Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-04-13 (11:33)
Att detta skulle vara dagen då min förvandling till Spindelmannen inleddes kunde ingen, allra minst jag själv, ana. Om man tänker sig en superhjälte som en atletisk figur och sedan gör samma koppling till en långsam joggare är man måhända, om än ytterst långsökt, något på spåren. Jag fick åtminstone till en morgonjogg över 5 km och lyckades äntligen hålla ett tempo i värmen under 5:50 min/km vilket är ett kvitto på att jag faktiskt förbättras. Nu har jag visserligen hållit bättre tempo än så över ett helt maratonlopp för några år sedan men man måste ju börja någonstans.
Sedan var även Matilda duktig och gav sig iväg ut på en powerwalk runt samma runda. Medan hon svettades i värmen passade jag och Sixten på att gå över till tanten rakt över gatan för att dricka kaffe. Sixten gillar tanten skarpt och jag gillar både henne och hennes starka vietnamesiska iskaffe så det är ett mycket bra sätt för oss att fördriva en knapp timme utan Matilda.
Strandfria dagar brukar innebära att vi försöker fixa med lite andra ärenden och detta var inget undantag. När Sixten hade sin förmiddagsvila avklarad drog vi iväg i en Grab-taxi för att fixa vietnamesiska SIM-kort till våra mobiler. I samband med att gäster och utflyktsturer nu skulle bli vår vardag den kommande månaden vore det bra att kunna nå varandra, boka taxi, kolla kartor och en massa annat utan att betala en förmögenhet eller be främmande människor som inte förstår engelska om hjälp.
Stället vi googlat fram hade en ensam stackare i personalstyrkan som på stapplande engelska fick fram att SIM-kort inte gick att fixa förrän när en kollega dök upp om två timmar. Den lusten att vänta kunde vi inte riktigt känna men Matilda kom då på att hon sett en liknande butik med mobiltelefoner, läsplattor och dylikt på samma gata. I den butiken fanns istället en hel armé till personalstyrka. Problemet var bara att ingen av dem tycktes kunna prata engelska.
Jag blev visad till en stol och satt där i säkert 20 minuter under tiden som handläggningen pågick. Man skall komma ihåg att detta fortfarande är en kommunistisk enpartistat och att det ibland kan lysa igenom en smula. Vid minst fyra tillfällen under processen blev jag fotograferad för någon form av registrering. Passet lämnades in och kopierades flitigt och alla fyra personaltjejer som hjälpte till med att ordna SIM-kortet tycktes ha en kontrollant som säkerställde att de utförde sina arbetsuppgifter korrekt. Efter ett tag dök ytterligare en överordnad upp som faktiskt kunde en del engelska och förklarade lite om produkten vi köpte. Totalt kostade det 60 sek för ett SIM-kort med fri surf och fria inrikessamtal i en månad vilket knappast är ett pris att klaga på. Det sjuka var att när Matilda sedan skulle ha sitt kort gick det på nolltid eftersom hon kunde använda min registrering!
Med SIM-korten fixade tog vi sedan ut pengar i en ATM samt handlade en pipmugg med dubbla handtag åt Sixten i en bebisbutik där ett stressat butiksbiträde följde varje steg vi tog i butiken, till synes av rädsla för stöld. Vi avslutade sedan ärende-utflykten med att handla lite västerländska varor i butiken där vi även tidigare fyllt på med varor likt pasta, marmelad och korv. Där åt vi också Banh Mi (de vietnamesiska baguetterna) med äggfyllning.
Framåt eftermiddagen när jag satt och ströläste några jobbmail fick jag en plötslig fredagsfeeling! Matilda, som inte alls behöver tänka något på jobb, har ju därför aldrig någon aning om vilken veckodag det är men efter att jag hade informerat henne smittades hon också av min fredagsfeeling. Det hela landade i att vi öppnade en flaska vitt vin och snart kände hela familjen att en kvällsutflykt in till city vore på sin plats.
Det var i samband med att vår Grab-taxi var på väg som det blev dramatiskt och jag måste nog tacka de där glasen vin för att jag kunde hantera situationen någorlunda avspänt. Matilda hade redan rullat bort Sixten i sulkyn till grinden och jag hade precis låst dörren och skulle rutinmässigt skaka av Matildas och mina löparskor som stått på vädring utanför dörren. Efter att ha bott i ett halvår i Australien en gång i tiden är det något man gör på ren reflex i varmare länder utan att direkt tänka sig för och anledningen är naturligtvis att eventuella spindlar på jakt efter mysig fukt inte ska vara kvar i skorna när man sticker ner fötterna.
Med åren har jag säkert blivit mer nonchalant och håller garanterat inte alltid skorna på rätt ställe när jag skakar. Eller, det vet jag ju förresten nu att jag inte gör! För plötsligt hade jag en svart, lätt luden spindel på handen och jag kände direkt hur den i självförsvar bet mig i mitt högra långfinger! Spindeln var klart mindre än en pingisboll men ändå större än en jumbo-oliv och med en vansinnig urkraft fick jag ur mig mitt mest manliga chockade avgrundsvrål med den tyngsta basstämma som jag kunde frambringa. Eller inte... Det som kom upp ur min hals var det mest gälla tjejskrik jag någonsin lyckats frambringa. Att jag faktiskt hade de tonerna i mig visste jag inte!
Matilda agerade som Matilda gör i kaotiska situationer. Med stort lugn började hon direkt prata om andra saker likt att jag skulle fälla ihop Sixtens vagn för att få ner den i bagageluckan på taxin för att på så vis bromsa upp mitt chockade tillstånd. I mörkret i taxin lyste vi sedan på bettet och tog foton för att vi skulle kunna jämföra om konstiga svullnader uppstod. Just för stunden gick det bara att se två små hål ifrån något spetsigt samt en minimal vit svullnad omkring bettet. Jag hade inte alldeles omedelbart förvandlats till Spindelmannen och börjat skjuta nät omkring mig och jag kände inte heller av något illamående eller yrsel. Därför lät vi kvällen fortlöpa som vi hade tänkt oss.
Det innebar att vi började med att besöka Tap House för att fortsätta diskutera transporter med bartendern. Han hade nu fått fram ett pris som verkade rimligt men när vi började diskutera dagar förstod vi att vi skulle behöva tänka om. Vi hade nämligen tänkt åka på vad som visade sig vara lokala helgdagar här i Vietnam vilket bartendern direkt avrådde oss ifrån. Dels skulle det bli mycket dyrare och dessutom alldeles för mycket folk. Matilda och jag skulle helt enkelt behöva tänka ett varv till runt schemat när mina föräldrar anlände om några veckor.
Efter någon öl/cider på Tap House drog vi vidare ner till floden där vi lyckades få bord uppe på andra våningen på en restaurang med utsikt över floden och alla dess lantern-båtar. För första gången denna resa beställde vi in pizza vilket tyvärr var en ganska smaklös historia men ändå inte så dumt som omväxling. Vi gick sedan ett varv till i stan innan vi blev törstiga igen och slog oss ner på en uteservering där vin och juice beställdes in. Slumpen hade fört oss till baksidan av huset där vi nyss käkat så helt oplanerat valdes förfriskningarna ifrån samma meny som maten för en liten stund sedan! Detta skrattade vi riktigt gott åt! När drycken sedan runnit ner kände vi oss lite för påverkade av alkohol för att vilja fortsätta kvällen när vi hade en bebis i vagnen så det fick bli en tuaxi hem för Spindelmannen med familj! Kanske skulle förvandlingen ske nattetid?
<- Tillbaka
