Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2019-05-01 (17:52)
Jag lärde känna Fredrik ”Fedde” Karlsson hösten 1996 när vi samtidigt påbörjade ekonomistudier vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby (nuvarande Blekinge Tekniska Högskola). 23 år senare håller vi fortfarande kontakten och ses när tillfälle ges vilket ibland är utomlands eftersom Fedde delar mitt intresse för resor. Han har pluggat i flera olika världsdelar och rest intensivt i Sydostasien, särskilt under senare år, så det var kanske ingen högoddsare att vi skulle lyckas få till en sammanstrålning här i Vietnam.
Efter frukost med min familj vinkade jag farväl av Matilda och Sixten och lät Tien (givetvis som alltid klädd i skärmmössan) köra mig till Da Nangs flygplats för att möta upp Fedde som kom med ett flyg ifrån Chiang Mai i Thailand där han hade äventyrat på motorcykel den senaste dryga veckan. På vägen till flygplatsen föll det någon liten tår när jag tänkte på duon därhemma som jag är så van att umgås intensivt med dygnet runt. Nu plötsligt skulle jag vara bortrest i drygt tre dygn och det kändes oerhört märkligt.
Under tiden jag satt i bilen fick jag rapporter ifrån Matilda om att hon och Sixten begett sig till Phuong på stranden vilket kändes bekant och tryggt. Feddes flyg landade före utsatt tid kl 10 och jag anlände till ankomsthallen precis samtidigt som han dök upp. Perfekt tajming helt enkelt! Innan vi visste ordet av satt vi i en Grab-taxi in mot Da Nangs tågstation och eftersom allt hade gått så smidigt hade vi flera timmar på oss innan vårt tåg norrut skulle avgå. Det innebar att Fedde skulle kunna hinna skaffa sig ett vietnamesiskt SIM-kort och ta ut pengar samt att vi skulle hinna luncha utan några som helst tidsbekymmer.
Inne i Da Nang var det dödligt varmt och på något vis lyckades vi ha världens största otur eftersom de ATM-maskiner vi hittade konsekvent tycktes vara ur funktion eller inte kunna ta emot internationella kreditkort. Det skulle dröja fram tills dess att det rann vårfloder av svett nedför ryggen innan det blev jackpot vid en maskin och sedan tycktes turen vända. Butiken där Fedde skaffade ett SIM-kort var underbart nedkyld av AC och att skaffa kortet tog som väntat så lång tid att man hann bli riktigt sval. Personalen pekade därefter oss vidare till ett lunchställe med tämligen usel mat vilket kompenserades med billig öl. Där blev vi sittandes en bra stund.
En av Feddes många egenheter är att han i princip inte äter någon lokal mat och därför nästan uteslutande lever på chipspåsar under sina resor. När han ville lura med mig på en kilometerlång promenad (enkel väg) till Big C (en supermarket som jag tidigare besökt tidigare i Da Nang med Matilda) för att köpa en arsenal med chipspåsar inför våra fortsatta äventyr vägrade jag. Det fick helt enkelt räcka med svettig hetta för min del och Fedde fick därför dra iväg på utflykten på egen hand medan jag vaktade packningen och drack någon extra öl.
Föga oväntat var vårt tåg försenat med en halvtimme och vi fick inte lov att lämna väntrummet för att gå ut på perrongen under tiden vi väntade. Detta fick sin förklaring när tåget äntligen anlände. För att komma till rätt perrong var man tvungen att kliva över spåren och det är givetvis så att man inte vill ha en massa människor springandes ute på spåren under tiden tåg är på väg in på stationen. En annan sak vi noterade var att merparten av resenärerna tycktes vara turister med västerländskt utseende. Lokalbor och övriga asiater väljer uppenbarligen andra färdsätt för att ta sig runt i Vietnam.
Vi hade biljetter i en vagn med mjuka fällbara säten och AC. Det var definitivt värt några extra dollar även om man inte satt superbekvämt i stolarna. Märkligt nog var vår vagn nästan helt folktom och vi kunde vräka ut oss över flera säten samt få de allra bästa fönsterplatserna när vi åkte över det berömda Hai Van-passet som delar norra och södra Vietnam, åtminstone om man ser på landet ur ett klimatzons-perspektiv. Jag visste att jag skulle få ännu bättre vyer över passet om bara någon vecka när vi hyrt en bil för att åka över passet men redan nu var det storslaget. Vita blommor låg som snöflingor över de grönklädda bergssluttningarna, kustlinjen mötte havet via undanskymda sandstränder och ute i havet kunde vi ana små fiskebåtar.
De första milen när vi reste över passet tog en evighet. Eftersom vi var försenade fick vi stanna och vänta in andra tåg och därtill gick det extra långsamt över passet. Så småningom skruvades farten upp något och vi passerade kejsarstaden Hue för att ta sikte på Dong Hoi där vi skulle hoppa av. På tåget drack vi öl som köptes i restaurangvagnen där kockarna satt på golvet och skalade potatis. Ofta kom också personalen förbi oss med olika serveringsvagnar och en av de mer flinka försäljarna lyckades lura på mig en gigantisk påse med inplastade jordnötskakor. Vi passade också på att boka hotell till kvällen samt till återresan efter trekkingen.
När vi äntligen kom fram till Dong Hoi (efter vad som kändes som en evighet) hade vi lyckats bli två timmar försenade och det skulle alldeles strax mörkna. En kvinna på stationen raggade upp oss till sitt matställe en gata bort där vi beställde Banh Mi. Så snart baguetterna var uppätna hoppade vi in i en taxi som kvinnan hjälpte oss att fixa. Det var, utifrån vad vi googlat oss till, ett bra fast pris som vi fick på den knappa timmeslånga resan rakt inåt landet till Phong Na där vi skulle övernatta. I Hoi An hade Matilda och Sixten fortsatt att ta det lugnt och hållit sig hemma efter strandbesöket enligt de rapporter som kom i mobilen på vägen till vårt boende.
På vägen till Phong Na hann det bli alldeles kolsvart ute så vi fick ingen känsla alls för omgivningarna. Väl framme i Phong Na överraskades vi av att orten var mer utbyggd än förväntat. Vi tog in på Gold Plus Hotel och så snart väskorna ställts av skyndade vi över till ett närliggande hostel med uteservering där ett liveband spelade. Ölen var stor och dyr men smakade riktigt bra när man varit på resande fot hela dagen. Så snart den var tömd kunde man ha frestats till ytterligare en men vi höll på disciplinen, väl medvetna om att ett krävande äventyr väntade nästa morgon och att vi inte längre var ungdomar som klarar precis allt. Istället väntade sängen efter att vi hade säkerställt med receptionspersonalen att vi skulle hinna äta vår frukost innan vi blev upphämtade nästa morgon. Nya äventyr väntade precis runt hörnet!
<- Tillbaka
