Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2009-08-04 (22:04)
Tidig uppstigning och lång resa via minibuss och båt till ett schimpansreservat ute på en ö i Victoriasjön. Vi hade blivit förvarnade om att det kunde bli lite zoo-känsla runt utflyktsmålet men de flesta var överens om att själva djurupplevelsen var riktigt bra men att det är väldigt tungt att resa en hel dag för att se vilda schimpanser matas med frukt i 15 minuter. Det är omöjligt att inte slås av hur lika schimpanserna är oss människor när de reser sig på bakbenen eller använder en pinne för att fiska fram frukter under ett staket. Ett par schyssta parningar lockade fram stort jubel i åskådarleden och normalt sett hade dagsutflykten varit huvudfokus i den här rapporten men den kom att helt falla i skuggan av det som hände senare på kvällen.
Jag hade ju redan tidigare läst i Lonely Planet om Kampalas “legendary nightlife” med kommentarer som “best in Africa” och “completely crazy”. Ganska sent på kvällen fick jag nys om att mutter-Niclas (Värnamosonen som till vardags pysslar med fästelementstrading, dvs köp/sälj av muttrar och skruvar) hade rustat för egen utgång i Kampala eftersom han inte lyckats hitta något sällskap. Jag försäkrade mig snabbt om en plats på expeditionen ut i Kampalas nattliv och efter en kortare förfest och diverse lyckoönskningar gav vi oss ut på stadens mörka gator.
För att inte tappa bort varandra hoppade vi upp baktill på samma moped efter att ha briefat chaffisen om önskemålen. Därefter hade han såväl våra liv som nattens öde i sina händer och det blev såklart fel. Visserligen överlevde vi färden där i mörkret i den afrikanska stadsnatten men istället för att ta oss till nattklubben på Kampala Road vilket vi bett om så dumpade han oss på Kampala Rugby Club. Hyggligt utstirrade av ett gäng halvbiffiga afrikaner tog vi dock uppmärksamheten med ro, beställde in varsin öl och vilade lite innan vi beslöt oss för att göra ett nytt försök att komma till Club Rogue som Lonely Planet rekommenderade varmt.
Nästa försök började inte mycket bättre men efter att den nye chaffisen stannat till ett par ggr och frågat om vägen kunde vi till sist stega in på nattklubben. Självklart var vi de enda vita på klubben men kände oss ändå inte överdrivet utstirrade. Efter ett par starka drinkar till rytmen av skön afrikansk dansmusik bestämde vi oss för att ta sikte på det halvtomma dansgolvet, mest av nyfikenhet för att se hur folk skulle reagera.
Det tog max två sekunder innan vi hade en störtskur av afrikanskor över oss. Max två sekunder! Niclas skulle senare sammanfatta välkomnandet med kommentaren ”Riktigt så går det inte till hemma på Harrys i Värnamo” och det måste verkligen vara århundradets understatement. När vi hämtat oss från den värsta chocken över att kvinnorna slet i oss och bönade och bad om att få dansa med oss och samtidigt släppt misstänksamheten mot att endast prostituerade kunde förväntas bete sig så här drog showen igång. Jag är ingen mästerdansare men tror mig ändå ha funnit min överman på bottenskalan i form av Niclas som på ett otroligt osmidigt sätt kombinerade vals, bugg och juck till afrikansk discopop. Men vad gjorde väl det?
Vi ägde stället fullständigt i flera timmar och med undantag av ett par vätskepauser (som vi absolut inte fick betala eftersom tjejerna nästan slogs om notan) var det fullständigt osynkad dans hela tiden. Vi dansade och umgicks mest med en syskonskara på fyra som var ute och firade någon slags möhippa med en av syskonens jobbkollegor och man får väl säga att nationalparkvakterskan med sagolik rytmkänsla jagade mest efter Niclas medan modellen (tydligen omslagstjej i landets näst största veckomagasin bara två veckor tidigare) med de sagolika långa benen ständigt fanns intill mig. Dessa ugandiska överklasstjejer lärde hopplösa rytmbefriade skandinaviska män hur man förvandlar en svängom på dansgolvet till ett upphetsande förspel och det var två gossar i chock som blev bjudna på taxiresan tillsammans med tjejerna tillbaka till campingsiten.
Vi väckte alla kvarterets hundar som gemensamt gick igång och ylade i Kampalanatten när vi stegade in på campingen. Tonsatt av hundskallen trollade Niclas fram en flaska brandy ifrån sin buss och där satt vi på en träbänk i mörkret och försökte förstå/sammanfatta vad som hänt under den fantastiska natten. Det var här begreppet ”What happens in Kampala stays in Kampala” myntades och jag kom att bli den som svek överenskommelsen bara en timme senare. Kort efter att jag hade gått och lagt mig på taket började nämligen regnet falla och efter att Micke och Sebastian gjort en heroisk insats för att få upp halva presenningen över busstaket låg vi tre, Malin och Johanna hoptryckta i ett hörn med takskydd mot regnet. Jag var så uppspelt över nattens händelser att när gänget började pressa mig på alla detaljer om kvällen så slank de ur mig fortare än kvickt till övrigas förtjusning. Så man får väl avsluta den här reserapporten med en ursäkt till Niclas för… ”What happened in Kampala didn’t stay in Kampala” - hela världen förtjänar ju höra om en av resans verkliga höjdpunkter som ingen av oss någonsin kommer att glömma. Legendary nightlife - jo tack!
<- Tillbaka
