Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-03-28 (17:10)
Detta sju timmar långa nattflyg till Saigon gick faktiskt ännu bättre än det ifrån Köpenhamn till Doha! Sixten sov nog sammanlagt uppåt fyra timmar, pappan kanske två och Matilda kunde blunda åtminstone en timme (med avrundning uppåt). Vi anlände kl 7 på morgonen lokal tid och hade därmed ökat på de tidigare två timmarnas tidsfördröjning till sammanlagt sex timmar.
Längre vistelser i Vietnam än två veckor innebär visumkrav och för vår del räckte det inte ens med ett ett vanligt månadsvisum. Via en specialsida på Internet hade vi beställt ”Visa on arrival” för tre månader och redan på förhand fixat med allt pappersarbete så det var faktiskt en enkel sak att lämna in de godkända handlingarna och passfoton samt betala avgiften. Bagaget anlände som det skulle och efter att vi borstat tänderna var vi redo att leta upp inrikesterminalen som låg i en egen fristående byggnad bara några meter ifrån utrikesterminalen.
Vårt nya tillfälliga hemland välkomnade oss med riktigt fuktig hetta trots att det var tidigt på morgonen. På inrikesterminalen rådde ett mindre ordnat kaos men skönt nog hade byggnaden nyligen renoverats och en nyinstallerad någorlunda fungerande luftkonditionering gjorde delar av inomhushallen uthärdlig. Vid en disk fick vi reda på att vi inte kunde checka in till vårt inrikesflyg förrän kl 10 så vi hade några timmar att slå ihjäl. Någon tipsade om att det fanns caféer på andra sidan gatan och vi hittade till Starbucks där jag fick i mig kaffe och croissant. Matilda sörplade på en frappuchino och letade sedan upp en skuggpromenad där hon kunde gå en stund fram och tillbaka med Sixten tills han somnade.
Tyvärr visade sig denna manöver inte vara tillräcklig för vår lille tröttis som nu hamnat efter med sömnen. När vi skulle in på terminalen igen för incheckning blev han helt galen och bara grät. Personal på plats försökte leda oss fram i två olika VIP-köer men vi fastnade oturligt båda gångerna bakom ärenden som tog lång tid. Till sist öppnades en specialkassa för det svenska paret med den hysteriska bebisen och så snart vi blivit av med vårt bagage lugnade Sixten sig. Ren taktik ifrån den unge mannens sida?
Vi hittade en ganska lugn restaurang intill terminalen där vi käkade Fried Rice och oroade oss över hur det skulle gå på det sista flyget. Efter vår tidiga lunch tog vi oss igenom säkerhetskontrollen och letade upp den lugnaste ytan vi kunde hitta på terminalens ovanvåning och satt sedan där och väntade in vårt plan som skulle avgå kl 13. Boardingen var kanske en kvart försenad och sedan tog det en hel evighet innan vi fick lyfta men Sixten hanterade saken galant genom att somna direkt och sedan sova sig igenom hela den drygt timmeslånga flygningen. Man vet aldrig riktigt vad som väntar när man bokat inrikesflyg med ett budgetbolag i denna del av världen men planet var en exakt kopia av de flygplan som trafikerar BRAs linje mellan Malmö och Bromma så det fanns absolut inget att klaga på.
Via vår värd hade vi förhandsbokat en transport till vårt boende och i ankomsthallen stod chauffören tålmodigt och väntade med en Matilda-skylt trots att vi var 40 minuter försenade. Sixten hade fortsatt sova och vaknade inte ens i värmen när vi promenerade ifrån terminalen till bilen. Flygplatsen ligger i miljonstaden Da Nang som är belägen tre mil ifrån Hoi An där vi tänkt slå ner bopålarna så vi hade en bit att åka och det dröjde inte heller lång tid efter att vi stängt dörrarna och börjat rulla innan Matilda började få svårt att hålla sina ögon öppna. Sixten fortsatte sova.
Själv var jag lite uppstirrad och spänd över vad det var för ett område vi valt att komma till. Den stora skillnaden i trafiken jämfört med många andra länder i regionen är att det inte rullar en endaste tuktuk på gatorna. Däremot är antalet mopeder fler än antalet bilar och särskilt i korsningar och rondeller inne i en relativt stor stad som Da Nang råder ett ordnat kaos där man känner sig lättad över att inte sitta vid ratten. Vi tog oss igenom stadskärnan ut till strandvägen med den långa härliga stranden som tyvärr till väldigt stor del kantas av enorma nybyggda hotellkomplex som i huvudsak är avsedda för kinesiska turister. Längs en passage av vägen fanns ett underhållande kluster av butiker med stora statyer i mängder som man får anta att folk ställer i sina trädgårdar och vi passerade även Marble Mountain som vi tänkt besöka på en utflykt lite längre fram.
Så rullade vi in i Hoi An och Matilda, som den senaste halvtimmen fått kämpa med att hålla sina ögon öppna, hade plötsligt inga problem med att hålla sig vaken. Vi passerade avfarten till An Bang Beach som är tänkt att vara vårt andra vardagsrum kommande månader och körde igenom risfälten in mot staden. När bilen tog av in i ett bostadsområde åt höger steg spänningen. Nu var vi nära! Vi parkerade på gatan framför vårt nya hem ”The Wooden House” där vår värd Mr. Nguyen slog upp grinden och mötte upp oss. Han hälsade glatt och ledde oss genom den lummiga trädgården förbi de fyra cyklarna där en utrustats med en barnsadel och fram till huset under tiden som vår chaufför hjälpte till med att släpa in väskorna.
Det var så otroligt spännande att kliva in i huset men magkänslan var väldigt god och den blev snabbt bekräftad av synintrycken. Allt var precis som på bilderna på AirBnb och det kändes tryggt, rent, hemtrevligt och mysigt. Vi utbrast båda i kör att här kunde vi verkligen tänka oss att bo! Ett stort vardagsrum med en dubbelsäng, AC, skrivbord, TV, matbord, spjälsäng och en enkel soffa följdes av ett kök med gasspis, mikro, kylskåp/frys och nödvändig köksutrustning. In därifrån till höger hittade vi sovrummet med en dubbelsäng och AC. På baksidan en toalett med dusch samt tvättmaskin. Därtill en stor uteplats med bord och stolar för sena kvällar. 15 lax för 70 nätter i detta hus får betraktas som ett riktigt fynd!
Timmarna som följde gick till att börja bo in sig och packa upp väskorna. Det visade sig att husets wifi var alldeles ypperligt och definitivt skulle duga för de arbetsuppgifter jag lovat sköta på distans. Riktigt skönt att slippa behöva bege sig iväg varje gång jobb behövde göras samt att alltid kunna göra research innan man skulle iväg någonstans hemifrån. När det började skymma vid 18-tiden promenerade jag iväg i den riktning dit Mr. Nguyen pekat ut att en komplett supermarket skulle ligga bara något hundratal meter bort. Definitionen av något hundratal meter och komplett supermarket är bevisligen inte den samma för oss två men till sist hittade jag den lilla butiken sprängfylld med förpackningar med dammiga torrvaror man som västerlänning inte är särskilt intresserad av. Färskvaror köper vietnameserna på marknaden och mjölkbaserade produkter är ingen stor grej här men jag hittade åtminstone lite yoghurt som vi skulle kunna ha till frukost nästa morgon.
Vår gata kantades av massor med mycket enkla restauranger av typen med solblekta, en gång röda, låga plaststolar. Alla lokalbor tycktes vara ute och äta (och förfesta) denna kväll vilket inte var så konstigt eftersom vi anlänt på dagen för den månatliga lantern-festivalen i Hoi An. Med tanke på hur sliten Sixten var efter resan bestämde vi oss dock för att inte åka in till festligheterna i staden. Vi skulle få ytterligare två chanser framöver och behövde därmed definitivt inte känna någon stress.
Däremot behövde vi få i oss kvällsmat och begav oss därför ut i mörkret till en av de enkla restaurangerna tvärsöver gatan. Direkt när vi anlände rusade en yngre tjej som jobbade där fram till Sixten och ville busa med honom och ta upp honom ur sulkyn. Vi ignorerade henne och styrde vidare bort till ett bord för att skydda den stackars lillkillen som fortfarande var märkbart tagen av den långa resan och sin missade sömn. Tjejen blev skitsur och trumpen och ville knappt servera oss därefter men i övrigt var det bara glada miner och riktigt god och prisvärd mat därtill. Jag käkade strimlad biff med lök och grönsaker och Matilda tog strimlad biff med nudlar. Lägg därtill varsin dryck och ändå en total kostnad som landade på mindre än 80 spänn.
Efter kvällsmaten väntade efterlängtad sömn. Nu var vi äntligen här i våra länder nummer 87 respektive 63 och Vietnam kommer få mycket mer tid än många av de andra. Den dagen då vi lämnar Vietnam kommer det faktiskt vara ett av de länder jag tillbringat mest tid i under min livstid om jag bortser ifrån Sverige. Förmodligen är det endast Australien, Danmark och möjligen Tyskland som har förärats med fler Rickard-timmar genom årens lopp. För Matildas del lär endast USA ligga före. Det känns lite sjukt faktiskt, men samtidigt bra eftersom vi båda, i den här typen av sammanhang, litar förvånansvärt mycket till magkänslan. Det enda vi egentligen oroat oss för inför den här resan har varit flygningarna hit med Sixten och nu var de avklarade på det mest galanta vis. Så otroligt härligt att vara här!
<- Tillbaka
