Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-08-16 (13:03)
När jag satt i taxin ut mot flygplatsen efter morgonens tidiga utcheckning ifrån utmärkta Villa Budget Hostel såg jag Kristusstatyn uppe på kullen för andra gången den här resan. Första gången var i ankomsten med taxi. Ännu värre var att trots att jag bott i en vecka på Copacabana bara några kvarter ifrån stranden hade jag inte sett den mer än nattetid en gång då jag släpptes av med bussen eftersom metron slutat gå. Det säger en del om hur intensivt detta varit och hur extremt mycket tid resandet med tunnelbana, pendeltåg och bussar svalt. Det har varken funnits tid för kultur eller avkoppling och i ärlighetens namn inte så mycket tid till fest heller. Allt fokus har lagts på idrott och medaljjakt!
Taxin ut till flygplatsen kostade en tredjedel av vad jag betalt i motsatt riktning så ett råd till framtida Rio-resenärer är att inte gå till taxi-båsen på flygplatsen som ger sken av att vara seriösa med sina fasta prislistor men i själva verket skinnar resenärerna. Knip en taxi själv och åk på taxameter istället. Riktiga licensierade bilar/chaufförer finns det gott om i staden och de är tydligt uppmärkta.
Den två timmar långa flygningen norrut till Salvador var med Avianca som är med i Star Alliance precis som SAS. Riktigt sköna säten, TV-apparater och en ok frukost! Framme i Salvador vid lunchtid tog jag ett snack om transportalternativ in till city på turistinfon. Mitt hostel hade mailat olika alternativ till mig och jag hade fastnat för en airport-shuttle istället för taxi men fick rådet att satsa på en buss som kostade mindre än en Piggelin hemmavid. Jag fick två kartor också, en över Centro Historico i vars utkant jag bokat boende, och en som täckte stora delar av denna mångmiljonstad. Det blev jag snart ganska lycklig över på bussen.
Jag hittade busstationen bakom ett stort parkeringshus och hade tur som fick se min buss komma nästan direkt i hettan. Det var klart varmare här i norr än i Rio och jag började planera för ett besök i stadsdelen Barra under eftermiddagen eftersom det är där Salvadors mest centralt belägna stränder ligger. Trots att bussen inte kostat nästan någonting fick man lyxsäten och fritt wifi ombord - det här verkade nästan lite för bra? Så gick tiden. Jag hade tolkat snubben i turistinfon som att det skulle ta drygt 40 minuter in till stan men egentligen behövde jag inte ha blykoll eftersom mitt stopp var ändstationen. Efter en timme försökte jag hitta gatunamnen på min centrumkarta men ingen gata vi körde förbi fanns med och det kändes som att vi ännu bara befann oss i stadens ytterkanter.
Efter 1,5 timme började jag bli lite orolig över vart jag egentligen var på väg. Då fick jag dock se butiker och restauranger med Barra i namnet och strax därefter dök havet och stränderna upp. Dessutom hittade jag gatunamnet på stora kartan över Salvador och började känna mig lugn. Jag var alltså i beachförorten söder om centrum! Nu när jag hade koll på positionen blev det mindre oroande och jag kunde följa vår avslutande väg upp till centrum på kartorna. Två timmar tog min flygbuss!
Jag drog iväg mitt bagage bort till det hostel jag bokat och där väntade nästa överraskning i form av en gallergrind låst med ett tjockt hänglås. Trots att jag ropade dök ingen upp på andra sidan grinden och folk ute på gatan började titta snett på mig. Jag bestämde mig då för att återkomma om en stund och kilade istället iväg snett över gatan till en buffé-restaurang med kinesisk ägare. Här betalade man efter tallrikens vikt och matstilen kunde med en snygg beskrivning kallas kinesisk-brasiliansk fusion! Trots att stället var mycket enkelt smakade maten mycket bra.
Nu försökte jag ännu en gång att ta mig in på mitt bokade hostel men ingen besvarade mitt hojtande. Jag försökte då förklara mitt problem i butiken bredvid och den vänliga kvinnan där visade med ett leende en extremt gömd ringklocka som satt snett upp över min huvudhöjd och var helt omöjlig att se. Man kan undra hur många gånger hon hjälpt förtvivlade gäster att hitta den? En kvinna som inte kunde ett ord engelska kom och mötte upp mig. Hon hämtade ytterligare en kvinna som inte kunde ett ord engelska. Kvinna nummer två tog med mig in i det otroligt smala men väldigt charmiga gamla kolonialhuset. Jag fick kånka väskan uppför branta trätrappor i två omgångar i det till synes öde huset. Sedan försökte hon placera mig i en tom sovsal vilket jag protesterade emot med orden "reservado single". Det kändes som att det skulle kunna vara portugisiska och hon förstod.
Ännu en kvinna ropades in, denna gång en yngre tjej, och hon kunde faktiskt lite småknackig engelska. Hela trion med damer var väldigt vänliga men till synes mycket ovana vid gäster trots sitt smala men ganska stora hus fyllt med gästrum. Det rotades fram en handduk, det bjöds på en kokosmjölksdrink, en av dem kom med ett hänglås och ingen av dem verkade kunnat föreställa sig att det faktiskt skulle dyka upp en gäst denna dag. Jag blev också varnad för att bege mig ut i området efter kvällningen och försäkrade att det inte var aktuellt. Den eviga bussfärden, buffékäket och väntan bakom grinden hade fått tiden att rulla iväg så till den grad att en tur ut till havet kändes meningslös.
Istället slappade jag på mitt rum som saknade fönster och hade minst tre meter upp till taket. Det gick inte att låsa dörren inifrån så jag ställde för min resväska så att jag åtminstone skulle vakna om någon försökte ta sig in. Jag försökte få igång Expressens Live TV kallad Studio Copacabana där Lengan och Oraklet alldeles strax skulle vara gäster men min uppkoppling var lite halvknackig. När grabbarna först kom in i studion hos Ekwall kunde jag bara få fram stillbilder men så småningom fick jag höra hur de berättade om våra äventyr i Rio och på andra Olympiska spel. Lengan överraskade bland annat med att ge Ekwall ett gult kort och stämningen i studion var mycket uppsluppen och skön. Det var bra TV helt enkelt och naturligtvis irriterade det mig något att om jag stannat en dag till hade jag kunnat få vara med.
Efter sändningen försökte jag utan framgång hitta vår radiointervju med Bengt Skött på Radiosportens hemsida. Jag såg i ett kommentarsfält på Facebook hur någon skrev att de hört oss på radion och förstod att inslaget hade sänts men tyvärr verkade det alltså inte ligga ute. Istället bestämde jag mig för att sova och släckte lampan 18:30 vilket nästan kan sägas vara en anpassning till svensk tid (23:30) och det tog inte många minuter innan jag sov som en sten. Jag hade naturligtvis extremt mycket sömn att ta igen och jag vaknade inte till en enda gång före midnatt.
<- Tillbaka
