Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2010-02-20 (18:33)
Fick ett ryck och åkte ut till flygplatsen, norpade åt mig en karta och en hyrbil och gav mig iväg på upptäckarresa i Vancouver med omnejd. Är man riktigt snäll när färdplanen kritiseras kan det påstås att det fanns en grov sådan men hela idén var egentligen att bara hamna där jag hamnade och liksom låta bilen få avgöra vart cirkus Alfredsson skulle stanna till denna dag. Efter knappa timmens färd österut skyltades det om en "Heritage sight" och jag svängde av. Fort Langley, som platsen hette, visade sig vara stället där British Columbia bildades efter att dokument undertecknats och indianerna på plats givit någon form av accept (lyckades aldrig riktigt få grepp om själva storyn i den halvröriga utställningen). Entuasiaster hade försökt återskapa en hel by från den tiden runt en återstående orginalbyggnad och med lite god vilja kan man väl säga att det var hyggligt intressant. Har egentligen lite svårt för levande utställningar i kategorin klär-jag-mig-bara-i-vikingakläder-och-låtsas-hantverka-med-god-min-är-det-bara-att-casha-hem-turisternas-pengar men en dos kulturhistoria på en semester är knappast dödlig.
Fortsatte sedan österut längs Highway 1 i ytterligare en halvtimme. Ungefär samtidigt som Nirvana gick igång på radion dök 210 kilometers-skylten till Seattle upp. Jag såg det som ett tecken men visste inte riktigt på vad och skruvade upp volymen nära max och trampade gasen i botten. Med berg på båda sidor om vägen och med en radiokanal som bara spelade godingar satt jag och nickade åt truckers som passerades och skränade med i monsterhits från Bryan Adams, Poison och Bon Jovi men hittade inga avfarter som riktigt lockade. Det spelade egentligen inte så stor roll, frihetskänslan var total och jag vet nu att den gamla drömresan på den amerikanska kontinenten i bil verkligen skulle vara min grej.
Vände på kärran och styrde mot norra Vancouver. Nästa stopp blev Grouse Mountain. Man tog sig upp på den 1100 meter höga toppen i en kabinlift och med utsikt över hela sydvästra British Columbia och Vancouvers skyline en ljuvlig vårdag med blå himmel blir det nog inte mycket bättre. Kände dock ett styng av besvikelse då jag nådde toppen och insåg att jag missat Katarina Witts skridskoskola med ynka 15 minuter. Synd, har ett par moves och en bedrövlig baklängesåkning på grillorna som jag gärna sett att världens främsta konståkerska genom tiderna hjälpt mig att fila lite på. Uppe på toppen har amerikanska NBC och tyska ARD full aktivitet hela OS och ett komplett liftsystem alldeles inpå stan gör att man bara måste älska denna OS-värd ännu mer. Trängde ihop mig med lokala brädåkare och kanadensiska turister och tog kabinliften ner igen. Strax efter avfärd meddelade speakertjejen i liften att Kanada precis tagit guld i shorttrack så hela kabinliften skränade "Go Canada Go" under den åtta minuter långa nedfarten.
Inte så långt ifrån Grouse Mountain finns världens längsta hängbröst (lät bästa felskrivningen hittills stå kvar, skall vara hängbro egentligen). Den blev en utmaning för mig som inte direkt njuter av höga höjder men jag tog mig iaf över på skakiga ben. Att korsa bron var egentligen inte särskilt läskigt men ungefär mitt ute på bron gjorde en riktigt fet amerikan och ett gäng koreanska kids gemensam sak och satte avsiktligt hela konstruktionen i rejäl gungning. Hat och skräck samtidigt - inte direkt känslor man förknippar med ett OS. På andra sidan hade man bl a byggt upp ett hängbrosystem en bit upp mot trädtopparna och det var en rätt trivsam vandring som erbjöds i en liten annorlunda natur (regnskog kallades det - med barrträd - kan det stämma?).
Antog sedan utmaningen att korsa city från norr till söder mitt under pågående OS utan riktigt duglig karta. Som dömt att misslyckas såklart. Ner genom downtown klarade jag mig rätt fint i folkhavet men efter att ha missat broarna söderut ett par ggr och fått vända och snurra runt i folkmassorna i flera varv insåg jag hur vansinnigt projektet naturligtvis var. Efter broarna hamnade jag ännu mer fel och det tog ett bra tag innan jag hittade gatunamn som överensstämde med namn som fanns på kartan. Hamnade bl a på värsta Beverly Hills vägen längs havet där de största lyxvillorna jag någonsin skådat låg på rad under en evighetslång sträcka.
Ute vid flygplatsen körde jag också fel i flera varv så det var verkligen skönt att till sist lyckas svänga in på rätt parkeringsplats och sätta punkt för äventyret för den här dagen. Väl tillbaka i cellen mötte jag upp med Lengan som varit på hockey och sett USA-Norge. Vi körde bronsfest för att hedra världens bästa Anja och siktade in oss på HHH. Dessvärre hade Holland tagit två medaljer så vi blev återigen nekade att komma in. Riktigt surt med tajmingen! Är det bronsfest så är det, så gick resonemanget och istället blev det German House med tysk umpabumpa och stora ölsejdlar. Lengan och ett par kanadensiskor drog vidare mot Malones och jag och kanadensiskan Deb (som vi lockat med oss till German House på metron när hon egentligen skulle in till downtown och ta en lugn kväll med några väninnor) stack vidare till några av de annan angränsande pubarna nere i Gastown. Klockan sex på morgonen nådde jag åter cellen och det var då sex timmar kvar till nedsläpp mellan Sverige och Vitryssland. Inte världens bästa uppladdning inför en lång idrottsdag men är det någon som förtjänar en rejäl hyllning så är det naturligtvis en av våra främsta olympier genom tiderna. Snyggt jobbat Pärson!
<- Tillbaka
