Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-02-17 (08:15)
Våra äventyr i regionen Kwazulu Natal skulle nu avslutas och det var istället dags att ta sikte på Eastern Cape. För att komma dit hade vi först tänkt oss en bilresa men längre fram i planeringen effektiviserade vi en del och valde då att lägga in en flygning mellan Durban och Port Elizabeth för att spara åtminstone en dag då vi ändå nästan bara skulle suttit i bil och knappt skulle ha hunnit se eller uppleva något intressant. Upplägget krävde dock att vi bilade tillbaka till Durban vilket tog nästan tre timmar och därför skyndade vi oss iväg direkt efter frukosten.
Samtidigt som oss lämnade flera bilar Sani Lodge för att köra över Sani-passet. Vad de förväntansfyllda passagerarna inte visste så tidigt på morgonen var att man hade stängt passet den här dagen på grund av de stora vattenmängderna på vägen efter gårdagens oväder. Därtill behövde man göra en del akuta insatser på ett par ställen där vägen tagit stryk - allt enligt en senare mailrapport ifrån Christeen. Vi hade således en oerhörd tur som fick gjort vår Lesotho-tur enligt plan, i våra tidigaste resplaner låg det äventyret först två och sedan en dag senare! Att man stängde av vägen efter ovädret var också ett kvitto på att vi verkligen inte inbillat oss att gårdagens förutsättningar var tämligen extrema.
Bilresan till flygplatsen med Matilda bakom ratten flöt på riktigt bra fram tills dess när vi kom fram till Durban då vår GPS ville ta oss rakt söderut vilket var tvärtemot vad vår magkänsla och vägskyltarna tyckte var rätt väg. Vi följde vår GPS en kort bit åt fel håll innan vi tog det kloka beslutet att vända av och köra i motsatt riktning. Om vi hade litat till tekniken skulle vi riskerat att missa flyget men nu hade vi fortsatt läget under kontroll och befann oss på King Shaka International Airport (otroligt namn!)
Så var det den här lilla historien med det trasiga däcket i vårt bagage efter punkteringen på resans första dag. Vid ankomsten till hyrbilsfirman på flygplatsen berättade vi direkt om läget och jag fick då följa med in på kontoret för att fylla i en specialblankett. Man kollade upp vår försäkring och konstaterade att den var av standardkaraktär. Den nervösa stunden kom sedan när jag frågade om vad detta skulle kosta oss men det visade sig att vi varit nervösa i onödan. Det rörde sig inte om mer än några hundralappar som skulle dras ifrån den reserverade summan på kreditkortet. Oerhört skönt! Beskedet firades med varsin hamburgermeny innan vi klev ombord på flyget för att resa vidare.
På flygplatsen i Port Elizabeth rådde visst kaos. Det indiska landslaget i cricket, som för tillfället lirar en testmatchserie mot Sydafrika, hade landat samtidigt som oss och utposterade poliser, avspärrningar och upphetsad stämning gav ankomsten viss rockstjärneglans. På väg bort till hyrbilsfirman såg vi några av de indiska spelarna vid spelarbussen som fick posera tillsammans med upphetsade fans med indiska flaggor. Den här gången hade vi tur och slapp köa för vår hyrbil och ganska snart befann vi oss ute i trafiken med mig bakom ratten.
Det var ingen längre körning som väntade. Vi räknade med att behöva ungefär en timme för att nå kustbyn St Francis Bay sydväst om den (i vårt tycke utifrån vad vi såg när vi körde i en stor ringvägsloop) ganska råa hamnstaden Port Elizabeth. Kontrasten mot den mysiga byn med enbart stora lyxiga vitmålade exklusiva hus som vi anlände till senare var slående. Fastän huset på vår adress var det kanske minsta i kvarteret var det riktigt fint. Vi skulle bo på ovanvåningen hemma hos det otroligt mysiga och gulliga paret Anne-Marie och Hendrik och kände att vi stortrivdes direkt efter ett fantastiskt bemötande. Huset var dekorerat med broderade, stickade och målade hjärtan och det märktes verkligen att det nyblivna pensionärsparet älskade att få hem gäster.
Efter en kort avstickare till affären för att köpa vatten och frukost till morgondagen samt en kortare orienteringsrunda med bilen i byn fastnade vi tillsammans med Hendrik i hans kartbok. Vi fick i detalj beskrivet alla platser längs Garden Route vi borde besöka och utifrån hans genomgång justerade vi faktiskt våra planer något. Till slut fick vi ursäkta oss för att komma iväg så att vi skulle hinna till en restaurang innan det blev för sent.
Tyvärr var den seafoodrestaurang som pensionärsparet rekommenderat oss stängd eftersom det var söndag men den italienska grannrestaurangen Mauro''s, som också skulle vara bra, höll öppet. Miljön i lokalen var oerhört sofistikerad och med utsikt mot den lilla marinan i solnedgången hade vi ett riktigt fint läge. Maten var därtill den bästa hittills på resan. Till förrätt åt vi vansinnigt smaskiga ostgratinerade räkor och till huvudrätt njöt vi av pasta med scampi, chili och vitlök. Kvällen kom verkligen att bli en minnesvärd njutning för såväl öga som mun.
<- Tillbaka
