Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

A Maple Leaf Mission - 24 Feb
2010-02-27 (04:00)

Snöflingor stora som halva handflatan varvades med duggregn och dimma. Sällan har ett märkligare väder skådats och man kände sig inte direkt avundsjuk på gossarna som slet i vallarteamen för att pricka rätt med skidvallan. Vi var på herrstafett i längd och eftersom damerna insjuknat bedömdes detta nog som vår sista riktigt stora chans att få uppleva ett guld på plats. I Peking kammade vi ju noll och här har den trogna läsaren kunnat konstatera att det är väldigt svårt att pricka in gulden på plats eftersom det alltid pågår parallella aktiviteter på ett OS. Nu skulle väl ändå guldtorkan som jag levt med ända sedan kanotguldet i Aten i aug 2004 kunna vara över?

En massa löst folk med Olympia-mästaren Stefan Holm i spetsen hade hört av sig och vädjat med starka ord om att vi i sällskap med vår förbannelse skulle ge blanka f*n i att visa oss på skidstadion. Vi hävdade dock att förbannelsen förmodligen brutits i samband med tjejernas silver på sprintstafetten och även om Stefan pekade på det faktum att vi var på plats när han hamnade utanför pallen i Peking fanns det inget som kunde stoppa de två guldtörstande svenskarna.

Dagen till ära hade Alfreds Tours stått för biljettbokningen och till skillnad från när Lengans Sportresor är i farten och bokar så blir det då finbiljetter på läktaren (våra enda läktarplatser på skidorna detta OS). Högst upp på läktaren kunde man ta en ståplats och få en riktigt fin stadionöverblick så positionen var given. Pimpade från topp till tå med koklockor, blåsinstrument, skidglasögon, flaggor och halsdukar tog vi verkligen ut oss till max och vevades flitigt på storbilds-TVn inför starten med kommentaren "Crazy Swedes" ifrån speakern.

Jag jublade när jag såg norrmännens startuppställning. Berger och Hjelmeseth - riktiga blåbär i förhållande till den svenska uppställningen och snudd på garanti på att Norge skulle spricka på någon av de två mellansträckorna så att Hellner skulle kunna ha ett försprång till Northug. Det luktade verkligen guld!

Daniel gjorde en säker insats på förstasträckan, Olsson i kanonform spräckte fältet på andrasträckan, Södergren höll precis så bra som man hade hoppats på och tidsmarginalen kändes helt ok när Hellner gick ut. Visst blev det lite spännande när Northug forsade fram som en demon i skogen men vi visste samtidigt att Hellner var i kanonform och garanterat hade mer att ge. Jag har sett flera svenska krönikörer beskriva det otroliga i att solen för första gången den morgonen bröt igenom dimman samtidigt som Markus svängde in på stadion för sista gången. En finne framför oss vände sig om och sa "Nu lyser solen på er svenskar" och precis så var det. Vilken härlig känsla! Att vara på plats och jubla in ett av de mest prestigefyllda och välförtjänta gulden på ett Vinter OS (senaste stafettguldet kom i Calgary 88 så väntan har verkligen varit lång) från bästa läktarplats kommer förbli ett av mina starkaste idrottsminnen någonsin.

...och så var det ju det här med solen. Den höll sig framme precis tillräckligt länge för att vi och kungafamiljen några rader bort skulle kunna applådera de jublande glada grabbarna under blomsterceremonin i strålande solsken. Norsk TV körde en egen lång sekvens med sitt egna kamerateam och oss (kan man välja ett bättre tillfälle för mediatid i Norge?) som Tesslan snabbt avrapporterade från Oslo och lite senare kom även rapporter om mediatid i Schweiz och Sverige. När solen så småningom gick i moln för att aldrig återkomma mer den dagen hade guldmedaljörerna hunnit lämna arenan och vi gjorde nedstigningen för berget på ovanligt lätta ben. Guld!!!

Ständigt dessa val på OS förresten. Vi hade biljetterna till finalen i dambob med kanonchans till Kanadaguld och stor folkfest och vi blev erbjudna gratis VIP-biljetter till medaljceremonin i Whistler senare samma kväll men hade som sagt shoppat på oss kvartsfinalbiljetter i hockey. Just då kändes valet givet men i efterhand hade båda alternativen varit klart häftigare. Kanada tog t ex en dubbelseger i bob och på plats fanns Tobias Angerers fru (bästa polaren på OS - ha ha) som fick köpa våra biljetter till friend discount på bussparkeringen. Hon hade säkert kul på den festen.

Istället tog vi bussen ner till Vancouver. Det blev ett återbesök på slice-stället (ryskan jobbade inte), återbesök på hotellet för gratissurfning och toalettbesök, återbesök på Robson Square för att njuta av OS-stämningen och slutligen ett återbesök på hockeyarenan för att se Sverige vinna kvartsfinalen i hockey. Trodde vi. Det såg segt ut rakt igenom. Jag vet faktiskt inte vad mer man ska kommentera hockeyn med, större delen av matchen kändes som en stor ointressant gäspning men det kan såklart bero på att det tuffa dygnet började ta ut sin rätt. Istället roade vi oss med att planka in på en mer attraktiv sektion nere vid rinkside och göra framträdanden på den gigantiska jumbotronen som blev så lyckade att de tom repriserades i pauserna som periodens highlights. Lite överraskande var slovakerna fler än svenskarna på läktarna så vi förlorade tom publikmatchen. Vi var ju fortfarande guldrusiga efter stafettsegern och på något vis lindrade det besvikelsen ganska rejält och bara minuterna efter att vi förlorat kunde man släppa förlusten med en axelryckning och gå vidare, det hade jag aldrig trott. Istället inleddes den omöjliga expeditionen hem vid midnatt men det var en helt annan dag och en annan historia som kommer i nästa rapport.

GULD!!!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign