Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-12-18 (15:13)
Det kändes lite pirrigt inför resans allra största äventyr. Så ska det också kännas när något extra är på gång, annars är man alldeles för mätt på resande. Vi satte snabbt i oss frukosten, plockade med oss den lätta packningen som vi hade fixat med under gårdagskvällen och sedan meddelade vi i receptionen att vi försvann iväg i två dagar. Lam var lika punktligt på plats som under föregående morgon. Vi räckte över en stor sedelbunt till honom och fick passen med nya färska visum till Guinea-Bissau tillbaka. För första gången i våra liv skulle vi åka till en destination som svenska UD avrådde sina medborgare ifrån att besöka. UD:s avrådan kändes dock mest som en fast liggande rekommendation som förnyats rutinmässigt varje år sedan den skrevs 2009 beroende på att man inte har ork eller intresse av att kolla upp landet bättre. Enligt vad vi kunnat läsa oss till och vad folk här på plats påstår har det inte varit några oroligheter i landet på ungefär sju år.
Inledningsvis guidade Lam ivrigt i närområdet till vårt hotell och vi fick bland annat lära oss att det var den svenske pionjären Bertil Harding som tog de allra första charterturisterna till Gambia 1965 då sammanlagt runt 300 svenskar kom till det extremt solsäkra landet. Som tack för insatserna för landets turism, som idag är landets näst största intäktskälla efter jordnötsindustrin, har Bertil fått en stor väg uppkallad efter sig. Därför är det inte heller konstigt att otroligt många gambier vi mött här pratar förvånansvärt bra svenska. Turistbandet mellan nationerna sträcker sig helt enkelt långt bakåt i tiden. Anmärkningsvärt är också att man i stort sett bara möter nordiska, brittiska, holländska och polska turister här men inga ryssar, asiater eller sydeuropéer.
Med största sannolikhet är inte Guinea-Bissau för tillfället det farligaste av dagens tre länder att vistas i utan det är Gambia som nyligen haft presidentval. Den tidigare mångårige och mycket impopuläre presidenten, som många vill se hamna i en internationell folkrättslig domstol, blev bortröstad och skall egentligen avgå i början av nästa år. För tillfället gör han dock vissa utspel som tyder på att han kanske inte kommer respektera valresultatet och för att säkerställa lugnet i landet har armén beordrats ut på gatorna. Beväpnade vakter stoppade oss med jämna mellanrum längs vägen men oftast bara för att kolla in i bilen innan vi vinkades vidare.
Vi hade förberett oss på att inte alls diskutera politik eftersom vi inte visste hur känsligt det var. Det tog dock bara någon minut i bilen innan Lam hade idiotförklarat den avgående presidenten och vid nästan varje vägspärr denna dag tog han tillfället i akt till att diskutera politik med beväpnade soldater och poliser. Alla tycktes hålla med honom och betonade att de var ute på gatorna för folkets skull, inte den avgående presidentens. Det känns faktiskt som att man kommer kunna tvinga bort presidenten utan våld då hela befolkningen i denna lilla stat med färre än två miljoner invånare vill se en förändring.
Gambia har en konstig geografisk position. Den lilla nationen, som tidigare var en brittisk koloni, sträcker sig likt en smal slingrande remsa runt den stora Gambiafloden och är helt inneslutet av den tidigare franska kolonin Senegal. På grund av den avgående gambiska presidentens provocerande politik är relationerna med det enda grannlandet inte särskilt bra och gränsen länderna emellan har i flera omgångar varit stängd på senare år men nu har det varit öppet i ett halvår med undantag av två dagar i anslutning till det gambiska presidentvalet. I samband med att vi kom till gränsstationen efter kanske en timmes körning kunde vi konstatera att detta nästan var den mest avspända platsen hittills. De gambiska gränsvakterna skämtade om att vi inte borde lämna deras trevliga land, testade ett par svenska fraser och kluckade av skratt medan de stämplade ut oss. Lam hjälpte oss med lite valutaväxling och sedan stämplade vi in oss i Senegal igen.
Även i Senegal fick vi uppleva en militär närvaro som var väsentligt mycket mer omfattande än runt Dakar och Saint-Louis. Dels har man posterat ut extra patruller i närheten av gränsen ifall oroligheter skulle bryta ut i Gambia och därtill har regionen Casamance, belägen söder om Gambia, en historia kantad av rebelluppror kopplad till en självständighetsrörelse som aldrig riktigt vill dö. Casamance kan sägas vara kusinen ifrån landet i Senegel med en lågutbildad befolkning men det är också landets mest bördiga och produktiva område. Därav lär inte Senegal inte låta regionen lämna nationen inom överskådlig framtid. Även till denna region figurerar dåligt uppdaterade råd om att man som turist bör hålla sig borta fastän det har varit lugnt och stabilt i området ett bra tag.
Vi gjorde ett kort stopp vid Lams favoritbageri i Casamance nära en större marknad. Han hade pratat nästan oavbrutet sedan vi åkte och vid flera tillfällen återkommit till bageriets köttbaguetter. Karlns besvikelse när han återvände med tre vegetariska lunchbaguetter inlindade i tidningspapper gick nästan att ta på men den majonäsbaserade bönröra som baguetterna fyllts med var supergod så vi var jättenöjda ändå. Folk som fick syn på oss i bilen reagerade med uppenbar förvåning och de flesta av barnen stirrade storögt. Uppenbarligen är västerländska turister i Casamance inte vardagsmat.
Omgivningarna påminde inledningsvis om det savannlandskap vi tidigare upplevt i norra Senegal med den betydande skillnaden att byarna var färre och den hektiska trafiken var utbytt mot nästan öde vägar. Så småningom övergick vegetationen i tätare buskage och skog innan vi kom in i ett ganska fascinerande deltaområde där vi under en lång sträcka körde på en konstgjord vall där man lagt en kullerstensväg som bättre skulle kunna hantera stora tillfälliga vattenmängder än asfalt. Omkring oss hade vi ett mangroveträsk med de karakteristiska träden och buskarna med långa rötter. När deltaområdet tog slut möttes vi av en flod samt en stor bro som ledde över till Casamances provinshuvudstad Ziguinchor. Lokalborna kallar ofta orten för det coola kortnamnet Zig men trots det coola namnet kändes Zig, med sina ca 200 000 invånare, inte särskilt inbjudande utan mest skitigt och fattigt. Lam varnade oss också för att härifrån och framåt till resans mål skulle poliser och militärer som stoppade oss i vissa fall vara betydligt jobbigare att tas med i sin jakt på fel de kunde bötfälla folk för.
Mycket riktigt. I någon sorts för-kontroll innan gränsen till Guinea-Bissau tvingades vi ut ur bilen för att visa upp precis allt vi hade i våra väskor. I mitt ytterfack låg Matildas lugnande tabletter (som hon tar mot flygrädsla) kvarglömda och det ifrågasattes varför vi inte hade ett recept med oss till dessa. Mitt pass och tabletterna beslagtogs av den bistra kontrollanten och vi blev stående en stund men när nya fordon dök upp som man ville kontrollera fick vi tillbaka både passet och tabletterna samtidigt som vi gavs grönt ljus för att köra vidare. Bara några minuter senare kom vi fram till gränsen där vi som individer inte stötte på några bekymmer.
Däremot besannades Lams farhågor beträffande möjligheten för honom att få med sig sin bil in i landet. På senare tid har han allt oftare stött på patrull beträffande den saken och krävts på så stora avgifter att han tvingats parkera den vid gränsen och hyra in en lokal chaufför med bil. Den här gången var det en liten korpulent man i hawaii-skjorta och solbrillor som hittade på en massa avgifter som Lam vägrade betala och därmed fann vi oss snart i en ny bil med ny chaufför. Ifrån gränsen till byn Sao Domingos, där vi skulle tillbringa vår tid i landet, är det bara runt en mil och ganska snart parkerade vi utanför vårt guesthouse. Rummet vi fick var spartanskt men hade en någorlunda fungerande dusch. Toaletten gick inte att spola utan man fick ösa ur ett vattenkar vilket inte är något ovanligt i u-länder. I rummet fanns också en fläkt men huruvida den fungerade gick inte att avgöra då strömmen i byn först slås på via en generator kl 19 på kvällen.
Resan hade inte tagit mer än fem timmar vilket innebar att det fortfarande bara var strax efter lunch och alldeles stekhett ute. Det fanns inte på världskartan att vi skulle orka turista runt i denna hetta utan vi avtalade om siesta och återsågs ett par timmar senare. I väntan på att vår bil åter skulle dyka upp promenerade vi tillsammans ner till floden och såg oss omkring. Sao Domingos har inte mer än kanske 7000 invånare men är en betydelsefull knutpunkt längs den viktiga farleden till huvudstaden Bissau som ligger nio mil söderut. Ifrån trevägskorsningen i byn kan man också ta sig till den idylliska kustorten Varela fem mil västerut samt norrrut vilket var riktningen vi kommit ifrån. På avstånd såg vi chaffisen anlända och promenerade tillbaka till vårt guesthouse för att få skjuts.
Första stoppet var bara ett hundratal meter bort. Tanken var att vi skulle besöka en av de lokala barerna som folk uppenbarligen söker sig till långt innan solen går ner. Precis utanför en av dessa blev det plötsligt ytterst påtagligt att vi lovat varandra att äta en riktigt exotisk lokal specialitet. På en presenning bredvid en hög med inälvor låg tre lik av människans närmaste släkting. Tre apor. Alldeles strax skulle Matilda och jag sätta tänderna i en av deras kompisar och komma så nära kannibalism som det bara är möjligt. Det skälvde till i min kropp samtidigt som jag kände viss upphetsning. En liten pojke fick uppdraget att hålla upp en av de döda aporna så att vi kunde fotografera och fick en leksaksbil av oss som belöning. Den presenten satt absolut klockrent!
Inne i skjulet som benämndes som bar värmde vi upp inför ap-soppan som strax skulle serveras genom att prova hemmabrygderna palmvin och cashewvin sittandes på en trästock placerad direkt på jordgolvet. Båda sorternas vin var fullt drickbara men absolut ingenting man skulle betala för att få en påfyllning utav. Så kom en kvinna in i skjulet med en tallrik ap-soppa vilket visade sig vara ett tiotal bitar kött med en tunn sky ovanpå samt ett par råa lökringar för syns skull. Köttbitarna hade stora svålkanter på sidorna men det såg ändå ut som att man skulle kunna ta sig bett på dem utan att få apfett i munnen. Det började vända sig i min mage och jag kände viss ångest. Matilda föreslog att jag skulle börja men just då var det inte ett alternativ som fanns på min världskarta...
Om det inte vore för att min blivande hustru är en jägardotter som sällan tvekar när det placeras kött på tallriken hade vi kanske aldrig kommit närmare att äta apkött än så. Hon var dock så snabb att greppa tag i en köttbit med fingrarna att jag fick stoppa henne för att hinna få fram kameran och ställa in den på videofilm. Sedan tog hon ett bett, smakade noga och konstaterade dels att det var ganska gott och dels att det påminde om något hon ätit förut. Nu fanns det inte längre på världskartan att jag skulle kunna låta bli att prova utan att mobbas under resten av livet. Matilda fotograferade när jag, efter ett djupt andetag, siktade in mig på en rejäl svålfri halva av en köttbit och tryckte samman mina tänder i köttet. Det smakade faktiskt klart godkänt och påminde som sagt om något man ätit förut, kanske rådjur? Trots att smaken var bra hade jag ändå svårt att ta så många ytterligare bett eftersom det vände sig i min mage vid varje tanke på vad jag åt. Bredvid mig satt dock kvinnan i mitt liv och gnagde på apkött som om hon aldrig gjort annat. Jag visste inte om jag skulle förfäras eller imponeras.
Kvinnan som drev baren fick betalt för mat och dryck innan vi tog bilen och utforskade den östra delen av byn. Vi stannade nyfiket till vid ett av husen när vi fick syn på en vit kvinna. Hon visade sig vara en brasiliansk missionärsfru som bara kunde prata portugisiska vilket gjorde all form av kommunikation med henne nästan omöjlig. Efter att vi utforskat byn österut tog vi vägen mot Varela och kollade in läget västerut. Trots att detta är en av landets största vägar som tydligt märks ut på kartorna är det en helt usel skumpig grusväg vilket säger en del om denna fattiga och bortglömda nation som tillhör skaran av de minst besökta länderna i Afrika. Strax efter bygränsen bad Lam chauffören att stanna till för att vi skulle kliva ut i skogen. Han hade nog inget egentligt syfte med stoppet men blev uppspelt när han kunde peka ut en trästock med en massa ormhål i och därmed kunde skrämma upp mig vilket även roade Matilda. Stigen vi gick längs tog slut vid ett hus med några kalkoner som gick och pickade utanför och vi vände tillbaka till bilen.
Inför ett tänkt hembesök stannade vi till vid en extremt spartansk butik som drevs av ett yngre par och köpte på oss merparten av de befintliga produkterna på affärens enda lilla hylla. Det blev en blandad kompott i form av tvål, tvättmedel, vällingpulver och buljongtärningar, allt tänkt att vara till direkt nytta för den familj vi besökte. Mannen i affären ville stolt visa upp att han även drev annan affärsverksamhet och ledde oss först till ett skjul där han visade upp en av sina bikupor och sedan till ytterligare ett ruckel där han hade sitt honungslager. Uppenbarligen var han med i någon form av kooperativ eller liknande som exporterade till EU eftersom vissa av etiketterna såg mycket seriösa ut och bar en etikett med EU-flagga. Vi provsmakade honungen som mannen försäkrade tillverkades utan extra tillsatser och den var riktigt god. Två burkar honung att släpa med hem i bagaget inhandlades.
Butiks- och honungsfamiljen hade en liten bebis som Matilda till sin stora förtjusning fick hålla en stund. Storebror fick en leksaksbil och i ögonen bara lyste det av glädje och tacksamhet. Efter detta lyckade stopp var det tänkt att vi skulle göra ett hembesök när Lam fick syn på en brunn som han tyckte att vi skulle testa. Några nyfikna ungar dök upp för att se vad vi höll på med och Matilda fick dem att posera framför sin mobilkamera vilket barn alltid tycker är kul när de sedan får se sig själva på bild och inte är vana vid detta. Vi gav dem suddgummin med motiv på som några trodde var tuggummin och därför började bita i till allas jubel. Lam fick då den smarta idén att vi skulle köpa godis och dela ut till barnen och jag stack över en sedel till honom innan han försvann iväg.
Uppenbarligen spred sig ryktet om att något stort var på gång för det kom barn framspringande ifrån varje håll och buske och snart hade vi ett femtiotal ivriga småttingar omkring oss som fick ställa upp sig på led för att ta emot två godisbitar var ifrån Matilda. Vissa stoppade godiset i munnen direkt och andra sparade noga undan skatten. Alla var så otroligt lydiga och väluppfostrade att man inte såg någon som försökte tränga sig före i kön eller försökte få två gånger. Man skulle kunna säga att civiliserad ordning rådde fram tills dess att Lam lanserade ett godisregn och det totala kaoset utbröt. Men vilket härligt stimmigt kaos och vilka underbara tacksamma glada barn! Dessa minuter runt brunnen var precis den upplevelse vi framförallt återvänt till Afrika för att få uppleva igen. Utan tvekan resans mest minnesvärda höjdpunkt, ren och oförställd glädje!
Med alla barnen i släptåg gick vi över vägen till andra sidan där vi bad om att få göra ett hemma-hos-besök hos en slumpvis utvald familj. De traditionella husen här är ganska stora och byggda i lera. I dem bor många familjer med släktskap till varandra och ett femtiotal personer under samma tak är ingen ovanlighet. Husen har många rum som är enkelt möblerade, oftast bara med en eller flera sängar och någon form av förvaringsskåp. I skymningen, när vi var på husesyn, var det riktigt mörkt inomhus innan byns generator hade slagits på för kvällen. Minnesbilden som etsade sig kvar ifrån detta hembesök var dock bokhyllan i det allmänna rummet som hade julpyntats med lite glitter. Mitt i bokhyllan stod en liten gammal tjock-TV som inte verkade vara ansluten till något nät utan bara stod där som ett slags statuspryl. När kvinnan som visade oss runt fick höra att vi tyckte att det var fint att hon pyntat med glittret växte hon flera centimeter på längden av stolthet innan hon tacksamt tog emot våra gåvor till hemmet.
Med husesynen avklarad var vi färdiga med dagens program och begav oss tillbaka till boendet för att smälta intrycken (och den stackars apan som låg och puttrade i våra magar). Vi hängde på rummet i någon timme (där vi fick belysning som utlovat kl 19) innan vi möttes upp igen med Lam i den synnerligen enkla restaurangen med väggar av presenning framför vårt Guesthouse. På TV:n i restaurangen visades portugisisk fotboll och ett antal gäster (samt ännu fler ståendes i dörröppningen utanför) följde med passion en match där deras favoritlag förlorade klart mot Benfica. Jag och Matilda hade förbeställt kyckling och pommes utan att riktigt tänka oss för. Som så ofta i dessa länder fick man in en kvarts kyckling med ben och allt vilket jag inte är särskilt förtjust i. På våra kycklingbitar fanns i princip inget ätligt kött utan nästan bara brosk och ben så det blev en ganska misslyckad måltid. Den brasilianska missionärsfamiljen var också på plats i den lilla enkla restaurangen och kvinnan försökte ännu en gång starta ett samtal med oss utan större framgång. Det gjorde inget, den här dagen var så nära perfekt ändå vilket vi, trötta av alla dagens intryck, konstaterade på vägen tillbaka till vårt rum där vi verkligen kraschlandade.
<- Tillbaka
