar öl i farten och sedan försökte jag hitta mitt gäng inne på arenan när det återstod ungefär tio minuter till matchstart. Jag sprang på den svenska familjen som jag hade pratat med på vägen till Olympic Park men mina vänner lyste med sin frånvaro. Jag lät då min OS-rutin få komma till tals och skyndade mig ner till stolsrad 1 bakom sekretariatet. De biljetterna säljs av någon konstig anledning sällan och är också perfekta om man vill komma nära all action samt få lite mediatid.
Efter några minuter ser jag hela gänget komma vandrande ner mot mig med Lengan i spetsen. Hans resekompis Bengt samt Oraklet med sina två resesällskap fyllde på i raden bredvid. Jag gav Lengan en välkomstkram och tillsammans med Oraklet flinade vi alla tre brett. Känslan av deja-vu var extremt påtaglig. Hur många gånger hade vi tre inte suttit på en OS-läktare tillsammans? Nu var det äntligen dags igen!
Sverige gjorde en riktigt hygglig första halvlek och låg under med uddamålet i paus. Rapporterna hemifrån, bland annat ifrån brorsan, bekräftade att vi fick viss sändningstid och allt var därmed precis som vanligt. I andra halvlek säckade det svenska spelet ihop fullständigt och vi fick börja fokusera på annat när Slovenien drog ifrån till en klar ledning. I mitten av andra halvlek kom det plötsligt fax till faxmaskinen i sekretariatet precis framför oss! Vem har det numret och skickar fax mitt i en pågående OS-match 2016? En man titulerad Official Timekeeper kom och hämtade papperna efter en stund. Mysteriet tätnade, vad var det för besked han fick egentligen?
Lengan och Bengt hade biljetter till kvällens finalpass i simning efter handbollen. Jag hade gått och suktat efter att komma in till simarenan hela dagen eftersom Sarah Sjöström hade en hygglig medaljchans och simning är något av det häftigaste man kan se på OS. Passet var dock slutsålt och därför tillverkade jag en "I need tickets"-skylt och ställde mig utanför arenan med Lengan och Bengt väntandes bredvid. Det tog inte särskilt lång tid innan jag erbjöds köpa en av de sämsta platserna för 1500 spänn vilket jag tackade nej till. En annan snubbe erbjöd mig strax därefter att en dålig biljett för 1300 vilket jag också tackade nej till men när jag sedan fick chansen att köpa en kategori A-biljett värd 2700 spänn för 900 kronor vågade jag inte längre vara kall utan slog till! Så kul, det skulle bli simning också denna dag! Fyra idrottspass på en OS-dag är verkligen riktig hardcore!
Min plats på långsidan var inte riktigt så bra som jag hade hoppats på och snart fick jag syn på Lengan nere på kortsidan som hade hittat en rätt fin plats. Jag tog mig ner till hans sektion utan att stöta på bekymmer med vakterna och vi lyckades även sms:a in Bengt. Vi fick bland annat se världens kanske allra främste Olympier genom alla tider Michael Phelps vinna ännu en guldmedalj och dessutom uppleva ett fantastiskt publiktryck i en semifinal med två deltagande brassar. En stund senare steg nervositeten ytterligare ett par hack då Sarah klev in i hallen. Chansen till medalj fanns som sagt även om 100 fritt inte är hennes absolut bästa gren - det här skulle kunna bli grymt!
Loppet kom igång och i början kändes det som att Sarah låg lite efter de allra främsta. Efter vändningen upplevde man dock hur han verkade ta in rejält på flera av de andra simmerskorna och när hon vräkte sig fram mot målgång, på andra sidan av hallen från oss sett, var känslan att det kunde blivit en medalj. Mycket riktigt! Ett brons! Stort jubel, flaggviftning och en egen medaljceremoni följde eftersom Lengan naturligtvis plockat med sig de traditionella specialgraverade medaljerna. Det här kändes också viktigt för mitt eget fortsatta deltagande på OS. Hittills hade min svenskbevakning resulterat i två handbollsförluster och ett misslyckat kval i lerduveskytte. Att sätta tvivlarna på plats och leverera en medalj var befriande!
När Sarah Sjöström klev upp på pallen som var belägen ganska nära oss ropade vi på henne och hon gav oss en bronsvink. Prispallen var ganska unik eftersom guldet delades mellan USA och Kanada och vi bjöds därför på två stämningsfulla nationalsånger innan den pampiga och äckligt svulstiga medaljlåten, som vi blödiga ståpäls-freaks redan lärt oss älska, gick igång. Hittills hade alla medaljörer gått förbi oss sakta med undantag av Phelps som rusade ut ifrån hallen efter sitt guld för att förbereda sig för andra uppdrag. Så gjorde även tjejerna nu och vi fick ännu en uppskattande vink ifrån Sarah innan medaljfotograferingen. Rapporterna hemifrån talade om mediatid för oss i korta stötar både innan loppet och i samband med medaljceremonin. Klart godkänt. Även i de kanadensiska nyhetssändningarna hade vi setts skymta förbi - viktigt för våra varumärken over there!
Hemresan blev lite av en logistikfars. Av någon outgrundlig anledning stängs metron kl 01:00 även under OS vilket innebar att vi fick bussas iväg tillsammans med många andra tusen åskådare ifrån evenemangen i Olympic Park. På väg till första bussen sprang jag på argentinaren jag suttit och pratat med under eftermiddagen. Han var djupt besviken över sitt lands förlust i basket mot Litauen han just bevittnat men gladdes åt att vi plockat en medalj. Jag lyckades inte få sittplats på någon av bussarna och informationen om vart bussarna skulle stanna var obefintlig. Lengan och Bengt klev av någonstans i skarven mellan Ipanema och Copacabana och sedan fick jag chansa och låta magkänslan styra. Det visade sig att jag nog valt rätt. Jag frågade en kille om vägen och han sa att jag hade sex-åtta kvarter att traska. Flera timmar efter midnatt i Rio sysslar man inte med sådant och jag hoppade snabbt in i en taxi och betalade med glädje de trettio kronor som räckte för att ta mig i säkerhet.
Klockan började närma sig tre när det till sist var dags att gå och lägga sig efter en kort chatt med Matilda. Fyra Olympiska pass på en dag och en framhejad bronsmedalj kändes riktigt stort men nu började jag också känna att jag gick på reservkraft. Det tär med dessa avstånd och de trånga och långa transporter de innebär. Men vill man vara på topp vart fjärde år precis som Michael Phelps är det bara att kämpa och skynda vidare. Imorgon väntar en ny OS-dag!
<- Tillbaka
