Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 April
2019-04-14 (13:10)

Matilda hade alarmet ställt för att kunna ta en uppfriskande powerwalk innan Mr. Nguyen och hans fru anlände punktligt vid nio på morgonen. Fru Nguyen kan mycket väl vara den människa som bäddar en säng långsammast på denna planet men även sniglar går, likt Mrs. Nguyen, förr eller senare i mål med sina projekt.

Jag lyckades få Sixten att sova sin förmiddagslur och under tiden passade Matilda på att ta cykeln och sticka och handla de sista basvarorna som behövdes för att kunna ta emot gäster. Riktigt positivt var att Sixten sov i hela två timmar under sin vila vilket gav mamman en chans att lyssna på en ljudbok samt lära sig allt om att vika elefanter av vita duschhanddukar under tiden som pappan gjorde hemläxan till en workshop som han skulle vara med i på jobbet under kommande vecka. Under förmiddagen följdes också tjejernas flygning ifrån Doha till Saigon live och vi visste därför precis när de hade landat i Vietnam så att Matilda kunde skicka iväg en välkomsthälsning.

Vi fick vara lite taktiska och välja ett ställe med egna duschar på stranden eftersom jag skulle åka direkt ifrån An Bang Beach till flygplatsen. Valet föll på Soul Kitchen där Matilda käkade pasta med kyckling i basilikasås. Själv återstiftade jag bekantskapen med en en gammal favoritfisk ifrån Söderhavet som jag inte hade ätit på nästan fem år när jag tuggade i mig mahi med mangosallad. Mycket gott!

Under tiden vi satt och åt underhölls vi av hur matstånden för den sena eftermiddagsförsäljningen monterades upp på stranden framför oss. Helt utan hänsyn rullade lokalborna fram sina vagnar och ställde sig nästan ovanpå solbadande västerlänningar som redan betalt för hyran av solsängarna de låg på och de stackars västerlänningarna klarade verkligen inte av att hantera den påträngande situationen. Det var i detta lokala matgäng vi tidigare sett två kvinnor nästan hamna i slagsmål med varandra så de skyr verkligen inga medel för att få bästa försäljningsplatserna för sitt eftermiddagskäk.

När jag hade duschat tog Matilda och Sixten en taxi hem medan jag promenerade bort till kvinnan som jag köpt en tvåvägs-transport till flygplatsen av. Jag var på plats i god tid och hann lugnt med en öl på hennes mysiga café innan det var dags att åka iväg med hennes man som tyvärr inte var så duktig på engelska. Han hade dock en väldigt bra app för att följa flygtrafiken och samtidigt satt jag och uppdaterade ett par olika sidor på nätet så vi hade tidigt bra koll på att inrikesflyget upp till Da Nang skulle bli försenat. Stundtals var chaffisen mer upptagen med att följa flyginformationen än att titta på vägen men vi kom åtminstone fram helskinnade till flygplatsen.

Eftersom jag hade stenkoll på att flyget skulle vara 40-50 minuter försenat gick jag och satte mig på en restaurang för att dricka en öl och skriva dagbok under tiden som jag väntade. Några minuter efter att planet hade landat pallrade jag mig dock bort till inrikesankomsterna och såg till att få alla attiraljer på plats så att mottagandet skulle bli minnesvärt. Till Martina hade vi meddelat att Mr. Nguyen ville ha dubbelt betalt för att någon av oss skulle följa med till flygplatsen (vilket ju inte var en lögn) och att vi därför tackat nej till att möta upp med hjälp av hans transport (också sant). De förväntade sig därför att bli mottagna av en vietnamesisk chaufför med en skylt där det stod ”Martina” och detta ordnades på bästa vis. Jag satte på mig en stor vietnameshatt och höll nämligen upp ett papper där det stod ”Martina” och med pytteliten text ”och Nina”.

Jag fick syn på tjejerna långt innan de såg mig. De fick sig ett gott skratt när de upptäckte den välbekante vietnamesen och jag gav dem varsin välkomstkram innan vi letade upp bilen där vår chaffis satt och sov. På vägen tillbaka berättade jag lite om vietnamesisk tut-taktik i trafiken (tuta oavbrutet så vet folk att du kommer) och pekade ut några lustigheter längs vägen. Det var lite synd att planet blivit försenat så att det hunnit bli mörkt i Da Nang och längs kustvägen men det viktiga var ju ändå att de nu nästan kommit fram.

I Hoi An hade Matilda förberett en välkomstceremoni. Till de nyanlända gästerna delades det ut kalla handdukar så att resdammet kunde torkas bort. På ett stort fat fanns melon och drakfrukt uppskuren och på sängen var handdukar vikta till elefanter med långa snablar framlagda. Efter välkomstkramarna kunde tjejerna i lugn och ro göra sig hemmastadda innan Matilda bjöd till husesyn.

Vi är själva vana vid att resa långt och vet att man gärna tar det lugnt och enkelt första kvällen. Därför tog vi bara de långväga gästerna till restaurangen snett över gatan som vi vet har mat som duger. Allt det där som vi själva tar för givet här numera likt ljudnivån, de otroliga mängderna öl männen dricker samt hur alla sopor bara kastas under bordet på restaurang fick förklaras samtidigt som tjejerna fick börja träna igång ”äta-med-pinnar-tekniken”. Därmed var andra fasen på denna resa definitivt igång. Nu väntade alltså ungefär en månad med gäster och först skulle vi njuta av Ninas och Martinas sällskap i två veckor!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign