Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2008-08-31 (15:12)
"Inte ett öga torrt". Det var den norrländske kameramannens standardsvar när jag frågade om hur den senaste tagningen hade gått under våra TV4 -dagar. Det är väl ungefär så man känner nu också när röken har lagt sig och fyra års förväntan förvandlats till dåtid.
Sista dagen i Kina gick man och imponerades av hur ett gäng små kineser för många år sedan lyckats med bedriften att få upp en massa byggstenar högt upp på kullarna. Det är självklart den Kinesiska Muren som åsyftas – världens kanske absolut främsta sevärdhet. Det är sällan jag blir imponerad av byggnadsverk nuförtiden men den här gången var det helt omöjligt att förbli oberörd.
Vi valde att besöka muren vid Mutianyu som inte är lika översvämmat av turister som mer kända Badaling. På de TV-bilder och foton man sett tidigare har jag alltid upplevt muren som ganska platt men i verkligheten var det värsta terrängpasset att ta sig fram över kullarna. Vi kan inte ha kämpat oss fram mycket längre än 500 meter innan vi vände och begav oss tillbaka, ändå var det fullt möjligt att krama ur vatten ur våra t-shirts, så plaskblöta var vi i hettan. För att ställa vår enkla morgonpromenad i relation till vilket fantastiskt bygge detta är räcker det med att konstatera att muren är ca 600 mil lång (upplever att uppgifterna om längden varierar, ingen vet nog helt säkert?)!
De sista dagarna hade varit fyllda av avsked och på kvällen var det min tur att ta farväl av en massa människor man umgåtts hyggligt intensivt med under några veckor. Eftersom det är så långt mellan OS-åren kan löften aldrig ges om närvaro vid nästa lekrunda och därmed vet man liksom inte om man kommer att möta gänget massor med gånger igen eller aldrig mer. Mycket kan hända på fyra år som omöjliggör nya OS-äventyr, det är en OS-resenärs klassiska mantra som alltid upprepas när frågan om närvaro vid nästa OS kommer upp.
Mycket kan faktiskt tom hända på fyra dagar. Någon undrade över vad jag skulle ta mig för nu när drömmen är över och jag vaknat upp och svaret på den frågan är att jag är fullt sysselsatt med att samla på mig vuxenpoäng (danskarna älskar när jag samlar vuxenpoäng)! Sedan jag kom hem har jag mycket oväntat lyckats med bedriften att bli sambo med såväl kvinna som hund (dock betydligt mindre dramatiskt än det först låter, en tjejkompis har hastigt fått jobb i stan och saknade tak över huvudet), börjat se mig om efter ny bil, gått igång med skissandet på nya resor, börjat planera för jobbskiftet som blir verklighet i månadsskiftet sep/okt (dags att bli en fiskpanettskamrer igen) samt återupptagit jakten på en ny lägenhet. Så...allting är sig likt, projekten duggar tätt!
När det gäller resor sneglar jag mot OS i Vancouver. Har aldrig varit på ett Vinter OS och resmålet känns kul. Förhoppningsvis kan den trippen 2010 kombineras med att fira av en polare som i samma veva fyller 35 och som nyligen flyttat till Austin, Texas (samma kontinent ju!). Däremellan ska jag försöka trycka in en resa som skjutits upp två ggr tidigare men alltid känns aktuell: Nya Zeeland – kanske redan i vår? Sen är det klart, att jag inte på något sätt skulle dyka upp i London 2012 förefaller väl rätt osannolikt i dagsläget men vem vet? Det enda de som känner mig väl vet säkert är att något blir det men att många planer kommer hinna passera revy innan rutten fastslås.
Vad är det då jag kommer att minnas från årets OS? Sverige gjorde ju inte särskilt väl ifrån sig men jag hade trots allt förmånen att närvara vid några redan klassiska svenska idrottsögonblick. Tennisdubbelsemin var en alldeles underbar maratonrysare som började i stekande hetta på eftermiddagen och slutade i svensk glädjeyra sent på kvällen. Vi hade en härlig klack där och varje boll kändes betydelsefull och spännande. En annan klassiker som gjort intryck var när Ara kastade medaljen i golvet och lämnade arenan. Kineserna blev helt handlingsförlamade och vi på läktaren hade svårt att komma överens om huruvida han gjorde rätt eller fel. Den tredje och sista oförglömliga sporthöjdpunkten med svensk inblandning är naturligtvis den gamle och hans lilla racket. Den 42-årige JP fick äntligen det erkännande av det svenska folket som han länge förtjänat och jag var där när han gjorde sitt yttersta för att rubba de omöjliga kineserna i deras nationalsport på hemmaplan.
Parallellt med sporten finns dock något annat som jag värdesätter minst lika mycket som att följa idrotten. Det råder en fantastisk gemenskap över alla nationsgränser på ett OS. I ena stunden diskuterar man bussförbindelser med en lagledare från Gabon, i nästa diskuterar man boxning med ett gäng rundlagda segerrusiga herrar från Mongoliet och därefter försöker man förklara för en Australiensiska att handboll är ungefär som vattenpolo, fast på land. Allra mest umgås man dock självklart med folk från den egna nationen och i år hade jag otaliga roliga stunder i taxibilar, hos JO, på eviga vilsna "prommisar", på det billiga gin-stället, på the Den, på arenorna, ja överallt tillsammans med framförallt Lengan, Emma och Johan. Det är nog det man minns allra bäst och helst – den sköna gemenskapen.
OS i år ställde också högre krav än vanligt på turisten. Långa avstånd mellan arenorna, obegriplig logistik, dålig resultatrapportering och ett folkslag som inte kunde ett ord engelska men hela tiden ville väl. En otrolig mängd tid lades på att pyssla med dagsscheman och försöka komponera ihop dagar som eventuellt kunde resultera i svenska medaljer live. Det där är någonting man kommer att minnas, den desperata jakten efter ett guld och alla irrfärder med taxibilar som denna guldjakt gav upphov till.
Det här var också ett media-OS utan dess like för min del. Massor med tv-tid under tennisen och pingisen, två reportage på TV4:s 19-Nyheterna, två intervjuer med SVT som kanske sändes, reportage i Washington Post, en fem-sex intervjuer med andra TV-bolag samt massor med fotografering och posering. Parallellt med detta uppdaterade jag dagligen den egna hemsidan och svarade på inlägg i gästboken, på mail, på sms, på Delphi, på HT, ja överallt. Ett fantastiskt stort tack till alla som på något vis hörde av sig under de tre veckorna – ni kan inte ana hur uppskattat det är att få reda på att någon tänker på en på andra sidan jordklotet. Hela hemsidegrejen är något jag verkligen kan le åt i efterhand. Under första OS-veckan strövade jag sent om kvällarna ensam runt i märkliga bostadsområden med en skylt med kinesiska tecken som betydde "Internetcafé" och hamnade i den ena skumma källarlokalen efter den andra. Därefter skrevs de flesta rapporterna på JO:s pub samtidigt som festen pågick och det var väl nästan mer regel än undantag att jag egentligen inte var i skrivbart skick. Hoppas det inte lyste igenom alltför tydligt hela tiden
Jag lyckades aldrig knäcka den Olympiska Utmaningen men tycker ändå att jag höll det jag lovade i första inlägget. "I was there for you". Så skulle Jon Bon Jovi ha sjungit, "Inte ett öga torrt", så skulle TV4s kameraman sagt. Tack för visat intresse och på återseende nästa gång det vankas äventyr!
<- Tillbaka
