Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-02-19 (12:30)
Surikaten är ett djur som alltid haft en väldigt speciell roll och plats i vår relation. Allt började en av de absolut första gångerna jag var uppe i Karlstad för att hälsa på Matilda. Under en biltur när vi var ute i ett ärende tog Matilda en omväg med bilen bort mot IKEA utan förvarning. Hon svängde runt i en liten obetydlig rondell, spejade genom vindrutan och utropade "så söta!". Det visade sig att man hade ställt ut statyer av en liten familj surikater i rondellen vilket Matilda fått tips om i en grupp på Facebook. Sedan den dagen har vi otaliga gånger gjort omvägen till den lilla rondellen för att kolla om surikaterna fått tomteluvor eller någon annan dräkt och den lilla omvägen har blivit något av en kultgrej.
När vi i ett tidigt skede av reseplaneringen fick tips av bekanta om att det på ett ställe i Sydafrika faktiskt var möjligt att åka på surikatsafari och att upplevelsen dessutom skulle vara väldigt speciell kom rutten att formas med surikatstoppet som en absolut nödvändighet. Nu var den stora dagen äntligen kommen och entusiasmen var kanske inte riktigt lika stor när alarmklockan ringde 04:45. En snabb frukost senare satt vi i bilen och begav oss ut i den mörka Afrika-natten. Adressen till samlingsplatsen var inte mycket tydligare angiven än med ett vägnummer men kvinnan som hade gett oss nycklarna till bostaden föregående kväll hade påstått att vi skulle köra ungefär 10 km längs den angivna vägen ut ifrån Oudtshoorn där vi bodde.
Det var absolut kolsvart längs vägen utanför staden och jag körde och körde i mörkret. Vi var i ganska god tid men började ändå rätt snart oroa oss över om vi var på väg till rätt ställe. När vi kört nästan två mil utan att se det minsta spår av vår safari fick Matilda ringa upp arrangören som förvånat svarade att samlingsplatsen bara var något hundratal meter utanför staden. En snabb u-sväng senare var vi på väg tillbaka och vi kom fram precis i utsatt tid till samlingsplatsen där vi hälsades välkomna och fick veta att vi nu ännu en gång skulle köra samma sträcka ut från stan, denna gång dock i karavan med alla andra safari-turister. Inte helt oväntat svängde vi av vägen efter ganska exakt 10 km så kvinnan som beskrivit vägen under gårdagen hade egentligen varit väl påläst men saknat kunskapen om att man först möts upp på en annan plats.
Det bjöds på kaffe under tiden vi beskådade soluppgångens otroliga färger i landskapet som till viss del påminde om öken. Den förvånansvärt stora gruppen turister delades upp i två mindre grupper och vårt team fick köra vidare till ett annat ställe för att titta på en andra surikatgrupp. Ifrån den nya platsen där vi parkerade hade vi en promenad på drygt 500 meter. Alla fick låna med sig varsin campingstol innan vi i gåsmarsch begav oss ut på slätten. För en utomstående som inte visste vad vi sysslade med skulle den här scenen i soluppgången te sig oerhört besynnerlig men vi var fyllda av förväntan och koncentrerade på vad som komma skulle. Framme vid ett antal hålor i marken beordrades vi fälla upp våra campingstolar, sätta oss i en lång rad och vänta. Alldeles strax skulle showen börja.
Människan har en komfortzon på någonstans runt 1 meter, lite beroende på kultur och individ. För en surikat är motsvarande komfortzon 230 meter och därför kom det knappast som en överraskning att man hade behövt 18 månader för att träna denna surikatfamilj på mänsklig närvaro innan det var möjligt att ta dit turister som satt på ungefär sju meters avstånd ifrån skådespelet. Guiden stod upp intill och berättade oförtrutet fakta om surikater och andra afrikanska djur. Man började efter en stund bli rätt trött på honom och kände stor tacksamhet då den första surikaten till slut letade sig upp ur en håla och började spana åt alla håll för att säkerställa att kusten var klar.
Surikat nummer två kom upp en stund senare och strax därefter surikat nummer tre. Alla ivrigt spanande mot olika störande ljud som de uppfattat med sin eminenta hörsel. Alla därtill ståendes på två ben med framtassarna uppe mot magen i den söta karakteristiska avlånga surikatpositionen. Det var häftigt att se hur de alla flyttade sina huvud samtidigt i en ny riktning när ett nytt oroväckande ljud hördes någonstans ifrån och man kunde inte låta bli att le åt dessa lustiga räddhågsna krabater. Till sist verkade man vara överens om att kusten var klar och resten av familjen kom fram ur hålorna. Familjen påstods bestå av tretton individer men vi såg bara elva av dem varav två var barn som for runt och busade med varandra och mer såg ut som ekorrar i sina rörelser än som sina räddhågsna spanande släktingar.
En efter en for de sedan iväg bort på fyra ben i en löst sammanhållen flock för att jaga efter dagens måltid och när den sista spanaren lämnat hålorna återstod det bara för oss att packa ihop våra campingstolar och traska tillbaka till bilarna. En annorlunda men mycket sevärd show var över och en liten del av mig törstade efter att få lära sig mer om dessa charmiga räddhågsna krabater som blivit världsberömda tack vare Disney-figuren Timon (Pumbas polare) i Lejonkungen. Få människor får någonsin se och uppleva de skygga surikaterna ute i naturen men nu hade åtminstone vi slutit vår surikat-cirkel med koppling till Karlstad. Inte illa alls!
Nya äventyr väntade. Vi for tillbaka till Oudtshoorn och packade in alla våra prylar i bilen, lämnade av dörrnyckeln och körde ett par mil norrut till de populära Cango-grottorna. Eftersom vi besökt stora häftiga grottsystem tidigare var vår förväntan lite begränsad och jag hade bestämt mig för att göra en "Adventure Tour" i grottorna för att krydda upp anrättningen lite. Matilda är mindre intresserad av att klättra och crawla i trånga utrymmen än jag och valde därför en kortare vanlig guidad tur. Hennes tur inleddes en halvtimme före min och hade en hiskelig massa deltagare så jag blev därför väldigt positivt överraskad över att min grupp endast bestod av elva personer varav tyvärr fem var en irriterande spansk familj som tjattrade oavbrutet så att det var svårt att uppfatta vad guiden sa.
Upplägget på mitt äventyr var att man först traskade i stilla tempo tillsammans guiden genom grottornas inledande stora salar. Storleken på de största salarna var ganska imponerande liksom ett antal riktigt tjocka droppstensformationer. För att skapa extra effekt kunde guiden sätta olika styrka på belysningen i salarna och även släcka ner helt så att det verkligen blev mördande mörkt. På platsen där de vanliga turerna vänder tillbaka tog vi trapporna ännu djupare ner i underjorden fram till starten för äventyret vilket var ett koncept man byggt upp runt fyra specialpassager. Tänk klättring, crawl, trångt, halt, svettigt och blött. Varför betalade jag egentligen extra för det?
Den första passagen satte mina limbo-talanger på prov. Jag kunde faktiskt känna viss träningsvärk ifrån gårdagens promenader (som innehållit en hel del trappsteg) när jag vaggade fram i kanske en halv minuts ankgång för att undvika att slå i huvudet i taket. Annars inga konstigheter. I den andra passagen började min axelväska (som jag faktiskt frågat guiden innan turen om den var lämplig att bära med sig) komma rejält i vägen när jag skulle tränga mig igenom smala hål och samtidigt ta mig något uppåt. Jag kände att det var lite väl halt för mina slitna löparskor med utslitna sulor och när passagen vände neråt tappade jag fästet helt och gled snabbt ner mot två spanjorer som ett livsfarligt bowlingklot. I sista stund innan en verklig katastrof lyckades jag greppa en elledning med vänsterhanden och hängde bokstavligen i den tills jag fick hjälp av skärrade spanjorer såväl framför som bakom mig. Efter denna incident sprutade adrenalinet, jag började svettas som en gris och kände mig som det tjocka miffot som i tron att han är evigt ung anmält sig till ett äventyr där alla andra tvingas ta hand om honom.
Skönt nog fanns det nu en plats där man kunde lägga av sin väska för att sedan fiska upp den igen på återvägen. Utan packning blev jag lite rörligare och kunde koncentrera mig på att förflytta kroppen i grottgångarna. Den tredje passagen var tveklöst turens höjdpunkt. Först skulle man trycka sig in i en smal springa i bergväggen och därefter likt världens spindelman skjuta sig nästan rakt uppåt i fyra meter genom en jättesmal gång. Det var helt klart en fysisk prövning och jag klarade det minst lika bra som alla andra i gruppen. Självförtroendet var tillbaka!
Sista tunneln var föga oväntat en crawlutmaning. Tunneln var endast 27 cm hög men ganska bred och flera meter lång. Efter att man hade ålat sig fram avslutades härligheten med en naturlig rutschbana. Jag var ett barn på nytt! På vägen tillbaka ingick inte tunnel tre och fyra men däremot nummer två och ett baklänges. Jag var lite orolig för tvåan där det höll på att gå riktigt illa tidigare men den var mycket lättare på andra hållet och jag bad dessutom guiden att bära min väska så att jag kunde koncentrera mig på balansen.
Matilda hade nästan somnat i cafeterian innan jag kom tillbaka. Jag var helt dyngsur av grottornas fukt och min egen svett och fick gå och tvätta av och torka mig på toaletten en stund innan vi kunde fortsätta. Matilda verkade nöjd med sin tur i grottorna och tycktes ha fått mer information om grottsalarna än jag och därtill sluppit tjattrande spanjorer. Hon skakade lite uppgivet på huvudet åt mina äventyr, särskilt när hon fick höra att jag nu hade skadekänningar. Förmodligen hade jag sträckt vänsterarmen när jag räddade mig genom att fånga elsladden mitt i det pågående fallet i den andra tunneln. Nu värkte den ganska rejält.
Vi bestämde oss för att stanna på en strutsfarm utanför Oudtshoorn för att käka struts till lunch. Matilda valde en strutsburgare och jag tog en lokal favorit med malet strutskött och någon slags äggstanning ovanpå. Båda blev nöjda och med fyllda magar började vi köra söderut, först genom surikaternas land med det ökenliknande torra slättlandskapet och sedan över ett rejält bergspass där dramatiska skogsbränder måste ha rasat nyligen eftersom all vegetation var sönderbränd utmed vägen. Vi var på väg till Matildas kompis Alma som Matilda inte träffat på 15 år och för att jag inte skulle göra ett alltför uselt första intryck hade vi kommit fram till att jag behövde ta ett havsbad först.
Helt på måfå valde vi ut ett ortsnamn längs med kustlinjen som vi tog sikte på efter att centralorten Mossel Bay passerats. Valet föll på Vleesbaai som visade sig vara en inhängnad community. Efter ett kort snack med vakten vid entrén vinkades vi in och följde hans råd att parkera vid den lilla affären och gå ner till stranden. Utomsocknes badgäster var sannolikt inget man såg varje dag på orten för vi blev lite utstirrade men jag fick mig det där doppet till sist så att svetten sköljdes bort och ersattes av havssalt. Det var ganska blåsigt och vågorna gick höga så vi stannade inte så länge.
Alma bor en timme med bil därifrån i den lilla kustbyn Stillbaai tillsammans med sin man De Wet och dottern Emma. Tyvärr var mannen just nu på en månadslång tjänsteresa till Mauretanien men meningen var att Alma och Emma skulle vara hemma. När vi ringde på dörren på vad som uppenbarligen var rätt adress öppnade dock ingen men det skulle lite senare visa sig att de bara var iväg och handlade mat. En stund senare kunde därmed det kära återseendet äga rum och vi inkvarterade oss sedan i ett eget rum på bottenplan i huset.
Till kvällsmaten ställdes kolgrillen in i den öppna spisen och så grillades lammkotletter, korv och smörgåsar(!). Tjejerna hade naturligtvis en hel del skvaller och uppdateringar att gå igenom under tiden som jag blev polare med den charmiga fyraåringen Emma som har ett oändligt antal myror i byxorna och verkligen aldrig kan sitta still. Samtidigt bevakades TVn där nyheterna oupphörligen handlade om avgångskraven på den sittande presidenten Zuma. På något vis har vi en förmåga att resa rakt in i inrikespolitisk dramatik. Sammanfattat kan man säga att det alltid är väldigt trevligt, om än lite konstigt, att komma hem till någon och bli en del av deras liv i ett par dagar när man är ute och reser på det här sättet.
<- Tillbaka
