Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 Februari
2018-02-20 (08:38)

För egentligen allra första gången den här resan unnade vi oss lite extra sovmorgon. Vi hade bestämt med Alma under gårdagskvällen att Emma skulle gå i förskolan på förmiddagen precis som vanligt och därmed skulle inga större saker ändå hinna hända innan vi hämtat upp henne. Vi hade fått möjligheten att tvätta föregående kväll och ägnade nu tiden före lunch åt så spännande saker som att vika tvätt och packa om våra backpacks innan vi bjöds på en riklig frukost på ovanvåningen.

Alma tog oss på en mindre rundtur i sin bil för att visa lite av omgivningarna runt Stillbaai innan vi hämtade Emma och åkte bort till en mindre grannby längs kusten där vi köpte varsin mjukglass i bägare och njöt av tillvaron i allmänhet där vi satt på en träbänk och spanade ut över havet. Det verkade vara lite mindre blåsigt denna dag och planer för eftermiddagen gjordes upp som innefattade strand och havsbad. På väg hem visade Alma oss ett ställe vid flodmynningen på gångavstånd hemifrån dit familjen ibland gick för att bada. För oss verkade det helt idealiskt med lite avskildhet på en egen undanskymd strandbank och möjligheter till bad i ett våg- och strömfritt vatten. Dit ville vi!

Emma hade varit uppe till sent föregående kväll och började bli kinkig så jag och Matilda fick promenera bort till strandbanken vid flodmynningen på egen hand medan Alma försökte få henne att sova middag. Vi bredde ut våra handdukar i sanden och smetade ut solkrämen över kropparna innan det var dags att känna på vattnet som var överraskande kallt. Det krävdes en stor dos fokus och sammanbitenhet innan man fick ner hela kroppen under vattenytan i detta isbad! Samtidigt växlade det över ifrån ebb till flod och vi kände oss något jagade av vattnet som snabbt käkade upp vår lilla strandplätt. Lagom till att handdukarna knappt längre fick plats i sanden gick solen in i molnen för gott denna eftermiddag och vi återvände hem till vår tillfälliga familj.

Det var riktigt skönt att ha tillgång till en ordentlig dusch så man kunde fräscha upp sig efter eftermiddagens strandbesök. På förmiddagen hade jag jobbat en hel del på att sätta upp schyssta rutter mellan vingårdarna i Stellenbosch med omnejd inför de kommande dagarna och fick nu ivrig hjälp av Alma som ringt runt bland sina vänner för att jaga in deras bästa tips. Hon printade ut kartor, markerade med färgpennor och organiserade på en nivå som i princip höll Matilda-klass. Jag hade nu så många rekar att det egentligen skulle behövas tre veckor snarare än tre nätter för att hinna med de viktigaste vingårdarna. Det gällde att inte bli stressad utan att istället inspireras av vad som komma skulle!

Eftersom vi inte haft någon möjlighet att ta med oss någon avancerad present i vår packning som tack för att vi fick komma och bo hos Alma hade vi bett om att få bjuda på restaurang denna kväll. Vad vi inte hade ägnat en tanke åt i planeringen var att det var Alla Hjärtans Dag och att de flesta restaurangerna därför var fullbokade i byn men efter många tappra telefonsamtal lyckades Alma komma över ett bord på en tämligen nyetablerad restaurangs uteservering.

Vi tog bilen till restaurangen som låg i utkanten av Stillbaai. Till förrätt beställde vi friterad bläckfisk samt musslor i röd curry på en spaghettibädd. Befinner man sig vid kusten måste man ju nästan äta seafood! Till huvudrätt var vi däremot helt fokuserade på kött. Matilda tryckte i sig en fläskfilé och jag kalasade på en fin bit rumpstek. Att det skulle finnas plats till någon efterrätt efter de stadiga portionerna var det liksom aldrig tal om!

I bilen på vägen hem kröp Emma upp i mitt knä, satte tummen i munnen och somnade. Det är svårt att tänka sig ett mer definitivt erkännande än vad ett barn kan erbjuda. Det är helt enkelt inte varje dag som jag får bära hem en sovande unge som efter att bilen parkerats låtsas sova och klamrar sig fast runt min hals men här i Sydafrika fick jag uppleva den saken. Då vet man också att det inte kommer bli populärt att ta farväl nästa morgon, särskilt inte när den riktiga pappan befinner sig i Mauretanien och inte kommer hem förrän om flera veckor.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign