Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2009-07-14 (12:50)
Kigali är en grönskande stad som klättrar och brer ut sig i över ett stort antal kullar. Vildvuxet och förvirrat och afrikanskt men samtidigt är det rent och snyggt (hela landet har obligatorisk städdag var 14e dag!) och vägarna är beklädda av nylagd asfalt. Att säga att staden blomstrar vore kanske att ta i men det är inte heller så otroligt långt från sanningen. Därför är det alldeles ogreppbart att det bara är ca 15 år sedan ett av mänsklighetens allra mest osmakliga dåd ägde rum just här och i byarna runtomkring.
Jag vet inte om det bara är slumpen som fått mig att avverka väldigt många av de allra värsta brottsplatserna på jorden. Däremot vet jag säkert att det bara känns värre för varje gång. Det är en plikt när man kommer till de här länderna att också ta del av och försöka förstå den smutsiga historien. Koncentrationsläger i Tyskland, vandringar i aphartheid-regimens fotspår i Sydafrika och aboriginalförtryck i Australien, DMZ mellan Nord- och Sydkorea som skiljer ett helt folk åt, det gripande fredsmuseet i Hiroshima och inte minst Tuol Sleng (tortyrlägret) och Killingfields (massgravarna) i Kambodja fanns redan sedan tidigare på min meritlista och mer skulle nu komma.
Måndagen inleddes med en tur till en region strax utanför Kigali. Före massmorden levde och bodde 80 000 människor i regionen och endast ca 1 650 överlevde de hemska dagarna. Allt det onda kommer (som vanligt) från Europa och bottnar egentligen i belgarnas uppdelning av befolkningen i hutu och tutsi. Tutsi var de människor man satsade på, utbildade och gav alla former av privilegier. Hutu skulle försörja dessa med hårt arbete.
Så kom då den blodiga hämndens dag många år efter den konstgjorda stamuppdelningen. Hutu kraftsamlade och tutsi sökte skydd i kyrkorna. Vi besökte två kyrkor där människor slaktades och skändades, gamla som unga, kvinnor som män. Kyrkorna är idag sprängfyllda med dödskallar, människoben och kläder från offren. I söndagsskolan bredvid den ena kyrkan där småbarnen sökte skydd slogs de ihjäl mot en stenvägg och den stora mörka blodfläcken på väggen skär djupt rakt in i hjärtat på alla som kliver in i rummet. I rummet bredvid skolsalen paketerades spädbarnen in i madrasser och brändes upp. Egentligen är det ganska meningslöst att ranka sådana här dåd inbördes men man kan ju lugnt konstatera att detta var några av det mest vedervärdiga utav ondskans fotspår jag har vandrat i.
På eftermiddagen besökte vi Memorial Center inne i Kigali och fördjupade oss i historien som ledde fram till folkmordet. När mörkret föll på var vi ett gäng som drog in till city och käkade och drack drinkar på hotellet där de verkliga händelserna i filmen Hotel Rwanda utspelades (en massa människor hölls gömda på hotellet under folkmordet). Det kändes helt klart bra att avsluta med något positivt efter en lång dag med tunga budskap.
En del kanske tycker att det här bara är frosseri i andra människor elände och inte särskilt mycket att skriva hem om. Men en sån här dag bara måste ventileras på något sätt och under hela dagen möttes vi av en lokalbefolkning som på knackig engelska tackade oss för att vi tog oss tid att besöka dessa platser och bad oss om att sprida budskapet och berättelserna om de hemska dagarna på 90-talet så att något liknande aldrig händer igen. Känns som det minsta man kan göra för deras skull och nu har jag iaf dragit ett litet strå till stacken.
Mitt bagage anlände förresten från Etiopien dagen efter mig. Otroligt befriande att slippa tigga malariatabletter och kunna välja vad man ska ha på sig. I eftermiddag (tisdag) beger vi oss iväg från Kigali mot bergsgorillorna. i Ruhengeri. Knappt halva gruppen har redan hunnit vara där och återvända och de vittnar om ett ganska tufft fysiskt pass på några timmar för att ta sig upp på berget men samtidigt en alldeles sagolik upplevelsebelöning. Det lär bli en riktig höjdare att rapportera om nästa gång om ett par dagar.
<- Tillbaka
