Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2008-08-24 (18:02)
Det finns en svensk Olympier man unnar en Olympisk medalj mer än någon annan. Jörgen Persson gör sitt sjätte OS bara för att han inte orkar leva med irritationsmomentet att han inte ligger inne med en medalj. Det var nära i Sydney men här i Peking skulle det äntligen vara dags var det tänkt. Efter att ha sett honom vinna kvartsfinalen tämligen komfortabelt kändes det fullt möjligt. Jörgen mot Kina, David mot Goliat, en svensk mot tre kineser.
Eftersom jag fortfarande på morgonen inte fått någon biljett till Jörgens semifinal stack jag iväg på de svenska handbollsdamernas placeringsmatch. I halvlek drog Lengan en rövare och ringde Glenn Östh, chef för Sveriges Olympiska Kommité. Det visade sig att han hade tre plåtar och vi sprang ut från arenan och hoppade in i en taxi.
Utanför arenan blev jag intervjuad av SVT. Det kändes rätt gott att kunna lägga kommentaren "Kontakter" på frågan om hur man fått tag i OS mest omöjliga biljetter. Ingen aning om den intervjun sändes i TV, knappast någon som var vaken hemma då ändå. Förstod dock att ganska många ställt klockan hemma för att följa själva matchen eftersom det började strömma in sms om vår närvaro i TV så snart matchen hade startat. Jörgen var bra med i varje set men räckte ändå inte riktigt till mot världsettan. En svensk till dök upp och placerade sig bredvid oss och vi fyra hade en alldeles egen klack, mot resten av hallen (med lite undantag av stödet ifrån de svenska seglingsherrarna).
Efter matchen körde jag en ny intervju med SVT. Eftersom ingen kommenterat antar jag att inte heller denna sändes. Informerade reportern om att Jörgens morsa fanns på plats i hallen och visade bilder på henne. När vi åkte ifrån arenan i taxi ser vi SVT stå och intervjua henne varvid Emma helt spontant vevar ner rutan och skriker "Mamma" mot kamerorna. Om det kom med i TV måste det verkligen sett helt sjukt ut...
Pass nummer tre för dagen var herrarnas fotbollsfinal. Vi köade i olidlig hetta i en timme bara för att komma in på det Olympiska området, en jättearrangörsmiss som höll på att sluta i kravaller (säkert inget om detta i rapporteringen hem då media och aktiva lever i en extrem gräddfil här jämfört med vanliga supporters). 89 000 på plats och Messi på planen men knappast oförglömligt. Vansinnigt att spela i sådan hetta, tempot blir därefter.
OS är klurigt. Nu stod man i ett vägval. En svenska klar för kvartsfinal i taekwando, en svensk i final i kanot och senare på kvällen en svensk i bronsmatch i pingis. Jag åkte ut till taekwandon och rekade biljettläget. Slutade med att jag köpte en plåt för 500 men kunde inte gå in eftersom man då inte kan lämna igen. Samtidigt låg Lengan i intensiv kontakt med Glenn Östh som jobbade stenhårt för att Sveriges bästa supporters skulle få biljetter till finalpasset i pingis. "Jag har följt er hela OS och ni har gjort det fantastiskt, klart jag gör allt för er". Hyggligt stort!
Så kom beskedet att svenskan förlorade sin kvart i taekwandon. Sålde av min biljett till ett pass som redan startat för 400 (nettoförlust 100, så kan det bli ibland på OS när man ar på desperat medaljjakt...) och åkte ut till pingisen. Glenn kom ut från arenan med 15 minuter kvar till matchstart med ena handen bakom ryggen och sa "Ni kommer hata mig för detta, vore jag som ni skulle jag sälja den för 1000 euro för det är vad jag just blev erbjuden för den". Han höll fram en biljett. EN biljett, vi var fyra...
Lengan fick den såklart och när jag skulle ta bilden av ryggtavlan av honom på väg in till matchen ser jag att han får ett telefonsamtal. Sedan ropar han: "Glenn har en till, spring!" Tog löpningen runt halva arenan, fick biljetten genom staketet av Glenn och sprang tillbaka. När Johan och Emma erbjöd mig biljetten utan lottning kunde jag bara inte tacka nej. Jag hoppas Emma och Johan vet hur tacksam jag är för detta.
Kommer in till tredje bollen i Jörgens match och sätter mig bredvid Lengan. På rad två precis bakom bordet. I pingsfinalpasset som man inte kan få biljetter till sitter vi två på arenans bästa platser. Helt, helt sjukt. Det var vi tre, jag Lengan och Jörgen Persson mot Kina. Om Jörgen bara skulle orka hade han sprängt det hela Kina hoppades på - alla pingismedaljerna i sporten på såväl herr- som damsidan. Nu var det i ärlighetens namn aldrig riktigt nära fastän vi skrek som besatta och körde egna ramsor. Redan tidigt vände han sig med synbara smärtor och ropade "Det går inte". Och det gick inte, tyvärr.
Sen finalen. Vi var världens två mest kända svenskar i några minuter (har sett reprisen på kinesisk TV och vi är verkligen i bild HELA TIDEN). Allra störst var det när vi i två av setpauserna körde raketen med hela vår läktarsektion och drog ner applåder från hela hallen. Tre svenskar i fokus alltså, jag Lengan och Jörgen i det heligaste av det heliga, finalpasset i bordtennis. Behöver man skriva att hela upplevelsen är helt oförglömlig?
Olympiskt rekord för mig med fyra sportpass på en dag (lägg därtill att jag hade biljett och stod utanför arenan till ett femte). En enorm prestation så här i slutet på ett OS när man är helt slutkord fysiskt i hettan. Lika bra att fira av det ordentligt på kvällen. Det gick inte att hitta uppkoppling mitt i festen eftersom norrmannen vunnit i spjut och körde guldfest hos JO så jag fick släppa mitt löfte om dagliga uppdateringar (har annars lyckats med detta from ankomstdagen).
Hemkomst kl 06:00 och uppvaknande 11:00. Tre danskor kom då in på rummet och förde ett herrans väsen. De nyanlända flickorna såg inte mig i sängen och spekulerade glatt i vilka de två snygga killarna kunde vara som bodde på rummet. Sen fick de först syn på min upphängda dansktröja och därefter på mig och jag hörde en av dem viska någonting om att det var enormt pinsamt om han som låg och sov var en dansk. Jag reste mig och förkunnade med rosslig röst: "Ta det roligt, det er en svensker". Tjejerna tjöt rakt ut, skitkul!
Stack ner till Waldners och fick ordnat en videoinspelning när Sara som är en av kinestjejerna i personalen berättade om mitt kinesiska namn som hon arbetat fram. Sådana uppdrag tas på allvar här. Efter flera dagars noggranna överväganden hade hon gett mig namnet "li rui song" som ungefär betyder Rickard från Sverige som alltid grönskar. Ungefär som lao wa förklarade hon.
Vissa Olympiska traditioner måste hållas vid liv. Handbollsfinalen är en sådan. Den var speciell i Sydney eftersom Sverige tappade ett givet guld där. Den var speciell i Aten eftersom ljudvolymen på de kroatiska fansen var så absurd att det bara gick att kommunicera med bänkgrannen via teckenspråk och den var speciell här eftersom Island kunde ta sitt första Olympiska guld någonsin. Nu blev det inte alls så eftersom islänningarna inte alls kom upp i samma nivå som i semin. Synd!
Idag har jag firat Mongoliets guld och silver i boxning tillsammans med ett gäng från Ulan Bator med stora magar. När man är lycklig och firar i Mongoliet sjunger man om sin mamma. Riktigt fint tycker jag. Det är därför jag älskar det här; för att det alltid finns något att fira, alltid finns det någon som är glad.
Nu när avslutningsceremonin är över och järngänget sitter och summerar här ute på uteserveringen får man ta och glädja sig åt att en höjdpunkt återstår. Imorgon åker jag till Kinesiska Muren. Denna obligatoriska turistrunda och en liten summering kommer i ett sista inlägg hemifrån Malmö.
I väntan på den läser hardcore-entusiasterna artikeln om oss i Washington Posts blogg som finns länkad i gästboken.
<- Tillbaka
