Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 Februari
2018-02-15 (07:05)

Lesotho-time! Afrikas kanske mest annorlunda land väntade oss i kombination med det beryktade Sani-passet beläget i världsarvslistade Drakensberg som ibland kallas Drakbergen på svenska vilket namnet också betyder på afrikaans. Nytt land och nytt världsarv på samma dag - den typen av koncept gillar jag! För att mäkta med allt spännande som komma skulle unnade vi oss en riklig frukost på Sani Lodge med allt ifrån ägg och bacon till muffins, plättar och toast. Vi lastade ut all packning som inte skulle med till Lesotho till hyrbilens bagageutrymme och checkade tillfälligt ut ifrån boendet samtidigt som vi meddelade att vi var klara för avfärd strax före utsatt tid kl 9. Vi fick då reda på att vår guide Christeen sedan länge var på plats och gick och hälsade på henne. Precis som vi hoppats på var det bara vi som var med på tvådagars-turen och med stor förväntan hoppade vi in i vårt 4x4-fordon vilket är den enda fordonstyp som klarar av att bemästra Sani-passet.

Vårt boende låg nästan vid det omsusade bergspassets fot. Den grusväg man idag använder för att ta sig uppför passet konstruerades på 50-talet och går i huvudsak längs gamla köpmansstråk. Startpunkten ligger ungefär på 1 500 möh och när man kommer fram till toppen på passet där passkontrollen till Lesotho är belägen är man uppe på 2 876 möh. Hela denna stigning betas av på ungefär 9 km och vanligtvis tar man sig upp med ett 4x4-fordon men det är också möjligt att vandra upp eller delta i den årliga svettiga löpartävlingen. Det finns mycket konkreta planer på att asfaltera hela sträckan som idag är grusväg och arbetet har faktiskt i viss mån påbörjats nere i botten men extrema väderförhållanden innebär unika utmaningar som kommer ta många år att tackla och det räckte med att åka några 100 meter av sträckan för att man skulle börja tvivla på om det faktiskt var möjligt att asfaltera vägen.

Efter att Christeen hade stannat vid botten och berättat en del om passets historia började vi röra oss uppför. Det framgick tidigt att vår guide var mycket hängiven och hade stor kunskap om området. Hon beräknade ha kört t/r över passet ungefär 400 gånger och har därtill vandrat i Drakensberg i massor av år och tillverkat vackra animeringar av bergens djur och växter. Hennes allra största passion är vilda blommor och det var nästan så att Matilda och jag drog en lättnadens suck över att det torra vädret inneburit att ovanligt få blommar sprider sin prakt i bergen så att inte hela vår tur skulle komma att handla om blommor.

På vägen upp stannade vi till med jämna mellanrum för att beundra och fotografera vyerna. Det blev bara vackrare och vackrare ju längre upp vi kom bland de grönklädda bergen. Ibland kunde man skymta passet vi skulle passera över långt upp mellan bergstopparna. Vid ett tillfälle provade vi att dricka ur en bäck som rann nedför bergshällen och Matilda som älskar att dricka vatten mer än någon annan jag känner gav kvalitén full pott. Ännu var stigningen inte så dramatisk och jag tror inte vi hade käkat mycket mer än 300 höjdmeter när vi ankom till den sydafrikanska gränsposteringen där vi stämplade ut oss ur landet. Egentligen går gränsen uppe på toppen men sydafrikanerna har av rent praktiska skäl valt att lägga stationen längre ner på berget.

Nästa del av stigningen var brantare men som väg betraktat ändå inte överdrivet märkvärdig. Vi gjorde ytterligare stopp och häpnades över de helt fantastiska vyerna som verkligen höll världsklass i det fina vädret. Oftast är vädret här riktigt bra under förmiddagarna och framåt lunchtid brukar molnen sedan börja hopa sig. På eftermiddagarna är åskoväder snarare regel än undantag men det behövde vi inte ens reflektera över den här dagen. Sista delen av vägen upp till toppen är den del som gjort passet mytomspunnet och man förstår varför. Serpentinsvängar i nästan omöjliga vinklar, delar av vägen som rasat sönder, vattenmassor över vägen och helt galen utsikt. Det var inte heller några problem med min höjdrädsla eftersom man var så koncentrerad på att kolla uppåt eller rakt ut över dalen, inte neråt.

Uppe på toppen ligger Afrikas högst belägna pub på ena sidan och gränskontrollen till Lesotho på den andra. Under tiden som Christeen fixade med stämplingen av våra pass kollade vi in de (för Lesotho) unika isråttorna som särskilt gillar tillvaron i hålorna i marken intill passkontrollen. Puben lockade egentligen ännu mer än de söta isråttorna men Christeen försäkrade mig att vi skulle besöka den på återvägen och jag fick naturligtvis finna mig i att gilla läget. Oavsett vilket hade vi nu anlänt till Lesotho, landet som har den högst belägna lägsta punkten i världen (ca 1 400 möh) och länge har kittlat min nyfikenhet med sitt läge fullständigt omslutet av Sydafrika.

I Söderhavet lärde jag mig allt värt att veta om kinesisk närvaro i världens u-länder och Lesotho har fallit i samma smarta fälla. Kineserna har varit med och finansierat och byggt en fantastiskt fin asfaltsväg som löper ifrån gränsen och inåt i landet. Säkerligen förväntar kineserna sig support i FN och stöd i andra politiska sammanhang som tack för hjälpen med vägbygget. Inledningsvis fortsätter den fina kinesiska vägen uppåt och som högst är man uppe på ungefär 3 200 möh innan vägen börjar leta sig ner i dalgångarna. Landskapet är fortsatt vackert men samtidigt helt förändrat. Vi befann oss på en ganska karg bergsplatå utan riktiga bosättningar men här och var kunde man ändå se de traditionella runda stenhusen som i dessa fall beboddes av herdar under sommarmånaderna. Längs vägen såg vi också herdarna som ledde sin boskapshjord med får, getter eller nötboskap på sommarbetet. De vinkade glatt på oss och tycktes leva i en synnerligen fri och bekymmerslös tillvaro.

I en idyllisk dalgång intill en mindre bäck intogs vår lunch bestående av medhavda smörgåsar. Vi fick snart sällskap av två nyfikna herdar och gav dem varsitt äpple samt en smörgås att dela på. Jag poserade tillsammans med grabbarna på ett par bilder innan vi tog farväl av dem och strax därefter fortsatte vi vår resa inåt i landet. Vårt boende var ett hemma-hos-boende i en liten by insprängd mellan den nya asfaltsvägen och en liten flod. Egentligen låg No.10 Riverside (som en tidigare humoristisk byäldste döpt vår by till med anspelning på 10 Downing Street) mitt emellan två byar som delade på intäkterna ifrån vår vistelse. Vid ankomsten möttes vi upp av den bortgångne byäldstens dotter Mae som visade vägen till vårt lilla hus, pekade ut utedasset och satte på kaffevattnet. Boendet var mycket enkelt, alla byns hus saknade exempelvis elektricitet vilket husen på landsbygden i Lesotho oftast gör.

Vi slappade i skuggan i någon timme under tiden som vi spanade upp mot bergssluttningarna där byns odlingar av vete och ärtor trängdes på varje odlingsbar kvadratmeter. Familjernas odlingar är av självförsörjningskaraktär och det är ett hårt liv att ge sig upp i bergen om dagarna för att sköta om dem. När vi var färdiga med att pusta ut efter resan promenerade jag och Matilda tillsammans med Mae till byns medicinman som visade sig vara en kvinna. Vi fick förklarat för oss hur hennes förfäder delegerat uppdraget till henne i sömnen och hur hon sedan gått den årslånga utbildningen hos en annan medicinman för att själv bli redo att praktisera. Idag handlar uppdraget faktiskt mer om att vara samtalsrådgivare när byborna har bekymmer än att koka ihop mystiska brygder men kvinnan kunde ändå peka med allvarlig min mot en hög med torra kvistar hon hade samlat ihop för att kunna bota alla möjliga sorters värk med en tebrygd.

Under tiden vi satt i medicinkvinnans runda lilla hus började det åska och regna lätt och det var därför med stor tacksamhet vi upptäckte att Christeen kört fram bilen åt oss när besöket hos medicinkvinnan var över. För att hålla oss fortsatt sysselsatta med inomhusaktiviteter tog vi bilen ett par byar bort till den lokala puben. Ett hissat vitt tygstycke utanför signalerade att det var öppet och när vi kom in i det mörka rummet var bänkraderna längs med väggarna nästa fyllda av lokalbor. Ganska snart skickade man fram en jättemugg av hemmabryggt öl till mig som var fullt drickbart, om än inte minnesvärt. Precis som på de flesta liknande ställen i världen delar man sin mugg med resten av pubgästerna och jag skickade vidare jättemuggen med en tvåhandsfattning förbi en måttligt intresserad Matilda till Mae.

Några av de kvinnliga gästerna på den lokala puben var kraftigt berusade. Kanske var det en välbehövlig fredagsfylla eller också är det lika illa varje dag. Christeen tycktes åtminstone vara illa berörd och efter ytterligare några omgångar öl skyndade hon på oss ut i bilen för en återfärd till No. 10 Riverside. Där bjöds Matilda och jag i skymningen på en egen privatshow i form av sång- och dansuppvisning av byns kvinnor. Lyckligtvis slapp jag undan deltagande i showen men det gjorde inte Matilda som iklädd en underkjol tillverkad av kapsyler och ovanpå den en stor bastkjol fick lära sig hur hon skulle svänga på höfterna för att få kapsylerna att låta och kjolen att svänga.

Under tiden showen pågick hade Maes mamma och syster lagat kvällsmat åt oss. Vi serverades lammkotletter, tomatsås, spenat, potatismos och rödbetor. Trots de oerhört enkla förutsättningarna smakade maten verkligen riktigt bra och särskilt tomatsåsen var av högsta klass. Det var nu alldeles mörkt och vi var riktigt trötta och skulle väl egentligen helst av allt velat gå till sängs fastän en programpunkt återstod. Av ren artighet följde vid med i bilen till vad som skulle visa sig bli dagens kanske mest minnesvärda stund.

En av byns kvinnor har på eget initiativ och helt ideellt startat en herdeskola som vi hade förmånen att få besöka. Många av herdarna är lågutbildade och en del missar viktig skolgång när de tar hand om djuren på dagarna. Det är inte ovanligt att de blir lurade, exempelvis när de ska få ersättning för sina tjänster och därför kan de gå i denna herdeskola varje kväll i veckan för att lära sig läsa, skriva och räkna. Till en början bedrev kvinnan undervisningen i en tillbyggnad till sitt eget hem men efter en tid nappade en välgörenhetsorganisation på hennes projekt och hjälpte till med renoveringen av en skolbyggnad samt med solceller så hon kunde ha belysning i skolan om kvällarna. Idag är den frivilliga kvällsskolan omåttligt populär bland herdarna som för tillfället är i alla åldrar mellan 13 och 36 år. Dessvärre har dock välgörenhetsorganisationen nyligen hoppat av projektet för att istället finansiera egna skolprojekt.

Vi lyssnade till den fantastiska kvinnans berättelse om sitt arbete. Några av herdarna var på plats och det var riktigt tuffa tonårsgrabbar i herdekläder som anlände till skolan men när det var dags för dem att ge oss en sånguppvisning var allt så pinsamt att de höll på att gå under. Alla stirrade in i väggen och försökte gömma sig bakom varandra. Mycket underhållande bara det. Till sist fick de igång någon sång och en bön och därefter sponsrade vi skolan med ett köp av ett armband. Självklart rundade vi upp priset men vi önskade också att vi hade känt till projektet på förhand så vi kunde tagit med pennor och skrivböcker.

Efter denna sista programpunkt på en väldigt innehållsrik dag med nytt land, nytt världsarv, bergspasskörning, besök hos medicinman, lokalpub och en avslutning på herdeskola drog vi oss tillbaka i mörkret. Lyckligtvis hade Matilda läst packningslistan så vi hade åtminstone en pannlampa med oss och kunde därmed hitta till utedasset i mörkret. I ett samhälle utan elektricitet är det verkligen löjligt mörkt! Det fanns skönt nog gott om filtar och täcken i våra sängar så vi skulle inte heller behöva frysa om det blev kallt om natten med tanke på att vi befann oss på ganska hög höjd. Vi pussades godnatt och lät mörkret i Lesotho omsluta oss. En spännande dag var över.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign