Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-03-26 (17:43)
Någon gång under året när jag reste jorden runt blev jag besatt av att besöka alla jordens länder samt så många världsarv som jag gavs möjlighet till (att besöka alla är tyvärr en definitiv omöjlighet). Till skillnad ifrån FN-länderna är världsarven en lite annan typ av utmaning där det inte så sällan är mödan för att ta sig till dem som är en större upplevelse än vad man upplever på plats. Små länder som endast har ett världsarv har ofta sitt världsarv för att det ser bra ut politiskt för UNESCO med en stor spridning mellan länderna av världsarven. Jag var rätt säker på att Al Zubarah längs Qatars nordvästra kust kunde räknas in i den kategorin men jag såg ändå fram emot att se lite mer av landet än enbart huvudstaden Doha.
Al Zubarah ligger ungefär nio mil ifrån Doha. För att ta sig dit är huvudalternativet att köpa en svindyr halvdagstur i en buss eller minibuss och se en fiskeby och en våtmark på vägen som bonus. Knappast värt långt över tusenlappen per person. Alternativ två är att hyra en bil men efter att ha sett trafiken i staden var detta inte intressant. Det enda återstående alternativet var att ta sig dit kommunalt vilket jag tyckte lät mycket mer spännande och rimligt. Att sätta Sixten på en lokalbussresa med okänd standard som varar i två timmar enkel väg var naturligtvis inget alternativ så fru och barn skickades iväg till ett nytt köpcenter på sitt håll i en taxi och jag tog en taxi till lokalbusstationen.
Via mina efterforskningar hade jag kommit fram till att förmiddagsbussen skulle avgå 09:30 men det fanns en del motstridiga uppgifter och därför såg jag till att vara på plats i god tid. Jag lyckades identifiera biljettluckan och köpa ett busskort samt ladda det med en slant. Mannen i luckan försäkrade på knackig engelska att det skulle räcka till både tur och returfärden. Den svindlande kostnaden var 76 kronor. En snabb inspektion av de två kioskerna som sålde kaffe och enklare tilltugg gjorde mig säker på att jag inte ville ta del av deras tjänster. Istället satte jag mig på en bänk och iakttog gästarbetarna som vant hoppade på olika busslinjer för att sätta mig in i hur det hela fungerade. Mest imponerad blev jag av en rikligt skäggprydd inspektör som innan varje bussavgång noga gick igenom respektive buss med en checklista (vilket även innefattade kontrollerat däcksparkande) för att säkerställa att de var säkra och kördugliga. Säkert lite spel för galleriet men inte sker något sådant inför varje lokalbussavgång hemma i Sverige?
Min buss avgick punktligt och vi var väl på sin höjd ett tiotal personer ombord. Det fanns inga riktiga busshållplatser utan man meddelade helt enkelt chauffören om man ville stiga av någonstans och på samma sätt vinkade man frenetiskt vid vägkanten om man ville kliva på. Det kändes som att det tog en hel evighet innan vi kom ut ifrån den gigantiska byggarbetsplats som Doha är. Någonstans långt norrut i stan passerade vi ett IKEA-varuhus och därefter väntade det mest extremt tråkiga platta ökenlandskap man kan tänka sig. De första milen norr om Doha körde vi på en riktigt fin flerfilig motorväg där vi stannade då och då för att släppa av folk. Efter att vi vänt av västerut blev vägen något sämre och skumpigare samtidigt som öknen, om möjligt, blev ännu tråkigare.
Folk lämnade bussen på de mest märkliga öde platserna ute i öknen och till sist var det bara jag och en annan passagerare kvar. När medpassageraren rörde sig framåt i bussen för att kliva av vid en stor farm stannade chauffören vid vägkanten, reste sig upp och undrade vart i hela fridens namn jag skulle. Al Zubarah tycktes han aldrig ha hört talas om men den andra passageraren pekade framåt och förklarade för honom. Jag hade ju sett på vägskyltarna att det var ungefär två mil kvar så jag kände mig lugn och när jag såg att bara några kilometer återstod gick jag fram och satte mig bredvid chauffören. Fortet syntes ifrån vägen och jag bad chauffören stanna till och innan jag klev av kontrollfrågade jag honom om han körde förbi här på vägen tillbaka. Jodå, så var det, försäkrade han och därmed stämde uppgifterna ifrån min research. Resan hit hade tagit exakt två timmar precis som jag läst mig till och klockan var nu 11:30.
Al Zubarah är i huvudsak en arkeologisk utgrävning men ett av de två forten i den tidigare handels- och pärlfiskestaden står kvar och har restaurerats till någorlunda skick. Jag tog sikte på fortet och mötte en brittisk familj vid ingången som var på väg därifrån till sin hyrbil. Det fanns ingen personal, guide eller annan officiell person inne i fortet så jag fick självguida mig. Nu fanns det ju hyggliga informationstavlor utplacerade på insidan så jag läste det som var intressant och gick ifrån rum till rum. Tyvärr var det avstängt upp till tornen så det gick inte att få en överblick över området. Fortet var litet och gulligt och avklarat på en halvtimme.
Efter ett toalettbesök konstaterade jag att inga andra faciliteter likt restaurang, kiosk, souvenirer eller liknande erbjöds de turister som irrar sig hit. Jag satte mig och vilade i värmen på en bänk i några minuter med uppsikt över vägen. Enligt den källa som haft rätt hittills skulle bussen tillbaka gå 12:30. Teoretiskt skulle jag hinna rusa bort till den intilliggande arkeologiska utgrävningen men det fanns ju varken guider eller skyltar så jag skulle inte fatta vad jag såg om jag hittade rätt. Bättre då att bevaka vägen så att jag inte missade bussen och skulle kunna komma tillbaka till Doha till en sen lunch efter den torftiga enkla frukosten på hotellrummet.
12:10 gick jag ut till vägkanten för att vara helt säker på att inte missa bussen. Jag befann mig mitt ute i öknen, lyckligtvis insmord med solkräm och utrustad med solhatt och vattenflaska men det var varmt och utsikten var ohyggligt tråkig. Det passerade ett fordon i någon av riktningarna ungefär var tionde minut, i övrigt hände ingenting. När jag hade väntat i nästan en timme gav jag upp och lämnade vägen. Platsen som sådan var lyckligtvis inte helt öde. Något sorts byggprojekt pågick intill fortet och förmodligen var det just den typ av faciliteter som saknades som kommer erbjudas där. Men det hjälpte inte mig just nu. Där jagade jag åtminstone rätt på en vaktmästare och en säkerhetsansvarig som båda försäkrade att bussen skulle komma vilken minut som helst och att jag skulle skynda mig ut till vägen igen.
Det kom ingen buss. Det började blåsa. Jag började känna mig ynklig. Ökensand som blåser upp i ansiktet är inte skönt. Efter ytterligare 40 minuter blev det så outhärdligt att jag lämnade min utpost igen och gick tillbaka. Hoppet om att någon annan turist skulle dyka upp dog med den mindre sandstorm som nu drog in över detta råtthål. Mina vänner (den egyptiske säkerhetsansvarige och den indiske vaktmästaren) beklagade sig över min situation och hade den goda nyheten att två bilar skulle gå ifrån byggarbetsplatsen till Doha kl 18:00. Ungefär samtidigt skulle också nästa buss komma. Tillbaka till Doha skulle jag alltså kunna ta mig men det var flera timmar kvar att vänta ute i ingenstans.
Eventuellt skulle en bil ifrån en konstruktionsfirma komma förbi om en halvtimme och den skulle också vidare till Doha. Det var till denna jag nu satte mitt hopp. Två säljare av säkerhetsutrustning med stiliga slipsar dök upp i en fin bil men de fick inte ta externa liftare enligt en företagspolicy. Konstruktionsfirman såg jag aldrig röken av och vinden tilltog. Möblerna började blåsa omkull och mina två beskyddare försvann spårlöst. I en halvtimme satt jag helt själv innan den korpulente indiern dök upp igen. Han såg jätteförvånad ut över att se mig. Vart i hela fridens namn skulle jag ha tagit vägen liksom? Jag leddes in i en barack med reservdelar och plastdunkar och bjöds på en kopp te. Sedan sa han åt mig att göra ett försök att lifta. Detta är sannolikt världens säkraste land, menade han.
Sagt och gjort, ut i den lilla sandstormen och vifta på nästan inga fordon alls. Efter 10 minuter kom första bilen. Jag viftade hejvilt. Sedan såg jag att det var en polisbil och slutade vifta och låtsades vinka istället ifall liftning i landet var förbjudet. De körde bara förbi. 10 minuter senare dök en minibuss upp. Jag viftade hejvilt igen och de körde till min besvikelse också förbi men stannade 50m fram, som om de fått dåligt samvete. Jag rusade ikapp och hoppade in, fick bekräftat att de skulle till Doha och hängde på. Mina nya kompisar var fem gästarbetare ifrån Bangladesh och deras chaffis. De var uppenbart hyggligt och hederligt folk som utförde elektriska arbeten. Killen som pratade bäst engelska berättade att han jobbat i landet i sju år och älskade det. Tack vare Qatar kunde han försörja sig och familjen hemmavid. Jag ville inte ge mig in i någon politisk diskussion kring arbetarnas villkor som på något vis kunde bidra till dålig stämning. Jag var bara tacksam för grabbarnas vänlighet att plocka upp mig.
Allihop satt och surfade på fina mobiltelefoner och när vi stannade halvvägs för en matpaus handlade alla på vägrestaurangen och det var jag som tog den billigaste rätten i form av en kycklingsmörgås för 20 spänn (jag var vrålhungrig men vågade inte beställa något som tog lång tid så att jag skulle bli kvarlämnad). Jag vet inte om detta säger något om gästarbetarvillkor alls i Qatar men det var definitivt inte en förberedd och putsad fasad utan ett slumpmässigt möte som fick mig att fundera en del över medias helt onyanserade svartmålning av arbetsvillkoren i landet.
På motorvägen körde vi om en kameltransport som plåtades ivrigt av såväl svensken som grabbarna ifrån Bangladesh. Djur bjuder ofta på delad glädje! Mina nya vänner insisterade på att köra mig hela vägen till mitt hotell och de vägrade bestämt att ta betalt för skjutsen. Klockan hade hunnit passera 17 när jag kom tillbaka och jag hade då varit iväg ifrån hotellet sedan kl 8 på morgonen. Nio timmars äventyr, lite för mycket öken och ett världsarv för en hundralapp! Matilda hade fått ett par sms och visste på ett ungefär vad som hänt så vi fokuserade på hennes och Sixtens dag. De hade besökt köpcentrat Doha City Mall som tyvärr var en riktigt missräkning. Stora delar renoverades och resten bestod av okända och dåliga butiker men lyckligtvis godkänd fika.
Vi kände att vi gärna ville ut och äta sista kvällen i Doha och tog en taxi till Souq Waqif som vi besökt dagtid två dagar tidigare. I taxin lade Sixten den ena brakaren högre än den andra och det blev lite pinsam stämning, åtminstone tyckte pappan det. Det var inte enbart lösa skott och framme vid souqen fick vi på en parkbänk göra vårt bästa för att få till blöj- och klädbyte utan att själva bli nedkletade av ohyggliga mängder bajs. Det gick riktigt hyggligt!
De trånga gränderna med butikerna och restaurangerna var naturligtvis extra mysiga på kvällen. När vi så småningom började tröttna slog vi oss ner på en restaurang där Matilda beställde in riktigt goda räkor med saffranssås samtidigt som jag intog en medioker Mixed Grill. Så snart vi var färdiga med maten avslutade vi med en taxi tillbaka till hotellet och snart sov jag och drömde om platt grå öken och vind. Ett av mina märkligaste äventyr någonsin var över.
<- Tillbaka
