Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2010-02-17 (06:31)
Låter vi bara bli att vara på plats blir det guld. Visst försökte jag hävda på morgonen att Ferry hade en jättechans med perfekt smygläge men det är väl inte så att jag innerst inne trodde på det. Därmed skall det vara upplagt för fiasko imorgon på sprinten då vi tar bussen upp till Whistler hysteriskt tidigt på morgonen för att följa tävlingarna på plats. Inför mästerskapen har jag hävdat att Emil fixar minst ett, kanske två, guld för Sverige så nu är det upp till bevis! Morgondagen är definitivt en av de dagar som jag inför resan sett fram mest emot.
Vi satt på Malones och såg Ferrys bragdlopp tillsammans med en massa segersäkra norrmän iklädda lusekoftor och med vikingahorn som huvudbonader. Svendsen hade ett perfekt utgångsläge efter fransmannen Jay och våra grannar menade att det bara var Björndalen emot. Ett gäng fransmän satt dessutom en bit bort så puben fylldes av skidskytteläten vid skjutningarna - inte som att vara på plats, men ändå! När Ferry säkrade guldet i sista skjutningen gnuggade norrmännen ögonen och trodde inte det var sant, vart kom svensken ifrån? Norge har, sett till förväntningarna, inlett dessa spel katastrofalt men de är verkligen stora i nederlaget. Ett av de norska sällskapen beställde in en kanna öl åt de segerrusiga svenskarna och vi kunde bara tacka och ta emot. Någon timme senare när en norska tagit sig till final i snowboard ropade de över mig till deras soffgrupp "för att få lite svensk tur". Inte ens det hjälpte, norskan föll. Det är ett sådant OS vi har nu och man kan inte låta bli att älska det en smula.
Enligt kanadensarna börjar OS idag. Hockeyn går igång nu och allt det man tidigare hört om detta hockeytokiga folk har varit en underdrift. Absolut alla är löjligt engagerade och de flesta kan t ex betydligt mer om svensk hockey än jag, med undantaget att ingen vill kännas vid att Kanada faktiskt inte är regerande Olympiska mästare, det råkar ju vi vara... Bara det faktum att många är ute på stan och tutar med bilarna, vrålar segersånger eller ylar som prärievargar efter en given seger i gruppspelet mot Norge säger väl det mesta! Alla är övertygade om att de kommer ställas mot Ryssland i finalen och en förlust i den matchen är helt otänkbart. Om Sverige säger man att vi har ett bra lag som ska respekteras - Sedinarna är naturligtvis grymt stora här i Vancouver och Foppa är en legend även om många gärna fyller på med något skämt om hans skadebenägenhet i stil med att han lär få näsblod, nageltrång eller liknande och missa spelen.
Men de gillar verkligen Sverige här, inte minst pga hockeyn. På dammatchen igår dök många kanadensare upp i Sverigetröjor och hävdade långsökta och i många fall ytterst tveksamma släktband för att få ikläda sig blågult. Ofta möts man av folk på stan som kan svänga sig med några svenska fraser och det finns ett väldigt stort intresse för vårt land och eventuella likheter med Kanada. Man har koll på IKEA, ABBA, köttbullar och allt det där andra vanliga men det är först när hockey förs på tal (alltid senast inom tre meningar i ett samtal oavsett vem man pratar med) som det byggs broar.
Men som sagt, sprint imorgon och bussen mot Whistler går ca 06:00 på morgonen. Troligen väntar första hemmakvällen för att ladda batterierna så att man ska orka med. Det här har inte varit någon hälsoresa (inget man hade räknat med heller) och nu har i vanlig ordning den Olympiska förkylningen börjat klättra ner längs stämbanden. Allt är således som det ska vara en bit in på ett OS: Sverige vinner guld, Norge misslyckas och hälsan vacklar. Bra så!
<- Tillbaka
