Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2018-03-01 (18:50)
Det riktiga Afrika och betydligt enklare förhållanden än en lyxig markplanslägenhet i Stellenbosch väntade på oss. Detta var också vår sista dag med en egen hyrbil på resan vilket faktiskt kändes lite märkligt. Man hade vant sig vid att köra på vänster sida av vägen och den flexibilitet som det innebär att ha fri tillgång till bil. Nu skulle vi få förlita oss till annan typ av transport och kunde egentligen nästan helt helt släppa kontrollen över kartor, distanser och bensinmätare.
Allra sista turen med hyrbil gick till Kapstadens internationella flygplats. Det var ingen lång körning men den gjorde ändå stort intryck på oss med de stora områden av kåkstäder som passerades. Vi har sett många kåkstäder på den här resan eftersom varje stad i Sydafrika tycks ha minst ett sådant område men ingenstans har storleken på kåkstäderna varit i närheten av vad som nu passerades. Man undrar ju verkligen vad som kommer att hända i dessa områden när Kapstadens vatten tar slut om bara några månader enligt gällande prognoser.
Det var smidigt att lämna in bilen liksom att checka in till vår flygning och vi fick döda en hel del tid med att luncha och surfa. Flyget gick någon timme in på eftermiddagen och bolaget för dagen var en ny bekantskap för oss båda, Air Kenya. Förväntningarna på ett afrikanskt flygbolag är kanske inte maximala men vi serverades bra mat ombord och planet var fräscht. Tyvärr var det en del turbulens på vår tre timmar långa flygning men det kan man inte direkt lasta flygbolaget för. Målet för vår del var Livingstone i Zambia vilket egentligen bara var en mellanlandning på vägen till Nairobi och vi var därför bara en handfull personer som klev av planet.
Zambia alltså. Det låter nästan så afrikanskt och exotiskt som det kan bli och att anlända till en sådan destination ger mig nästan gåshud direkt. Flygplatsen hade dock renoverats till riktigt fint skick alldeles nyligen och gav inte alls några Afrika-vibbar. För en mindre slant löste vi visum på plats till både Zambia och Zimbabwe vilket var otroligt smidigt. Värre var det dock att få ut pengar i bankomaten som tycktes vilja behålla mitt kort men efter en rejäl dos tålamod och många knapptryckningar hostades kortet ut igen. Nästa automat gick bättre och vi var nu redo att börja möta detta land.
Ankomstterminalen var i det närmaste helt öde så när som på en liten personalstyrka samt en man som ville att vi skulle åka taxi med honom. Han kändes lite tveksam och vi deklarerade tydligt att vi önskade en officiell taxi. Vi leddes då till en vänlig man med en ordentlig taxiskylt på taket till sin bil och erbjöds att resa till vårt boende på Zinga Backpackers till ett pris som var långt under vad vi läst att många fått betala för sina resor ifrån flygplatsen. Det hade just börjat skymma och dessutom föll ett lätt regn. Därmed var det inte helt enkelt att få en tydlig bild av Livingstone man den vänlige mannen berättade att vi körde på huvudgatan i den stad som hade varit hans hem genom hela livet. Huvudgatan var asfalterad men när vi vände av ifrån den in på en sidogata var det en gropig grusväg som gällde. Det var också tydligt att vi nu befann oss i det riktiga Afrika med enkla skjul och fritt gående höns som kantade vägen. Kontrasten mot Stellenbosch var som natt och dag.
Taxin rullade fram till en plåtgrind och chaffisen tutade. På grinden stod Zinga Backpackers skrivet med tuschpenna och därmed tycktes vi ju vara framme vid vår destination. Efter att taxichaffisen tutat ytterligare någon gång drogs grinden åt sidan och vi vandrade in med vår packning på området. Det är inte helt enkelt att beskriva gårdsplanen runt huvudbyggnaden där sovsalarna var belägna men det var mycket frodigt och grönt runt gjutna cementmöbler som ofta pryddes med toalettpoesi. Poolen vi sett på bilderna innehöll icke tjänligt badvatten och en bar fungerade nu under lågsäsongen som reception och bokningscentral. Ägaren själv mötte upp oss och frågade vad vi skulle betala för boendet. Den typen av frågor får man sällan hemmavid.
Ganska snart förstod vi att vi var de enda gästerna på boendet. Det fanns ett trådlöst nätverk att koppla upp sig på men det gav ingen tillgång till Internet för stunden. Kanske skulle den saken lösa sig när det slutade regna, så hade det fungerat tidigare i veckan försäkrade ägaren. På grund av ett kolerautbrott längre norrut i Zambia fanns det inte heller dricka till försäljning, vare sig vatten, läsk eller öl då landets ledning i ett försök att ringa in smittkällan stängt ner vissa bryggerier och transportvägar tillfälligt. Om vi lade beställning på mat eller dryck lovade dock ägaren att fixa med hemkörning. Vilken mat som helst kunde beställas och levereras på en timme eftersom han sade sig ha så goda kontakter. Det innebar att vi inte skulle behöva bege oss ut i mörkret och leta kvällsmat - riktigt skönt! Mat tar dock alltid längre tid i det verkliga Afrika än man kan föreställa sig och fastän vi ännu inte var hungriga lade vi en beställning på varsin pizza samt en cola.
Under tiden vi väntade på våra pizzor gjorde vi oss hemmastadda i det dubbelrum vi trodde oss ha bokat. Det visade sig vara en lerkoja med halmtak och en trädörr som var så gott som omöjlig att stänga. Inne i lerhyddan var den enda möbeln en dubbelsäng omgärdad av ett myggnät. Som en bonus fanns en specialutgång ifrån lerkojan till en egen utedusch med sparsamt rinnande kallvatten. Toaletterna, med flera inneboende spindlar, fanns i en egen separat byggnad ett tiotal meter bort. Kontrasterna mot våra senaste boenden i Sydafrika kunde knappast varit större men vi var vid gott mod och kände inget obehag likt otrygghet eller något liknande.
Så var det ju det här med pizzaleveransen. Ganska snart fick vi beställningen bekräftad samt ett löfte om att maten skulle komma om 45 minuter. En mycket exakt angivelse som lät alldeles för bra för att vara sann. Självklart stämde det inte. Efter 1,5 timme började ägaren ringa och efterlysa pizzorna. Efter drygt två timmar efterlystes de igen. En stund senare fick ägaren beskedet att pizzabudet inte hittade till vår adress och gav sig då ut i mörkret med egen bil för att leta efter honom. Han kom tillbaka lite senare utan några pizzor. När leveransen kom tre timmar efter beställningen var pizzorna varma och bevisligen nygräddade. De smakade alldeles utmärkt! Pizzabagaren visste bevisligen hur man bakade pizzor men någon lust att stressa hade han aldrig känt. Det var härligt att vara tillbaka i det riktiga Afrika där konceptet tid är någonting helt annat än hemmavid.
<- Tillbaka
